Upp med tummen! (Liftarens väg genom Europa).

Jag har just hoppat in i bilen. På golvet ligger knivar, ölflaskor och diverse suspekta folierester. På backspegeln dinglar en dödskalle i takt med den svängiga, smala vägen. Sminkade, mörka ögon tillhörandes en hel bil full av skumma människor som tittar på mig. Det känns inte bra. Dessutom är det inte den bästa bilkörning jag varit med om. Färden fortsätter en bit. Sen ber jag om att få hoppa av. Det är en ganska bra dag. På en rastplats, ganska högt, förmodligen längs väg 134 i Norge står jag nu. Där finns en korvkjosk eller kanske ett fik. Dags för nästa bil. Upp med tummen.

Den här artikeln handlar om mina upplevelser som liftare. Det är ett angenämnt sätt att ta sig fram. Om man är välrakad, hel och ren med lite snygga kläder är det mer kvinnor som plockar upp. De värsta dagarna är när det regnar och man har varit dum genom att köpa svarta regnkläder. Nej, den gröna regnjackan ska man ha. Inte en plastpåse i handen. Ryggsäcken får gärna synas och man ska se lagom plågad ut. Ja, det är viktigt. På större vägar kommer man fram snabbare än expressbussarna. Det är gratis och man träffar många människor. Ibland med tummen i vädret och ibland genom att prata direkt med folk, exempelvis vid en bensinmack. Inga lögner. Ärlighet varar längst. Ska du söderut? Ibland hade jag en lång resa framför mig. Ibland en kort. Någon gång bodde en flickvän bortom allmänna transportmedel och varje helg fick jag lift med samma tidningsbud. Vet fortfarande inte vad han heter. Följande berättelser utspelar sig under åren 1998-2000 då jag liftade som mest. Kanske känner någon igen sig för att de gett mig lift?

Örebro. Klockan börjar bli mycket. Jag står dumt till på en motortrafikled och hoppas att det inte ska komma några poliser. Någon stannar till. Jag går fram och de sätter iväg med en rivstart och skrattar. Som att man inte har varit med om det förut? Mina tankar går till Trangiabrännaren och mina tältpinnar som ligger kvarglömda hemma. Måste ut ur Örebro så att jag kan knyta tältet i en trädgren och kanske göra upp eld. Nu! En Volvo med en kajak på taket stannar. Därinne sitter en kvinna lite äldre än mig. Låt oss kalla henne något så fantasifullt som Maria. Vart ska du? Stockholm svarar jag. Är lite osäker på om jag ska med. Hur långt blir det? Hon skulle till Enköping. Kunde inte placera det på kartan. Det är en bra bit på vägen. Jag hoppar in i värmen. -Jag ville först inte stanna men du stod så dumt till, säger hon. Hon kör bra och tryggt. Vi har en hel del gemensamt och håller samtalet igång. Hon är lugn och lite sävlig. Så säger hon: Nu måste jag ta min medecin. Annars blir jag sjuk. Jag undrar: Vad är det för medecin? Nåja, man kan ha mycket åkommor. Det var i min känsla något skumt med henne men det var lätt att tycka om. Vi närmar oss ett trafikarbete. Det går fort. Aldeles för fort. Ska hon ta livet av sig med mig i bilen? Den där grävmaskinen! Hon siktar på den. Varför går det så fort? Hon girar snyggt och lugnt förbi hindret som har bildat något som skulle kunna kallas älgtest och uttrycker: Jag tycker om att köra fort med den här bilen för den är inte min. Jag undrar: Vems är bilen? Är hon stabil? Vi börjar prata om var jag ska sova. Jag vet inte eftersom jag saknar utrustning. Resan har nu varat en timma och vi har pratat kontinuerligt. Hon säger: Du kan få sova hos mig. Om mina föräldrar är hemma så känner vi varann. Jag säger: Jaja, det är lugnt. Det är tyst en stund och hon frågar lite sävligt: Vad heter du?

