Artiklar > Upptäcksfärd på Sulawesi

Upptäcksfärd på Sulawesi

Av: Erik Wimmer

Naturens mystiska leende

Reseberättelse från Sulawesi

Solen hade precis gått ned och den sista strimman av den blå timmen, som på den här breddgraden endast varar i en handfull minuter, dog sakta bort vid bergskedjan i öster. Vi hade precis satt oss till bords och med beundrande blickar och ivriga händer tog vi för oss av den nygrillade havsabborren (på 7-8 kilo). Den här fisken hade fram till för ett par timmar sedan simmat omkring på botten av den flera hundra meter djupa viken, endast några hundra meter ut från restaurangen där vi befann oss.

Året var 1993 och vi befann oss på "Peter´s Place", ett oansenligt Guesthouse, med ett alldeles fantastiskt läge på västra Sulawesi, nära en ort med det fantasieggande namnet Donggala. Ett par veckor tidigare hade vi anlänt till Ujung Padang på södra Sulawesi, med en av Pelnibåtarna från den hysteriska hamnstaden Surabaya på Javas nordostkust. Sulawesi hade alltid eggat vår fantasi. Redan vid en blick på öns form så förstår man att här hägrar spänningen, myterna, fantasin och skönheten!

Djupare in i äventyret
Efter en natt på ett av storstadens enklare Guesthouses tog vi på oss ryggsäckarna och gick ut och stoppade varsin Becak (cykeltaxi). Vi kröp in under solskyddet och tog oss i maklig fart iväg mot stadens utkant, där lokal- och regionalbussarna stod uppradade för att ta oss djupare in i äventyret.

Indonesiska busstationer är något av det stökigaste och bullrigaste som tänkas kan. Vi hade inte ens hunnit ur våra Becaks innan de olika bussbolagens utsända kastade sig fram för att utröna vad vi hade för avsikter. Vi sa att vi ville åka vidare till Rantepao och Tana Toraja. Genast kastade någon upp våra ryggsäckar på sin rygg medan kollegan tar tag i vår arm och snabbt drar iväg oss mot människogyttret. Snabbt dras vi fram genom varma kroppar, små kroppar, ropande kroppar…men framförallt, vänliga kroppar.

Sulawesis förnämsta fordon
Överallt ropas det Hallo Mister!, Where are you going Mister? Och hela tiden försöker man vara vänlig och svara, samtidigt som man torkar svetten ur pannan och försöker hålla jämna steg med de bortflyende ryggsäckarna. Efter en kort och intensiv rush nådde vi fram till "vår" buss. Vi stannade till med beundrande blickar. Beundran bodde inte på att bussen hade några speciella faciliteter eller att den verkade speciellt trafiksäker. O… Nej…beundran bodde snarare på den överraskning vi fick då man påstod att det här fordonet fortfarande kunde rulla och dessutom förväntades kunna föra oss 100-tals kilometer in på ön, genom regnskog, leriga vägar och serpentinvägar! Med vänliga ord och gester försökte vi övertyga våra nyfunna "vänner" att vår tilltro till fordonet inte var så hög och att vi hellre avsåg att gå runt och hitta alternativa transportmedel. Alla försäkrade dock att just denna buss sannolikt var Sulawesis förnämsta fordon och att vi utan tvekan skulle få en både snabb och behaglig resa.

Vi föstes på den nästan folktomma bussen och upplystes om att nu … nu skall vi bara fylla upp de andra platserna, "-Det går på ett kick". Jojomensan…vi svettades, väntade, svettades och väntade. Sent omsider så hade man faktiskt lyckats fylla upp en ansenlig mängd av platserna och chauffören bestämde sig då för att det var dags att bege sig av. Med ett vrål, en rökridå och en stank som av en gatukorsning i Bangkok dundrade vi iväg ut mot äventyret.

Dödsrosslingar
Vi hade suttit på bussen knappt två timmar och kanske kommit sex mil på vår resa då farhågorna besannades. Plötsligt började bussen jämra sig, minuten efter övergick jämrandet i dödsrosslingar. Mitt i en flack trakt, omgiven av undersköna risfält stannade vi till vid vägkanten. Med ett stelt leende blev vi informerade att det tillstött en mindre komplikation som möjligtvis dessvärre kunde försinka oss något. Vi klev ur bussen och satte oss i skuggan av hjulet.

