Funäsfjällens 60 toppar - Inledning

Jag har alltid hävdat att Funäsfjällen är Sveriges bästa område för dagsvandringar i fjällen. Det är här jag började och det är hit jag kom på besök varje år, innan drömmen blev sann 2015 och jag flyttade till Funäsfjällen.

Det betyder att jag har haft en chans att lära känna området och ta mig an vissa projekt som tar en lång tid att genomföra. Som att bestiga Funäsfjällens 60 toppar, som består av 60 fjäll över 1000 meter. Det är egentligen bara en grej för att locka turister, men innerst inne bor det en liten samlare i mig så de senaste åren har jag satsat helhjärtat på att få ihop alla 60.

Långtidsprojekt

Jag är inte en fjällöpare som kan springa över tre toppar som en lättsam kvällstur. Jag är inte en toppturare på vintern, så varje vinter blir det ett uppehåll i projektet. Jag har heller inte konditionen att göra krävande turer flera dagar i rad. Och just det, ett jobb har jag också. Och jag vill helst ha fint väder för mina turer, för utsikten på toppen är en viktig belöning för mig. Att bestiga ett fjäll i dimma är helt uteslutet.

HSP

En annan sak som spelar in i alla mina turer är HSP, högkänslighet. Det finns många sidor till HSP, men det som påverkar mig mest som en friluftsmänniska är hur en högkänslig person uppfattar risker, faror och hot. Lite kort sagt, om en vanlig (icke-HSP) människa har en skala för risker på 1-10 där 10 är livsfara, slutar skalan på 5 för en HSP. Hela den andra halvan av skalan, alltså 5-10, tolkar jag som livsfara. Det som för en annan bara är en något svår situation är för mig helt omöjligt, och det är inte det fysiska som är problemet, utan psykiska. Det är svårt att gå vidare när hjärnan skriker vänd tillbaka, gå hem, ge upp!

Att HSP målas upp som en superkraft gör mig bara förbannad. Det är det största hindret för mig att leva mitt liv som jag vill leva det. Men med det sagt... jag undrar om jag inte borde tacka HSP för att jag har klarat mig utan skador alla dessa år. HSP tvingar mig att göra mina turer så trygga att jag inte hamnar i lägen där jag riskerar att råka illa ut. Eller också har jag bara haft massor av tur!

Allt detta förklarar att projektet 60 toppar har tagit mig så mycket tid, för det tar en lång tid att flytta mina gränser och våga mer!

Räcker det med 15 år?

De första topparna gjorde jag i 2004, och några år blev det inga toppar när det kändes som att jag aldrig skulle kunna göra allihopa ändå. Men fjällen lockade mig hela tiden, jag vandrade mer och mer och i och med att jag blev van som en vandrare, blev 60 toppar faktiskt ett realistiskt mål.

I augusti 2018 gjorde jag min 50:e topp på listan. I 2019 tänker jag göra de 10 som finns kvar. I kommande inlägg ska jag skriva om dessa 50 toppar, och fram till slutet av vandringssäsongen 2019 hoppas jag skriva om de 10 sista! Några av de kvarstående topparna är dock så utmanande att jag tänker inte ens att försöka tvinga mig att göra dem ensam, utan jag behöver sällskap. Det är inte en fråga om att våga, utan sunt förnuft även för en icke-HSP. Så vi får se, att hitta sällskap är svårare för mig än att bestiga fjäll!

Detaljerade turbeskrivningar finns på bloggen under länken
http://vandrafotaleva.nu/category/sverige/harjedalen/funasfjallen/60-toppar/ .