Väl hemma var det bara vi där. Hon bjuder på välsmakande kvällsmat. Det var skogaholmslimpa med ost. Du ska sova här. Väldigt trött borstar jag tänderna och säger godnatt. Hon säger: Nejnej...vi ska sova i samma rum! Jag undrar en aning men där fanns två sängar. Vi sov i var sin. På morgonen fortsatte färden och jag ångrade mig en aning. Vad gör hon nu? Kanske skulle jag tagit kontaktuppgifter. Så började man med det. En del hade man kontakt med några år efter.

1999 Liftade jag från Bergen till Milano. Anledningen till att det bara blev till Milano och inte till Rom var att man inte fick lifta i Italien. Under denna resa skedde en del intressanta möten. Ska inkludera ett som var på tåget mellan Terni och Rieti som var min slutdestination men först lite annat:

Mina tankar att bygga ett potent fordon för att färdas från Sverige till Sydafrika hade börjat groddas i min hjärna. Befann mig för stunden på färgan Trelleborg- Rostock och jag samtalade med många chaufförer för att kanske få en lift söderut. Jag frågar nog ett tiotal men ingen var intresserad. Går runt lite till men snart var det dags att knoppa. Som alltid under mina resor unnar jag mig en hytt som ett ganska billigt boende för en natt. In kommer snart en snubbe med läderbyxor och runda glasögon. Han skulle till Nürnberg och pratade ganska bra Svenska med Tysk brytning. Visst hade han plats i sin lastbil! Jag får lära mig mina första fraser på Tyska. Användbara fraser då jag behövde fylla på is under hela resan för att hålla min vaccin kall. Vi samtalar länge under resan ner och han tipsar om en före detta Östtysk lastbil som skulle kunna fungera som bärare för min resa. En W40. Ordentliga saker. Snart var det dags att byta lift och jag får lift med en annan Tysk som ser ut lite som en rektor. Ganska kraftig man i femtioårsåldern. Han är bildad och rolig. Vi åker ner mot södra Tyskland. Han frågar var jag ska sova. Jag säger tält. Han säger att jag är galen och att jag kan bli mördad. Nej vet du vad. Jag kan smussla in dig i mitt rum. Ingen märker något. Väl framme smyger jag in bakvägen. Det känns inte helt bra men man måste kunna lita på folk. Annars upplever man inget. Åh. Fin kamera! Han är imponerad. Förresten behöver du en dusch? Jag var ju inte så fräsch efter ett par dagar på vägen så självklart tackade jag ja. Han öppnar dörren till korridoren. Kom! Titta! Ser du dörren där? Det är duschen. Jag går och kollar om kusten är klar. Han kommer tillbaka som ett barn. Det är lugnt. Spring!

Jag tar med mina värdesaker, springer in i duschen och tar en skön dusch. Hur jag kom tillbaka oupptäckt minns jag inte. En god natts sömn med ett vakande öga. Inte lita för mycket på folk. Kom ihåg det. Morgon. Han frågar: Är du hungrig? Ja. Det hade varit gott med frukost. Han säger: Jag vet ett ställe där vi kan äta frukost gratis. Ta på dig snygga kläder. Är det det bästa du har? Ok. det får duga. Ta med kameraväskan. Du är fotograf. Jag får en namnskylt med någon annans namn. Vi åker en bit och stannar utanför en pompös tegelbyggnad som är någon typ av läroverk. Vi frossar i bullar och smörgåsar. Kaffe och juice finns. Några ser ut att vara överhuvud, sitter vid sitt bord och pekar diskret på oss. De ser ut att diskutera om vi hör hemma. Jag säger det till min värd. Han säger: Ja du har nog rätt- de har upptäckt oss! Avslöjarna börjar gå mot oss. Min värd säger: Ta bullen och spring! Jag tar min halvätna bulle och vi kastar oss nerför de breda marmortrapporna så studenterna får maka på sig och startar från parkeringen med en rivstart. Han säger: Förlåt. Jag har gått på den där skolan och det brukar gå bra! Jag inser efteråt att han aldrig tänkt betala. Vi skrattar.