Minuterna gick…timmarna gick och efter att väntat 4 timmar på något okänt i en värme som i skuggan pendlade kring 40 grader så såg vi i fjärran ett rökmoln av ett annalkande fordon. Vi kastade oss ut och vinkade ner en annan buss (sannolikt av samma årsmodell som det förstnämnda fordonet). Äntligen, äntligen, bar det i väg igen! På plastsäten som hade en benägenhet att gå i symbios med huden på våra bara ben gled vi vidare i nordlig riktning. Efter en halvtimme vrålade det till på vår högra sida och i ett rökmoln blev vi omkörda av vår första buss under dess passagerares glada rop och skratt.

Från risfälten till bergen
Efter någon timme förändrades naturen. Bak om oss lade vi risfält, byar och trafik och i stället började vi klättra uppför branta backar och täta skogar. Vid skymningen stannade vi för kvällsmat. På vårt bord dukades det fram stekt ris med grönsaker, toppat med ett stekt ägg. Till detta beställde vi små knaperstekta fiskar och en fräsch fruktsallad. Drycken var det alltid närvarande supersötade teet. Där satt vi som bäst medan bylivet paraderade framför våra ögon.

Den lilla byns invånare var på väg hem till sina enkla bostäder efter dagens hårda slit; en äldre dam med en överlastad grönsakskorg på sin krökta rygg följdes av en man med en knappt meterlång banan av en art som vi fram till dess trott var en skröna, små barn i skoluniformer dansade fram med stora leenden och upprepade de tidigare ropen av "-Hallo Mr"! Strax bar det av igen för ytterligare några timmars bussresa.

Naturens mystiska leende
Framåt 10-tiden på kvällen var vi framme i Rantepao i distriktet Tana Toraja. Detta var ett av våra primära mål på Sulawesi, ett mål lika mystiskt som mytiskt! Med en kultur som turisten kan bli något chockad över och med ett så naturskönt läge att man blir förstummad. För att börja med naturen så omgärdas "staden" Rantepao av höga berg och mjuka kullar som ger intrycket av ett grymt men omhuldande hav som stelnat i ett naturens mystiska leende.

Som turist kan du tillbringa flera dagar med att på morgonen fånga en lokalbuss som tar dig till någon av ortens utkanter. Därefter tillbringar du dagen med att promenera uppför och nedför berg, kullar, risfält, regnskog, bambufält och pittoreska byar, för att fram mot skymningen återkomma till staden.

Liv efter döden
Kulturellt sett är detta ett fantastiskt område för den som är intresserad av det något ovanliga. Den lokala folktron kretsar i viss mån runt döden och det som inträffar efter denna. Man tror att det finns ett liv efter döden och att man kan ta med sig rikedom dit. Rikedom består av i första hand av bufflar och som "växelpengar" grisar. Då en person dör offrar man så mycket, men oftare mycket mer, än man har råd med. Dör en rik person så offras ibland upp emot 20 bufflar, medan en fattig person endast får en offrad gris eller i värsta fall en höna. Detta resulterar i att många personer skuldsätter sig i sin jakt på offerdjur.

Vår första dag i Rantepao tillbringade vi på den lokala marknadsplatsen som hade djur/mat och prylmarknad två gånger i veckan. Marknadsplatserna är alltid ett bra mål för att kolla in det lokala folklivet och de lokala traditionerna och denna marknadsplats var verkligen inte något undantag! Här salufördes, förutom det vanliga utbudet av kastruller, fisk, bönor och socker även stora och välvuxna grisar, små kultingar uppbundna med grovt gräs under mage och runt rygg så att den gamle och den nye ägaren kunde bära kultingen som en gnyfflande handväska. Dessutom salufördes traktens hårdvaluta…oxar…kolossala oxar, som med nedböjda huvuden, halslutna ögon och frustande andning inväntade sitt grymma öde.

Begravning
På marknaden träffade vi Anton, en ung man med rötterna i trakten. Han erbjöd oss sina tjänster som guide. Eftersom Anton dels talade hyfsad engelska, dels det lokala språket och dels var av den lokala tron så accepterade vi självfallet erbjudandet. Anton lovade att undersöka om det möjligtvis var någon begravning eller annan stor händelse i trakten. Fram på kvällskanten steg han in på vårt Losmen och sa att det var en medelstor begravning på gång i en närliggande by.

