Töfsingdalen 2015

Dag 1

Det är helgen innan midsommar och vintern håller ett hårt grepp om den svenska fjällvärlden. Planen är från början att vandra i området kring Lunndörren, men bilder från webbkameror och meddelanden från folk som befinner sig i fjällen talar ett tydligt språk. Snön har fortfarande makten där uppe och jag blir tvingad att tänka om. Därför sitter jag nu i bilen på väg till norra Dalarna istället. Målet för turen är Töfsingdalens nationalpark. Ett område som få verkar besöka och som därför lockar med okänd mark. Det kommer inte att bli så mycket kalfjäll den här gången, samtidigt pirrar det i kroppen med förväntning på vad jag kan tänkas få se i detta orörda område. Nationalparken etablerades redan 1930. Den har säkerligen varit lämnad åt sitt öde mycket längre än så.

Resan upp är händelselös till största del. Inser efter ett par timmar att jag glömt mitt cellplastliggunderlag och blir därför tvungen att stanna till i Idre och köpa något att sitta på vid raster. Svänger därefter av från vägen mot Grövelsjön och kör mot Foskros. I mitten av den byn visar sig en älg bredvid vägen, hoppas djuren fortsätter att dyka upp. Kort efter bron utanför Foskros åker jag vänster in på en grusväg mot Hällsjön för att parkera vid rastplatsen efter Ängessildret. Vägen fortsätter några kilometer till förbi Siljanskojan, men då i ett skick som kräver något med bättre markfrigång än min bil har.

Heter inte Jesper, men följer ändå instruktionen.

Inleder därför min vandring på denna grusväg i rask takt. På vägen går jag förbi flera bilar som med stor sannolikhet tillhör fiskare som befinner sig någonstans i området. De verkar vara av den skygga sorten för jag får aldrig syn på några trots att vägen bitvis går nära Storån. Det tar inte lång stund innan jag är framme vid Spångkojan. Den är fint belägen ovanför ån och går att hyra för övernattning. Det finns även en separat raststuga och där bjuds jag på Tjeckisk energidryck inklusive serveringstips.

Innan avresa har jag tittat mycket på kartan och letat ut flera tänkbara vägar in i nationalparken. Alla dessa innebär att jag ska passera en bro över Storån och sedan följa den åt nordväst. I vanlig ordning är jag säker på att det egentligen inte går att missa, det finns ju inte så många leder att följa. Så fel man kan ha. Mitt mål för dagen är att åtminstone nå sjön Töfsingen. Att det vid stigskiljet är skyltat till den förefaller mig aldrig som något konstigt. Åt det andra hållet står det Töfsinghån och dit ska jag ju inte. Att det också är skyltat med en bro åt det hållet är jag helt blind för. I slutändan ska det visa sig att mitt misstag här egentligen är ett mycket bra beslut.

Jag fortsätter alltså rakt fram (eller bakåt rättare sagt om vi ska utgå från bilden) och inser flera kilometer senare att jag borde fått syn på Storån igen vid det här laget. Kommer också allt högre upp och det blir glesare mellan träden. En konsultation av kartan senare så förstår jag vad som hänt och att jag befinner mig norr om Hovden. Det får bli en ny och helt oplanerad väg ner till Töfsingån som jag sen tänker följa upp till sjön.

Hm, jag ska inte vara nära kalfjället...

Uppe på fjällryggen ser jag på långt håll en örn segla över skogen nere i nationalparken. När jag kommer närmare har den tyvärr försvunnit och jag kan bara hoppas på att den visar sig igen.
Stenarna som området är känt för börjar dyka upp och strax därefter tar skogen vid. Det går ändå förvånansvärt enkelt att ta sig fram. Skogen är inte så tät som jag förväntat mig. När jag kommer fram till ån ungefär en halvtimme senare skrämmer jag upp en ganska stor fågel med ljusbrun fjäderdräkt som förskräckt flyger iväg längs vattnet. (Har i efterhand försökt hittat något som passar in. Fjällgås känns osannolikt, kanske en Svärta i form av en hona. Någon fågelkunnig kanske kan hjälpa mig här? Storleken var ungefär som en and.) Terrängen på andra sidan ån ser lättare ut så jag bestämmer mig för att vada över.

