Kungsbacka River - Ett äventyr med familjen!

Det hela började egentligen som en rolig grej mina föräldrar ville testa. Vi var nyinflyttade i Kungsbacka och kände inte till något eller någon i trakten, så när föräldrarna hörde talas om kanot- och kajaktävlingen Kungsbacka River ville de direkt vara med i denna lokala tradition.

Då vi sedan något år tillbaka ägde en AirFrame Convertible och älskade att använda den - tillsammans med en lite mer simpel enmansversion, även den från AirFrame-serien - blev min syster och jag genast också intresserade. Resultatet blev ett köp av ännu en AirFrame Convertible så vi kunde paddla i två par. Ett köp som vi idag inte ångrar alls!

Vi var alla fyra överentusiastiska inför racet. Vi diskuterade taktiker, huruvida vi skulle tävla mot eller vänta på varandra, köpte specialutrustning som nya, mer proffsiga paddlar samt hjul som assistans under de två lyft som ingår i tävlingen och var generellt glada och lyckliga över det gemensamma intresset vi nu samlats runt. Vi visste självklart att med kajaker av uppblåsbar typ, om än väldigt proffsiga och kvalitetsenliga sådana, skulle vara mer klumpiga och långsammare än våra motståndare i K2-klassen. Men vad gjorde väl det? Vi hade ju roligt!

Vår enmans AirFrame. Denna användes dock inte under tävlingen, utan vi köpte en ny med plats för två personer. 

Loppet, som till största del sträcker sig genom Rolfsån, men också över två mindre sjöar samt en liten bit av Kungsbackafjorden, var 22 km långt och började klockan 10 på förmiddagen. Våra mål var att hinna över mållinjen innan prisutdelningen som skulle äga rum klockan tre (vi hade hört att det brukade vara flera deltagare som inte hann fram i tid), samt att slå så många kanotister som möjligt - i kajak, trots modellens klumpighet, trodde vi att de flesta kanotisterna skulle vara en lätt match. Icke!

Dessutom fanns nog ett sting av tävlingsanda gentemot varandra inom familjen - det var ju föräldrarna mot tonårsbarnen - men detta var aldrig något det talades högt om.

Dagen för loppet kom. Vi packade ihop våra väskor med kajakerna i och lastade in dem i Volvon. Två ytterligare färdigpackade väskor tillkom också med pumpar, säten, flytvästar, vattentäta påsar och allt annat nödvändigt i. Dessutom skulle alla ha med sig fasligt massa extrapackning: vattenflaskor, mackor, mobiler, byteskläder, osv.

Då vi inte kände någon tog vi också vår andra bil - en Citroën C5 - och parkerade den vid Kungsmässan nära mållinjen innan vi begav oss iväg till start. På så vis var transporten hem igen säkrad.

Väl framme vid starten stoppade en vakt från hemvärnet oss för att ge oss instruktioner om parkering. "Är kajakerna redan på plats?" frågade han. "Nej, de är i kofferten," svarade vi. Det blev tyst i någon sekund, sedan skickade han oss snopet vidare så vi kunde lasta ur.

Även när vi pumpade upp våra kajaker fick vi en hel del misstänksamma blickar och kommentarer från nyfikna medtävlande. Detta trotts att flera deltagare kommit utklädda som indianer, stenåldersmänniskor, clowner och vikingar. Innerst inne skrattade de flesta säkert åt våra konstruktioner. Annat blev det när de fick se det färdiga resultatet; väl uppumpade ser AirFrame-kajakerna inte alls så taskiga ut!

Ner i vattnet, fram till start! Det var tjockt med kanoter, kajaker, publik och deltagare. Det var mer eller mindre tyst när tävlingsledaren förklarade banan, planerna för prisutdelningen och annan information. Men sedan ljöd starthornet, och då blev det liv i folk! Föreställ dig ett hav av människor i vattnet som alla vet vart de ska och alla vill dit före de andra. Detta på en ganska smal startlinje, så du kan tänka dig att det blev kaos!

 Mamma och min syster Caroline i vår gamla AirFrame Convertible. De testar här en av de mindre "forsarna" i Rolfsån någon tid före loppet.

Det dröjde dock inte länge förrän de proffsiga i tävlingen drog ifrån. Vi andra hamnade snart på efterkälken. Men, det var många av oss "amatörer", så det var inte brist på närliggande motståndare.

Familjen höll tätt över de två sjöarna, som utgjorde första etappen. Vid det andra lyftet, från Stensjön till Rolfsån, drog vi ungdomar dock ifrån. Vi sprang, de andra två gick. Det var troligen här det avgjordes på den interna fronten, för i vattnet höll - och brukar vi hålla - samma tempo.