Morgonen därpå tog vi en lokalbuss till en liten by, som tagen ur Garcias "Hundra år av ensamhet". Anton presenterade oss som avlägsna släktingar som kommit dit för att visa familjen sin vördnad och för att överlämna gåvor i form av cigaretter och socker. Eftersom familjen inte var speciellt förmögen och eftersom man behövde några månader för att samla ihop tillräckligt med kapital för att kunna begrava den döde så hade man placerat en kista med mannen inne i en av träbostäderna. Från kistan löpte ett dräneringsrör ned i marken för att få bort den vätska som bildas vid kroppens förruttnelse.

Buffelslakt och palmvin
Då vi kom dit var man just i färd med att slakta två bufflar, djurens råmande blandade sig med barnens skratt och det klatschande ljudet då okunniga slaktare hugger upp oxarnas kroppar i en glänta i skogen. Eftersom vi inte roades av den brutala slakten så satte vi oss bredvid kistan, överlämnade våra gåvor och engagerade oss i den sörjande familjen. Samtidigt drack vi var sitt dricksglas av det inhemska vinet Tuak, som på 24 timmar tillverkas från frukterna av en palm.

Då glasen var tömda gick vi ut och beskådade offerplatsen. Där låg alla djurdelar "sönderhuggna" i smådelar. En själutnämnd slaktare, tillika kock, var i färd med att placera samtliga delar i ett stort oljefat. Djurdelarna staplades på varandra (utan någon som helst kryddning). Sedan grävdes oljefatet ned över en eld i en djup grop. Den kolosala anrättningen täcktes av gräs, jord och sand och tilläts för att få ligga där flera timmar under långsam tillagning.

Eftersom man trodde att vi hade blivit hungriga av alla upplevelser så serverade man oss två rejäla köttstycken som tillagats kvällen innan. Efter ett par lindrigare kväljningar bad vi om ytterligare ett glas "vin" att skölja ned oxbitarna med. Vi satt bredvid änkan och "mumsade" på vår mat då det plötsligt blev ett väldigt rabalder bland männen. De hade en hetsig diskussion (vilket är extremt ovanligt i Indonesien) och verkade väldigt oense. Änkan, som vi satt alldeles bredvid, brast i gråt, vilket något dämpade den högljudda debatten. Anton viskade till oss att diskussionen handlade om i fall man skulle begrava mannen på ett en bergsvägg, där 2 stockar kilats fast på hög höjd, eller om man i stället skulle begrava mannen i den urholkade stenen (familjegraven) som låg strax utanför byn. De som höll på stenen vann och ett följe av män kvinnor och barn begav sig i väg med kistan.

Matauktion
En stund senare samlades vi återigen i byn och prästen förvandlades till auktionsutropare. Med buffelhuvudet blängande i högerhanden och en lång pinne i vänsterhanden auktionerades delikatessen ut. Efter skallen fortlöpte auktionen i ett rasande tempo, Rupier byttes mot lårben, suspekta köttstycken samt inälvor fulla av sand och gräs. Vissa delar delades gratis ut till de anhöriga, vi beslöt dock att avstå vår tilldelning, till förmån för den sörjande familjen. Framåt kvällen ansåg vi att vi varit med om tillräckligt. Vi tackade den gästfria familjen och önskade dem lycka både i detta och efterföljande liv, innan vi hoppade upp på den lilla minibussen som pilade mellan byn och Rantepao.

Något förundrade över vad vi upplevt lade vi oss till sömns, till ackompanjemang av kvällspigga cikador.

Fantastisk snickarglädje
Nästa dag tog vi en lokalbuss upp på en av de böljande och frodiga bergstoppar som omger Rantepao för att sedan tillbringa dagen med att sakta promenera tillbaka till staden. Efter en timmes tur genom fantastiska bambuskogar och risfält på toppen av berget, kändes det som vi var framme och vi hoppade av under jubel av traktens ungdomar. Den första kilometern hade vi sällskap av några fnittrande, nyfikna flickor i skoluniform. Vid den lokala skolan var vi tvungna att lämna dem eftersom vi inte hade tid att följa med in i skolan om vi skulle hinna fram till Rantepao innan solnedgången.

De kommande timmarna besökte vi de mest fantastiska platser som tänkas kan! Husen var målade i svart och guld och taknockarna avslutade med uppåtvänd snickarglädje i form av horn eller båtar som pekade upp mot himlen. Vid ett par berg tvingades vi gå bland små skelettdelar som fallit ned från sedan länge murkna träkistor. Genom springorna i kistorna syntes benvita skallar och benpipor som sakta pulveriserades av sol och vind. Det hela tycktes på ett sätt absurt, men på ett annat sätt vackert. Obehagskänslan av att gå bland människodelar försvann ganska snabbt och i stället kändes det hela vackert och harmoniserat med den omgivning vi befann oss i.