Töfsingån

Det visar sig snart att andra varelser färdats här tidigare för korta bitar är det en upptrampad stig att följa. Djur har säkerligen gått här, men ju längre jag följer ån och hela tiden hittar spår av denna "stig" blir jag allt mer säker på att människor också gått samma väg innan mig. Vackra vyer längs ån avlöser varandra och jag försöker föreställa mig hur det kan se ut senare på säsongen med örter och andra växter i full prakt. Den sena våren har tyvärr gjort att det fortfarande är väldigt brunt. Fördelen är så klart att det inte finns någon mygg att tala om. Regnet håller sig också borta och temperaturen ligger troligtvis runt mycket behagliga 15 grader.

Lätt terräng, inga problem.

Även om det överlag går bra att ta sig fram så är terrängen allt för tuff längs ån ibland. Det är gott om döda eller omkullblåsta träd, stenar och stora rejäla granar. Plötsligt tappar jag bort ån efter en av dessa omvägar och förstår inte riktigt hur det har gått till. Jag är helt säker på att jag vet i vilken riktning den ska finnas, jag kan ju fortfarande höra den. Fortsätter en liten bit till, men ingen å dyker upp. Bestämmer mig för att gå tillbaka och tittar samtidigt på kompassen för att se om jag snurrat till det fullständigt. Hittar den igen och tar mig då en ordentlig titt på kartan. Javisst, där är det minsann ett litet avbrott på ån där den måste gå under mark. Lätt att missa utan en noggrann studie av kartan. Då var jag inte fel ute i alla fall, behöver bara ta ut en kompassriktning och följa eventuella spår av andra som jag kan hitta. Istället för att försöka leta på ån igen så går jag bara i riktning mot Töfsingen och kommer kort därefter fram till sjön. Börjar att följa den östra strandkanten och får plötsligt syn på något jag inte hade väntat mig att möta häruppe, en annan människa. En norrman närmare bestämt som tagit sig hit från Elgå. Får en trevlig pratstund med honom där i kvällssolen. Han hade blivit mycket hänförd av området som jag planerar att passera imorgon.  Innan han ska tillbaka till sin utgångspunkt planerar han att gå upp till Tänndalen. Vi önskar varandra fortsatt god tur och återgår till våra egna världar igen.

Klockan är runt åtta på kvällen när jag hittar rastskyddet i skogen norr om sjön. Det börjar verkligen bli dags att slå läger, men jag har ett problem att ta ställning till. Jag är fortfarande inom det område där det inte är tillåtet att tälta. Samtidigt ska man inte övernatta i rastskydd utom i nödfall. Ett tredje alternativ är att gå upp på kalfjället utanför området med särskilda bestämmelser. Det sistnämnda känns inte som ett rimligt alternativ, jag är för trött för att gå vidare. Jag kommer fram till att jag gör minst avtryck genom att sova i rastskyddet. Solen faller allt närmre horisonten och i takt med det sjunker temperaturen. Jag kryper nöjd ner i sovsäcken efter en härlig dag och somnar gott.

Dag 2

Under natten hör jag något röra sig i skogen alldeles utanför rastskyddet. Min första tanke är att andra människor hittat hit. Med lite eftertanke känns det dock osannolikt med tanke på var jag befinner mig, samtidigt som det måste vara sent på natten. Mer troligt är det ett lite större djur. Finns det älg i det här området tro? Eller är det till och med en björn? Det är väldigt kallt utanför sovsäcken så jag väljer att ligga kvar. Den närmaste timmen blir sömnen orolig då ljudet från fotstegen återkommer flera gånger.
Vaknar ändå hyfsat utvilad på morgonen och hugger in på frukosten direkt, rejält hungrig efter gårdagens forcering av nationalparken. Efter att ha packat ner allt i ryggsäcken ser jag till att städa ordentligt så det är snyggare än när jag kom. Känns lite bättre för samvetet då. Innan jag lämnar rastskyddet strax före kl 9 tar jag en titt på termometern som visar 5 grader. Det bekräftar varför det kändes kallt i luften i natt.