Efter att ha promenerat över gränsen vid Schweiz blir jag upplockad av någon i min egen ålder. Kanske lite äldre. Vi pratar lite om resor och äventyr. Han hade fått fyra miljoner Schweiziska Franc i arv av en föräldrafar med ett krav: Att han skulle resa upp dem! Han och en kompis hade genomfört resan. De rustade upp och utrustade en bil som jag i efterhand har listat ut måste ha varit en Pintzgauer. Sedan bar resan av genom Afrika, över till Sydamerika och upp till USA. En ganska hårig berättelse där gerillan hade tagit beslag på deras fordon medan de var inspärrade för att se deras bil bli använd till diverse transporter. Sen fick de tillbaka bilen och kunde fortsätta resan. Det är kanske det här mötet som fick mig att köpa min terränglastbil. Nu blev det inte en så lång resa men tanken var så från början. Det rann ur mitt intresse men möten med andra människor är viktigt och en stor inspirationskälla. Så vad hände i Terni? Jo:

Jag skulle ta tåget från Rom till Terni sedan från Terni till Rieti där min vän Roberto bodde. Det var ett spontanbesök och ingen visste att jag var på väg. På stationen i Terni gick det ombord lite folk bland annat en kvinna som satte sig en bit bort. Jag hade tänkt stå hela resan och jag vet inte varför men jag gick och började prata med henne. Hon var typsikt Italiensk, vacker och väldigt fysisk i sitt sätt att kommunicera vilket Italienare ofta är. Jag fick många klappar och halvkramar vilket tedde sig en aning förvirrande i förhållande till det strikta och kanske lite tråkiga Skandinaviska förhållningssättet. Vi kommunicerade på en blandning av Italienska, Engelska och min Portugisiska som fortfarande var ganska bra efter ett halvår i Mocambique. Jag kom på att fråga om hon kände till gatan där min vän bodde och efter att ha fått igenom adressen frågade jag med för och efternamn om hon kände min kompis. Efter att ha tvekat på uttalet visade jag istället min adressbok och hon hoppade nästan upp i min famn. Hon var Robertos brors flickvän! Det är nog det mest osannolika jag har varit med om. Hon ringde och beställde transport till fantastisk gästfrihet men det är ju en annan berättelse. Det här handlar ju om liftning men ovanstående hörde till en fantastisk resa.

Ja och så fortsätter det. Ibland får man skjuts av någon som själv har liftat och är lite äventyrlig och ibland bara av någon som är snäll. Ibland får man röka passivt ett halvt dygn i en sunkig och porrbesudlad lastbilshytt och ibland åka hos en flygvärdinna på väg till Gardermoen. Ibland med lite galna och ibland med lite smartare människor eller en kombination av båda. Skräckfärder i trimmade Volvos som framförs av någon som inte verkar ha fått en kurs i avancerad körning. Samtalen har varit många och historierna minnesvärda. Utsikten från en lastbilshytt ner i dalen vid Vöringfossen i Norge var med skräckblandad förtjusning. Chauffören sa att det är över trehundra meter ner. Kör man över där hinner man ringa hem och säga vad man håller på med. Två lastbilar ska visst ha blivit effektivt granulerade på väg ner i djupet några år tidigare. Om man kom österifrån gick vägen brant neråt och där det nu är en rastplats och barriär var där en tvär vänsterkurva och små vägräcken. Det som hade hänt var att det var vinterväglag och chauffören fick inte ner farten. Han hoppade ut och när han rest sig fick han se kompisens bil gå samma öde till mötes som sig egna. Han fylldes av förfäran och tittade chockerat bakom sig. Där stod hans vän som också hade hoppat. Bilarna tog veckor att bärga. En axel här och bitar av en motor där.

Ibland snabbare än expressbussen och ibland långsamt. Ibland med militärer i Afrika som skrattar för att man ha problem med att komma upp på deras lastbil och ibland kramphållande på hjulhuset till en Traktor. Liftning har många sidor och kanske har jag haft tur att aldrig råka ut för något obehagligt. Det är ett angenämt sätt att resa och man träffar många människor. Möten ger inspiration och inspiration ger ett rikt och framgångsrikt liv fullt av upplevelser. Nu har jag tid att dela med mig en aning. Hör gärna av er om ni har gett mig lift någon gång!