Tiden gick och efter en dryg vecka i Rantepao började resesuget komma tillbaka med full kraft.

Serpentivägar utan bromsar
Vi bestämde oss för att resa norrut. Längs vägen totalrasade bromsarna på vår "nya" lokalbuss. Föraren upplevde dock inte detta som något större problem, trots att vi nu närmade oss serpentinvägar med sluttningar på 100-tals meter några decimeter från hjulsidorna. Vi däremot upplevde situationen smått olustig och vi beslutade att stanna vid foten av berget och ta in på ett något suspekt hotell där lastbilschaufförer ofta stannar till för att pröva de lokala tvivelaktiga flickorna.

På detta hotell träffade vi fem killar och en kvinnlig guide som hade för avsikt att försöka hitta en farbar väg till den fantastiska och relativt outforskade dalen Bada Valley, mitt i centrala Sulawesi.  Vi blev erbjudna att få göra detta försök tillsammans med dem eftersom det fanns två platser kvar på bussen. Självfallet nappade vi på detta erbjudande.

Jordmassor på vägen
Dagen efter startade vi tidigt för at nå Bada Valleydalen ca 50 km bort. Den första milen gick felfritt, men sedan började problemen. Enligt de uppgifter vårt ressällskap fått skulle vägen i princip vara färdigbyggd av det lokala "vägverket". Det visade sig dock att så absolut inte var fallet. Jordmassor kanade ständigt ned från de höga bergen och arbetet var tvunget att återupptas varje dag på redan "klara" avsnitt. Dessutom var det regnsäsong och då faller regnet varje eftermiddag. Efter en mil tog det stopp och det var bara att kliva ut och börja gå. Humöret var på topp!

Vi gick i tropisk hetta med en totalt ogenomtränglig regnskog på båda sidor om oss. Skogen pulserade av mer eller mindre fantastiska läten och vägen kantades av de mest fantastiska växter och blommor. Dagen började lida mot sitt slut och vattnet hade sedan länge sinat. Mat hade vi ingen och fortfarande var det över 30 km kvar till dalen. Situationen kändes helt hopplös och våra glada leenden och sånger hade övergått till flåsningar ackompanjerade av gnisslet från blöta och såriga fötter och skor. Då, när det kändes som mest hopplöst, uppenbarade sig en av vägarbetarnas fordon, en stark och mullrande lastbil som luktade olja och kraft. Vi hoppade upp på flaket och sladdade uppför vägar av lera. Vid flera tillfällen var det nära att vi glidit över kanten och störtat ned i den gröna avgrund som flera hundra meter nedanför oss bara väntade på att få ta sin hämnd för de sår vi åstadkommit i dess sida.

Iskall natt
Då mörkret redan fallit hade vi kommit halvvägs på vår resa, till krönet av det bergsmassiv som omgärdar dalen. Där hade vägarbetarna upprättat sin utgångspunkt i två träskjul. Vi blev generöst erbjudna mat och övernattning vilket vi självfallet accepterade med största glädje. Den kyliga natten tillbringade jag och männen på skjulets golv. Natten var isande kall och de få kläder vi hade hjälpte inte mot den fuktiga dimma som trängde sig in i skjulets alla vrår. Arbetarnas chef, som hade den enda sängen, kröp ned från denna och erbjöd den till min fru och vår kvinnliga guide. Själv låg han på golvet i en frusen hög tillsammans med oss andra.

Efter en natt med fragmentariska sömntillfällen steg vi upp till doften av rykande varmt te och stekt ris. Vid bordet förhandlade vårt resesällskap med vägverkschefen och efter ett kort köpslående erbjöds vi att hyra vägarbetarnas jeep för en billig peng.

Resan fortsatte med förnyade krafter. Dessa krafter skulle vi komma att behöva då vi åtskilliga gånger fick gå ned från jeepen för att bygga tillfälliga broar och knuffa fordonet genom halvmeterdjupa lerpölar. Den tid jag inte knuffade och byggde satt jag på jeepens tak i den minimala verktygslåda som var fastsurrad där.

En okänd kultur
Under förmiddagen nådde vi trots allt fram till dalen och som segerherrar rusade vi fram i vår jeep i 30 km/h genom de torra och dammiga byvägarna. Hela bydalen var full av barn, vuxna och gamla. Alla tittade de grundligt på oss, fnittrade och försökte söka ögonkontakt. Vi satte oss bredvid en äldre dam som vår guide började tala med. Enligt "säker" källa skulle damen fylla 120 år vilken dag eller vecka som helst. Att döma av hennes djupt fårade ansikte kan de haft rätt.