Töfsingen

Bestämmer mig för att först gå upp till Slagufjället där det i början av 1900-talet fanns ett sameviste. Stigen försvinner stundtals bland stenarna, det gäller att hålla blicken uppe så man inte missar någon markering. Väl framme är det så klart inte mycket kvar från vistet. En timmerkåta står fortfarande med jordgolv och en separat del med härden och rökhålet ovanför, som i stort sett är det enda stället som släpper in lite ljus. Det gör att det är väldigt mörkt inuti och ser inte särskilt mysigt ut. Den skulle nog behöva städas ur och kanske rustas lite också. Tyvärr var jag så smart att jag lämnade ryggsäcken vid rastskyddet och glömde därför bort kameran, så det blir inga bilder tagna på denna plats.

Snart är jag tillbaka vid rastskyddet igen och tar på mig ryggsäcken. Siktet är inställt på Olåsen och därefter den rad av småsjöar som ligger mellan Särsjön och Storån. Efter stenhoppande över en liten bäck börjar stigningen uppåt. Här börjar jag ångra mitt tidigare påstående om att terrängen är lättare än väntat. Stenfälten avlöser varandra och det är inga små stenar. Däremellan bjuds på lite stickiga enbärsbuskar. Här uppe växer också en del låga, kraftiga och knotiga tallar som kan tänkas klara att bära ett örnbo. Ser dock inte spår av några, det kanske är för utsatt på den här åsen.

Ångrar mitt tidigare uttalande om terrängen.

När det sen börjar gå utför igen får jag en fin utsikt över Storvätteshågna, fortfarande klädd i rikligt med snö. Vandringen ner mot sjöarna är riktigt behaglig i jämförelse. Det är mycket glesare mellan stenarna och det dröjer inte länge innan jag är nere vid strandkanten, som så klart inte är mycket till strand, sten härskar ju i det här området. Här dyker spår av människan upp igen och jag följer dem fram till en bro där jag tar rast i solskenet. Klockan är runt 11 så vandringen hit har tagit ca 2 timmar och avståndet jag gått från rastskyddet är uppskattningsvis 4 km.

Storvätteshågna från Olåsen

Jag passar på att undersöka området för att ta reda på exakt var jag befinner mig. Det är mycket vackert här med den lilla sjön och forsen ner till nästa. Det är samtidigt ganska öppet med allt vatten runt om mig så sikten är bra upp mot kalfjället och övriga närområdet. På andra sidan bron finns en liten kulle som jag går upp på för bättre sikt. En jämförelse av kompassriktningen på bron och kartan ger mig en indikation på var jag kan tänkas vara. Från kullen hoppas jag få syn på det mittersta av de tre vindskydd som finns längs dessa småsjöar. Kartan indikerar myrmark i området och det stämmer bra, men jag får inte syn på något vindskydd. Känner mig ändå ganska säker på var jag är, det måste helt enkelt ligga för långt in i skogen för att se härifrån.

Går tillbaka över bron och in i nationalparken igen. Nästan på en gång hör jag tydligt en till fors som jag bara måste titta på. När jag går mot den får jag plötsligt en trevlig överraskning, två svanar kommer glidandes mellan trädtopparna bara några meter ovanför mitt huvud. Det är första gången jag sett svanar i fjällmiljö. Börjar fingra efter kameran samtidigt som jag försöker smyga kattlikt med ryggsäck och stavar (ni förstår säkert hur bra det gick), närmare den lilla sjön de precis landat i. Hinner med några få kort innan de flyger vidare till nästa sjö.

Ingen bra bild, jag vet, men det är bildbeviset på en
av svanarna.

Med en härlig känsla i kroppen tar jag mig fram till forsen som är klart kraftigare än den vid bron. Det här bekräftar också att jag har rätt i var jag befinner mig. Det är inte så lätt att se den här lilla sjön som ligger mellan två lite större. Brosymbolen täcker nämligen en stor del av den på kartan. Jag följer kanten på nästa sjö åt nordost för att följa parkgränsen till nästa bro. På vägen får jag syn på den här turens renflock. De har några kalvar med sig så jag tar det mycket försiktigt för att inte störa dem. Bara sekunder senare försvinner de in i skogen och är långt borta när jag når fram dit några minuter senare.

Hejdå Töfsingdalen, för denna gång.

