Rankåsleden augusti 2015

Jag hade känt att suget efter längre vandringsturer, i den svenska naturen, växte sig starkare och det blev till slut helt oemotståndligt starkt. Suget har tidigare kunnat dämpas något av en dagstursvandring i skogen men nu kände jag att suget var starkare och inte hade kunnat lindras av endast en dag med vandring.  Jag vet inte riktigt vad det där vandringsuget är, det känns som ett gripande sug i magtrakten och en stor längtan som är både fysisk och mental. Brukar ni känna så? Kanske är det Skogsrået som lockar eller kanske är det någon form av förälskelse… eller så behöver jag söka vård… !? :)

En hälskada har härjat en längre tid och därav har längre turer än dagsvandringar fått stå tillbaka under några år men nu skulle jag äntligen våga snäppa upp vandringslängden med en hel dag till… och en natt… med meteorregn. :)

Min tur var lite improviserad då jag kom på dagen innan att den skulle genomföras. Mina gamla vandringspinaler och ryggsäcken fick dammas av i en hast och jag var ganska kaxig i min planering. Har man gått överlevnadsutbildning via ”All in Nature Sweden” behöver man väl inte tält, sovsäck, liggunderlag och annat trams… eller? Nja, sovsäcken kanske kan vara skönt att ha och liggunderlaget också. Tältet bestämde jag mig för att skippa. Det skulle ju vara meteorregn under natten och vilken känsla att ligga under bar himmel då… om man inte får en meteorsten i huvudet förstås. :)

Jag påbörjade min vandring i Rankås utanför Tibro och kom på att det kanske är bra om någon vet var jag är i fall Skogsrået vägrar släppa sitt grepp om mig. Därför skickade jag meddelande till ett par vänner om mina planer. Vet inte riktigt om det var de bästa valen av vänner att meddela mina vandringsplaner då den ena uppger sig ha det sämsta lokalsinnet i hela världen och den andra hellre rör sig på dansgolvet än vandrar i skogen. Nåväl, de är riktigt bra vänner och de skulle säkert ha rett ut en eventuell skallgångskedja… tror jag… :)

Rankåsleden är ca 3 mil och finns i skogarna mellan Tibro, Mölltorp och Hjo. Leden korsar den mellansvenska randmoränzonen och under vandringen kan man se olika spår av den väldiga inlandsisen som troligen var över ett par km tjock och formade landskapet på olika sätt, genom sin tyngd, sitt sätt att omväxlande smälta och växa sig större och genom sina glaciärtunnlar av forsande vatten. Mäktigt och något overkligt att föreställa sig den isen när man vandrar över moränryggar, vid sidan av dödisgropar eller ser spår av isräfflor inristat på bergsknallar.

De första kilometrarna gick som en dans. Vädret var helt otroligt fint, solen sken, vinden fläktade, vatten porlade i bäckar, träden susade och doften av skog uppfyllde mig. Jag var glad. Jag var fri. Kroppen njöt av att få jobba och svettas. Bara en liten detalj som började pocka på uppmärksamheten. En liten, liten gnagande känsla bak i hälen. Säkert inget att bry sig om.

Skoskav!!! Hur är det möjligt i mina väl ingångna kängor!? Jag vet ju att man ska stanna och tejpa DIREKT vid första antydan till skavsår men jag ville nog inte riktigt inse det och tänkte att jag får se över fötterna vid rasten som var planerad någon kilometer längre fram. Orutin, dumdistrighet eller korkad envishet? Troligen en mix av alla tre. När jag väl stannade var skoskavet ett faktum och trots bra tejp hade jag under resten av vandringen hela tiden en påminnelse av min nonchalanta inställning. Nåväl, det som inte dödar härdar… har jag hört… :)

Vandringen löpte på, liksom det fina vädret och den helt underbara skogen. Matsäcken smakade förstås riktigt bra, både för mig och för mitt lunchsällskap som denna dag var en kopparödla. Jag kunde konstatera att vi har olika smak vad gäller lunch men vi båda verkade njuta i fulla drag av vår mat och det uppstod, tack vare våra olika smakinriktningar, inte någon konkurrens om maten… :)

Jag passerade ett fält av mitt favoritgräs, kruståtel, som bredde ut sig och vajade som ett svallande hav och strax därpå passerade jag ett hav av lila ljung med sin mäktiga, tunga doft som gjorde mig alldeles rusig.

Eftermiddagen började närma sig sitt slut och jag nådde fram till Röåsjön som såg ut att vara den perfekta lägerplatsen. Fortfarande kaxig fixade jag käk i mitt trangiakök. Fortfarande kaxig tog jag ett dopp i sjön. Därefter började jag leta sovplats med fri sikt upp mot himlen och det kommande meteorregnet. Det blev mörkare. Jag hittade en någorlunda öppen plats som verkade lämplig. Det blev mörkare. Jag började ta fram liggunderlag och sovsäck. Det blev mörkare. Fasligt vad mörkt det började bli. Ju mörkare det blev, desto mindre kaxig blev jag. Hade jag inte sett ett vindskydd strax innan sjön? Jodå, visst var det så. Kaxigheten fortsatte att ge vika och utan att jag vet hur det gick till var jag helt plötsligt nedbäddad i sovsäcken i vindskyddet. Försökte intala mig att meteorer ändå inte är något särskilt att se, att jag troligen skulle ha blivit översprungen av ett vildsvin, fått en meteorsten i huvudet eller rullat ner i sjön om jag legat kvar där ute.

Jag vaknade till ljudet av svanar som skrek ute på sjön och några myggor surrande utanför myggnätet som jag spänt runt mitt huvud. Vinden susade i träden, kroppen kändes skönt öm och ivrig att få fortsätta jobba. Leende klev jag upp och fixade med gröt och kaffe i trangiaköket vid sjökanten.

Därefter fortsatte jag vandringen med lika stor njutning som dagen innan men med något mer sliten kropp, vilket främst märktes av att antalet raster nog fördubblades mot dagen innan. Terrängen var varierande och vissa sträckor mer njutningsfulla än andra. Turen närmade sig sitt slut och Rankås kom åter i sikte. Musklerna har älskat att få jobba lite och vandringssuget lindrades något men det är bara en tillfällig lindring och suget kommer snart krypande igen... :)

Det jag ändå är mest glad över är att min hälskada som hindrat mig under flera år att göra längre vandringar faktiskt klarade av detta test med en tvådagarsvandring och jag har nu säkert hundra tusen planer på olika flerdagarsvandringar jag vill göra framöver. Troligen är jag återigen mer kaxig i planeringsstadiet men det skulle vara kul att genomföra en vandring där jag t ex sover under bar himmel… i meteorregn… :) Låter det bekant? :)