Varför reser man då till Bada Valley? Förutom utmaningen i själva resan och den sagolika omgivningen besöker de flesta dalen för att se traktens stora sevärdhet, lämningarna från en sedan länge utdöd och okänd kultur. Bada Valley är ett fantastiskt ställe, nästan helt isolerat från omvärlden. Tiden har stått stilla och detta måste vara ett av jordens mest avslappnande platser. Själva gjorde vi här det kanske största misstag vi gjort på någon av våra resor … vi stannade inte. Eftersom vi visste att det handlade om samma resväg tillbaka och eftersom dalens enda förbindelse med omvärlden bestod av en 50 km lång promenad eller en lång väntan på ett missionärsplan som eventuellt skulle komma, så hade vi redan tackat ja till att återvända med jeepen.

Bautastenar
En fridkull och skön promenad över bördiga risfält förde oss fram till en grund flod där vi togs till andra sidan av en liten tandlös man som med en påle stötte vår flotte till andra sidan. Ytterligare en kilometer förbi fält och betande bufflar förde oss till fantastiska Megaliter. "Bautastenar" med jättepenisar, uthuggna ur ett par meter höga stenar. Ett stort område täcktes av dessa stenar och vi gick från sten till sten och förundrades över det någon åstadkommit i något för vetenskapen okänt syfte.

Återresan blev en liknande händelse som ditresan, men vi nådde faktiskt fram samma dag som vi startat. Morgonen efter åkte vi återigen norrut i "vår" minibuss. Målet var Donggala på Sulawesis västkust. Resan dit var fantastisk och underhållande med mycket sång och glädje i bussen och många fantastiska vyer längs vägen.

Utanför den sömniga fiskestaden Donggala befann vi oss nu alltså på Peter´s place. Detta oansenliga lilla pensionat utan el och rinnande vatten har det mest fantastiska läge som tänkas kan. Vid den yttre kanten av en vik som skär djupt in i Sulawesi, vid en kristallvit sandstrand som kryddas av röda små bitar av gammal korall som spolats upp under årtusenden. Viken är djup och kall men stranden flack och inbjudande.

Nygrillad hammarhaj
Brunbrända barn badar i strandbrynet då en gammal man våldsamt gestikulerar från en urholkad trästam ett hundratal meter ut från land. Genast samlar sig några bybor för att undsätta honom. Efter en snabb ordväxling framgår det att mannen inte är i fara och byborna stannar på land. 

Efter några ögonblick har en stor folksamling samlats vid strandkanten och alla blickar vi utåt mot den gamle mannen i sin lilla bräckliga farkost. Minuterna går och den gamle mannen paddlar ibland vilt med sin oansenliga paddel, ibland står han upp, tar fotspjärn i sin kanot och halar i något stort och okänt. Kanoten dras runt som ett löv i storm och alla är vi djupt fascinerade över det drama som utspelas. Efter en mycket lång och segsliten kamp står till sist den gamle som segrare. vid hans fötter sprattlar en drygt två meter lång Hammarhaj under jubel av hemmafruar och med avundssjuka blickar från den manliga delen av publiken.

På kvällen efter solnedgången fylls luften av en fantastisk doft av nygrillad Hammarhaj. Långt ut till havs, i riktning mot Borneo blinkar små ljus från drömmande fiskare, skratt och fnitter ljuder från byn och jag och min fru går ned till stranden där havet blinkar av miljontals små ljus från plankton som absorberat fullmånens sken. Natten är varm och vi börjar planera vårt nästa resmål - Kalimantan, den indonesiska delen av Borneo.

Erik Wimmer

(Logga in för att skriva en kommentar)
2004-11-29 23:29   lambda
Betyg: 4
Texten är skriven med en härlig förundran och humor som visar både ansträngningen och glädjen i att resa enkelt.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Fler artiklar i samma kategori

 

Logga in

Utsidans Butik:

Östergötlands bästa skridskovatten

Ditt pris: 225 kr

Friluftsguiden


Äventyrsupplevelser
Kom och besök vår Äventyrspark med 13 höghöjdsbanor! Nordens största!
Jaktshop.nu
Spåra hunden m Tracker och nya Garmin GPS
Outdoor & Friluftsbutik
Vi kan Outdoor. Snabb leverans & bra priser
Bison Outdoor
Webbutik för friluftsprodukter.