I Rolfsån forsar det. Inte våldsamt mycket, men tillräckligt för att förvånansvärt många kanotister ska trilla i. En rolig syn! Vi höll oss dock över vattenytan, då våra uppblåsbara kajaker är otroligt stabila.

På en extra "farlig" plats hade det samlats mycket publik, för många visste av erfarenhet att här brukar folk trilla i. När min syster och jag kom till denna plats såg vi två kanotister på andra sidan den forsande delen ligga i vattnet och desperat försöka räta upp sin kanot. När vi passerade forsen utan större problem buade publiken. När sedan kanoten bakom oss kom hörde vi hur publiken jublade. Vi hann också nätt och jämt se hur kanoten tippade över innan vi svängde runt nästa krök.

En hel del spännande dueller blev det också. Styrda av tävlingsinstinkten, och efter att ha fått en dålig start där vi blev inklämda mellan två motståndare, ville vi passera så många motståndare som möjligt. Därför ökade vi alltid takten så fort vi såg någon längre fram. Det gjorde dock de också så fort de insåg att vi höll på att passera dem.

De flesta duellerna slutade ganska snabbt med att vi drog ifrån (troligen för att vi var mer inställda på att vinna duellen), men vissa blev långdragna. Speciellt en duell, som började i slutet av Rolfsån och fortsatte över havet ända fram till mållinjen i Kungsbackaån, blev riktigt intressant! Motståndarna var två män på 20 till 30 år i en kanot. Vi låg hela tiden snäppet före dem, men vi kunde inte skaka dem av oss. De låg hela tiden och tryckte en fem meter bakom. Ibland gjorde de ett försök på att passera, men då drog vi också på och höll avståndet. Och på det viset, med skiftande attacker från deras sida, fortsatte det ända fram till just innan mål.

Sugna på att vinna drog killarna plötsligt på ordentligt. De hade tröttat ut mig och min syster rejält med sina attacker, och vi orkade knappt göra motstånd längre. Hade det inte varit för ett misstag de begick hade de kanske till och med vunnit! Publiken jublade, en kommentator återgav vår kamp i ord, och det var riktigt spännande för alla parter!

Problemet för våra rivaler var dock att de i sin ansats framåt slutet av misstag stötte in i bakre delen på vår kajak. Detta resulterade i att vi hamnade snett och for in bland vassen vid vattenkanten. Deras kanot fastnade dock på insidan, klämd mellan oss och åns gränser! Medan vi tog oss ur vassen satt de därför fortfarande fast. Vi slog dem till sist med fem sekunder.

Här far vi ivåg längs Rolfsån under en "träningsrunda" före loppet. Tyvärr var det jag som fick paddla ensam, men jag får väl trösta mig med att pappa var fast på land med kameran!

Hemvärnet hade under loppet förflyttat sig från start till mållinjen. De hade nu personal klara att hjälpa deltagarna upp med sina respektive fordon. Och hjälp behövdes, för när man väl tagit sig upp på bryggan själv orkade man knappt stå. Gud vad slut vi var! Kajaken tog hemvärnet hand om och la upp i den rad av kajaker och kanoter som redan täckte gräsmattan.

Vatten, en banan, ett diplom i form av en träbricka med en metallplatta på samt en Red Bull fick man när man tagit sig upp på land. Där föll vi sedan ihop i gräset. Vi skålade även med de båda killarna i kanoten.

Föräldrarna kom lite senare. "Ungdomarna slog sina föräldrar med nio minuter," påpekade kommentatorn då de kämpade sig över mållinjen. Publiken skrattade.

Det var fortfarande någon dryg timme kvar till prisutdelningen. Vi, familjens båda kajaker, kom som väntat sist i vår klass, men oj så roligt vi hade det! Vinnarna var några gäster från en kajakklubb i England. Ser man det dock som en helhet och jämför alla klasser (dvs. även kanotisterna) hamnade vi någonstans i mitten. Det kom in en hel del människor även efter prisutdelningen.

Sist kom ett par killar i en hemmagjord trästocks-kanot. De fick även pris för årets insats. Välförtjänt, då ingen från början trott att de med en sådan kärra ens skulle klara sig till första lyftet.

Sammanfattningsvis var detta en otrolig upplevelse! Det fick oss på något vis att känna oss mer hemma i Kungsbacka, vårt nya hem, och som familj kom vi varandra närmare. Det var kul, vädret var fantastiskt, och vi hade bevisat att man kunde klara loppet även i en uppblåsbar sak. Även efter loppet stirrade folk när vi släppte ur luften.

En sak är då säkert: vi kommer absolut att göra om detta nästa år! Målet får bli att slå vår gamla tid. Och vem vet, kanske ses vi ute på vattnet?