Vid nästa bro väljer jag att lämna nationalparken och följa leden tillbaka. Det blir en mycket behaglig början med lättvandrat underlag som är väl spångat vid blöta områden. Temperaturen är precis lagom och solen värmer skönt. Det tar inte lång tid innan jag är framme vid Uddholmslägret, det sydligaste av de tre vindskydden. Det ligger fint på en liten kulle med en liten bäck precis nedanför och ett större vattendrag inom synhåll på andra sidan. Några fiskare har satt upp sitt tält här och lagt något på kylning i bäcken. Utanför står ett flugspö och i den öppna absiden kan jag se ett par kängor. Ser till att föra lite extra oväsen medan jag tar rast, men ingen ger sig till känna. De är fortsatt skygga de här fiskarna.

Uddholmslägret till vänster

Efter det sista vindskyddet börjar en fin vandring längs ån, men leden slutar att vara enkel. Den går ofta väldigt nära vattnet, så till den grad att det ibland blir över vattnet med de nivåer som är nu i snösmältningstider. Stenar börjar dyka upp igen och det blir mycket snirklande fram och tillbaka, upp och ner. Det är nästan lika tungt som att gå inne i nationalparken. Den fina miljön väger så klart upp det tunga.

Storån med ledmarkering så nära det bara går.

Känslan att man aldrig kommer fram börjar manifestera sig i mitt huvud. Nästa tydliga landmärke jag letar efter är den svarta fyrkant som markerar en stuga på kartan. Timmarna springer iväg till 3 innan det öppnar upp sig och det plötsligt finns spång utplacerad över myrmarken igen. Jag behöver inte längre leta efter en omväg eller tuvor att hoppa mellan för att behålla fötterna torra, gott för själen. Får syn på stugan på andra sidan sjön som ligger öppet och fint vid sjökanten precis bredvid leden. Den visar sig heta Töfsinghån och är även den ockuperad av fiskare. Spår syns utanför dörren i form av kängor, vadarbyxor och fiskespön. Men inte heller här vågar de ge sig till känna under min rast på verandan. Från sista vindskyddet och hit har jag gått närmare 6 km så farten har varit ungefär den samma som över Olåsen. I ärlighetens namn är det nog snarare min fysiska status än terrängen som ligger bakom det.

Resten av vandring går i lättare terräng och jag är snart tillbaka på den plats där jag gick fel igår. Som jag nämnde tidigare var det tur att jag gjorde just det. Med tanke på hur lång tid det tagit mig att gå från Uddholmslägret, där den första bron ligger ungefär, och hit så hade det blivit en väldigt lång första dag. En tanke jag haft från början var att vada över Storån i närheten av där Töfsingån ansluter. Om jag ens hittade rätt plats, det var mycket svårt att avgöra om något vatten anslöt eller inte, så gick det definitivt inte att vada där. På andra ställen var det möjligt, men troligtvis hade jag fortsatt fram till bron för att vara säker på min position. Den hade jag i sin tur behövt leta efter för den går inte över det vatten som är närmast leden. Först måste man vada det och sen gå några hundra meter innan man kommer fram till bron. Den syns inte från vindskyddet till exempel. Som ni förstår skulle det gått många timmar innan jag ens tagit mig in i nationalparken.

Efter mitt långa filosoferande (ber om ursäkt för det) kring mitt turliga val dagen innan så inleder jag slutspurten till bilen. Då vägen är bekant och inte lika intressant andra gången, passar jag på att tänka tillbaka på mina två dagar. Mitt val att åka hit istället för längre norrut visade sig vara helt rätt. Jag lyckades undvika all snö, fick helt fantastiskt väder, härliga möten med flera djur och det var tillräckligt tidigt för att undvika myggen. Fiskare lämnar gott om spår efter sig, men håller sig gömda när en kuf kommer vandrandes. Oväntade, och samtidigt lite tråkiga, fynd som gjordes mitt i naturen var en systemkasse uppe vid Töfsingen och ett halvt kilo extrasaltat smör längs Storån. Bägge nu tryggt placerade i min ryggsäck och på väg bort från naturen.  Det blev också ett ordentlig arbetspass med tuff terräng både på och utanför led, totalt någonstans kring 36 km. Allt förgyllt av Sveriges underbara natur och fantastiska fjäll.