Gran Paradiso

Klockan hade hunnit passerat tre. Jag och min klätterkamrat befann oss i Pont för att vi tänkte bestiga berget Gran Paradiso som ligger i nationalparken med samma namn. Eftersom vårt första delmål på bestigningen var Vittorio Emanuel-hyttan, var Pont den naturliga utgångsplatsen.

Vi började vandringen utmed dalen, men vädret var dåligt och snart träffade vi på en grupp som rekommenderade oss att vända, då sikten var lika med noll. Efter en kort överläggning beslutade vi oss för att det var klokast att invänta morgondagen. Eftersom vi ångrade vårt beslut att gå upp ganska sent, så dröjde det inte länge förrän det mörknade. Vädret inbjöd inte till att vara ute, då det blåste och kom blötsnö. Vi satt i tältet i en sysslolös väntan - ett tillstånd som bäst beskrivs som en limboliknande tillvaro. 

Högmod - Vädret hade blivit en aningen bättre på morgonen och vid lunchtid stod vi återigen redo för att bege oss uppför berget. Vi satte på oss våra snöskor och tog på oss våra tunga packningar. Vi kunde konstatera att vi bar tungt. Alldeles för tungt egentligen, men vi resonerade som så att vi bara skulle bära upp detta till hyttan. Vi började vandringen och med huvudet nedböjd och knäna bågnande under vikten var vi inte särskilt kaxiga, snarare var vi ganska ödmjuka inför den förestående uppgiften.

Avund - Ganska snart började vi möta skidbestigare som var på väg ned, och det var inte utan viss avundsjuka som vi kunde se dem glida nedför berget i pudersnön och med små, nätta packningar på ryggen. Det var nästan jobbigt att se, så man valde att blunda inför deras åkglädje.

Vrede - Timmarna gick och bördan blev inte lättare med tiden. Ju högre vi klättrade, desto brantare blev det. Detta faktum, plus att vädret återigen blev sämre, satte sig givetvis på humöret med en viss lättretlighet som resultat. Förblindade av en rejäl dimma gick vi lite småmuttrandes. Det enda vi kunde göra var att följa i spåren i snön för det var ingen idé att lyfta på blicken.

Ungefär efter fem timmar nådde vi äntligen Vittorio Emanuel-hyttan. Som alltid är det en befriande syn att se målet efter en lång dag. Själva hyttan är nästan som ett litet hotell, med restaurang, vattenklosetter och kranar med rinnande vatten. Vi kunde pusta ut och ta oss en välförtjänt varm dryck inne i hyttan. Vi befann oss nu 2740 meter över havet och vi hade gjort den tyngsta delen. Efter att ha värmt oss och fyllt på våra engeridepåer gick vi ut och slog upp tältet några hundra meter längre bort. Den natten somnade vi in snälla, nöjda och glada.

Lättja - Efter gårdagens dåliga väder var det härligt att vakna upp till en strålande dag med klarblå himmel. Andra sällskap var redan på väg mot toppen, så vi skyndade oss att göra oss i ordning. Toppen hägrade idag. Det gällde att ta till vara på det för dagen fina vädret. Strax efter åtta var vi iväg. Vi bar bara på lätta packningar som tillät oss att sätta av i ett tempo som jämfört med gårdagen närmast kan liknas vid språngmarsch. Det är alltid skönt att få upp pulsen lite, om inte annat för att få bort nattens ihållande slöhet ur kroppen.

Girighet - Bestigningen började med att vi passerade ett moränfält, fast det märkte vi inte av, då vi gick ovanpå pga. snön. Ganska snart nådde vi till den stora glaciären som löper hela vägen upp till toppen. Vandringen gick bra och vi kände oss lättare och starkare än under gårdagen. Jag kunde med glädje konstatera att föregående veckas sträckning i ryggen inte kändes av trots tung packning och övernattning i tält. Att mer eller mindre ligga direkt på marken (i detta fall snön) skänker perspektiv. Man blir ofta påmind om glädjen i det lilla och enkla. Det är faktiskt inte så viktigt med massa grejer, utan att få vara frisk är långt mer värdefullt.

Frosseri - De lätta packningarna och det fina vädret till trots, så började den långa ansträngningen göra sig påmind. Efter att ha stigit 1100 höjdmeter hade vi bara drygt 200 kvar. Energinivåerna var låga och hungern gjorde sig alltmer påmind. Vi stannade till och började äta av den frystorkade mat vi hade med oss. Det gick ganska trögt att få i sig den, och inte blev det bättre av att det satt ett gäng fransmän bredvid oss och mumsade på gastronomiska läckerheter som bröd, korv, ost och allsköns andra godsaker. Det enda man kunde göra var att kasta lystna blickar på deras delikatesser mellan tuggorna av uppblött couscous som man själv stoppade i sig.

Lust - Med nyfyllda depåer tog vi oss an den sista delen av berget. Toppen var synlig hela den sista biten vilket inverkade positivt på motivationen. Själva toppen är en klippformation som balanserar på en kam där det stupar brant ned på båda sidor. Det fanns ett parti som bestod av en avsats som var ca. femton centimeter bred och drygt två meter lång. Denna del var lite av en överraskning. Det hade varit behäftat med direkt livsfara att passera utan några säkerhetsarrangemang. Nu hade jag som tur var några slingor och karbiner, men jag kände verkligen att jag levde när jag makade mig ut på avsatsen och lärkade slingor allteftersom jag kom längre ut. Även om det objektivt sett inte var någon fara, så får man en otrolig adrenalinkick av en sådan upplevelse. Man blir alldeles varm, det nästan bränner i bröstet av anspändhet. Och det ska medges att det inte var särskilt lustfyllt i just den stunden.

Väl uppe på klippans topp möttes jag av Beatri... förlåt, jag menar av en Madonnastaty. Målet var nu nått – Det stora paradiset. Nu fanns det bara himmel ovanför. Efter några bilder och en kort stund av försjunkenhet, så var det dags att bege sig nedåt. Nedstigningen gick bra och smärtfritt. Den kvällen firade vi med att beställa middag i hyttan för att sedan krypa till kojs trötta, mätta, tacksamma och tillfreds.

Nu var det bara nedstigningen till Pont kvar. Mycket av den vikt vi hade släpat med upp gjorde vi oss av med innan vi gick ned, så vi bågnade inte under tyngden lika mycket som tidigare. Inte heller avundades vi skidåkarna, då varma dagar och kalla nätter bildat en ganska hård skare som gjorde det lite jobbigt att åka utför, speciellt där det var brant. Solen sken och kunde man vara något annat än glad till sinnes. Det kändes bra att röra på sig, särskilt som vi visste att Milano hägrade. Inte för att det lockade att shoppa, men det skulle bli spännande att se alla dessa lyxmodebutiker. I fråga om mat hade vi inte högre ställda förväntningar än en pizza eller lite pasta.

Vissa partier av nedstigningen var ganska branta och lite pirriga att ta sig nedför, speciellt då man hade svårt med både balansen och fästet på underlaget. Hur som helst tog vi det försiktigt och metodiskt, och väl nere i Pont kunde jag konstatera att jag hade stillat min lust efter strapatser åtminstone för ett tag framöver.

Och de sju stegen då? Ja, det faktiskt inte så dumt att bli påmind om dem ibland. Om inte annat kan jag faktiskt rekommendera Gran Paradiso bara för den sakens skull.

För dem som är intresserade av mina andra bestigningar i Alperna och av andra berg, så kan jag rekommendera en titt i min blogg http://joljon.blogg.se/. 

Joel Johansson