I stundens ingivelse

Den som är bekant med Serkan Günes relation till naturen känner säkert till att han är en återvändare. Han återkommer gång på gång till sina favoritplatser. Än så länge har han aldrig upplevt att han känt sig färdig med en plats. Det gäller även Tanzania som han så gott som årligen besöker.

År 2009 är han återigen i Tanzania för att utforska landets nationalparker. Det är på väg bort från just en sådan, Lake Manyara nationalpark, som blidmöjligheter öppnar sig. Utanför en by som ligger i nära anslutning till parken finns en torrlagd sodasjö. Serkan kliver av bilen och tar sin ryggsäck med kamerautrustningen. Han går mot sjön. När han står i den, vid saltlagringarna som skapar intressanta formationer på sjöns uttorkade botten, tittar han upp och ser att ett regnoväder är påväg in. Han vänder sig om. Först då inser han att bilen bara är en prick i landskap han lämnat bakom sig. Serkan vet att han måste tillbaka snart. Han vill inte bli stående i den begynnande gyttjan mitt i sjön, som det skoningslösa regnet kan skapa på minuter. Nu gäller det att sätta bilden och gå därifrån.
Han väljer sitt vidvinkelobjektiv som han monterar på kameran. Sedan letar Serkan. Han komponerar handhållet, som alltid, tills han hittat bilden. Då vecklar han upp sitt stativ, monterar kameran, ställer in bländare 16 och tar bilden. ISO:t är redan inställt. Han ändrar det aldrig. Det ligger på 100, det lägsta möjliga. Han hör hur spegeln slår upp i kameran. Efter den fördröjning som förhindrar vibrationen från spegelns rörelse att påverka exponeringen avlöpt, släpper kameran in ljuset. Tystnaden, som egentligen bara varar 1/50 sekund, känns som en evighet. Han tar en stående och en liggande bild. Därefter plockar han ner kameran i väskan igen, slänger upp den på ryggen och börjar gå tillbaka.

När Serkan åter sitter i jeepen, förskonad från regnet som nu brutit ut, funderar han över vad som var förutsättningarna för att ta just den här bilden. Av erfarenhet vet han att det alltid är fantastiskt ljus innan ett riktigt oväder. Han vet också att tidsrymden för att ta en bild precis då kan vara mycket snäv. Det måste ske innan regnet faller. Då ska man hinna med att hitta sin komposition, rigga stativ och kamera samt välja inställningar. Det kräver muskelminne. Det något uttjatade uttrycket att det är som att cykla gör sig påmint. Kroppen, i fotograferingens fall händerna, måste bara "veta" vad som ska göras. Man har inte tid att tänka på något annat än sin komposition. Serkan tackar sig själv för de otaliga timmar han lagt på att öva upp sitt hantverk hemma i det stockholmska skogarna. Nu, när han verkligen behövde det, kunde han koncentrera sig på det som är glädjen med fotografering: bilden. Och inget annat.

Kanske är det först då man kan hävda att man verkligen besitter fotografins hantverk. När ett tillfälle ges i en snäv tidsrymd och man kan ta bilden, utan en tillstymmelse av tvekan, i stundens ingivelse.

Moa Grankvist