Från Suorva till Ritsem 2015

Min vandring 2015 var inte helt planerad, men jag hade haft en tanke att gå ungefär som jag tänkt förra året med start i Abisko. Den vandringen blev tyvärr abrupt avbruten. Men jag hade även funderat på att gå i Sarek. Så hörde en mycket god vän i Holland av sig. Hon ville gärna följa med, och hon ville gärna till Sarek. Så det blev Sarek. I alla fall delvis. Vandringen kom att gå mer i Stora Sjöfallets nationalpark och bara till viss del i Sarek. Och vi hade gott om tid.

Efter tågresan, som kunde ha varit angenämare, och sedan buss från Gällivare, anlände vi strax före kl.13.00 till Suorva. Över dammen och fram till rengärdet hade vi bitvis sällskap av ett ungt par som sedan skulle rakt söderut. Vi vek av mot väster upp mot Sliehkkojávrre.

Redan i ett tidigt skede började M att plocka små torra grenar för att ha som bränsle till sitt vedkök. Hennes Bushbuddy hade blivit skadat så hon hade för bara några dagar sedan köpt ett litet och lätt vedkök. Det skulle senare visa sig att det var mycket ineffektivt jämfört med Bushbuddy. Bushbuddy ska väl kanske benämnas vedgaskök. Det vedkök som hon nu hade med sig var helt enkelt en monterbar behållare för ved som man placerade kärlet på. Alltså en ”öppen” eld innesluten i en burk.

En bit upp i backen var det dags för lunch. Vädret var inte det allra bästa så M föreslog att vi skulle spänna upp hennes tarp som skydd mot vind och regn. Det var riktigt trevligt att sitta ”under tak” och avnjuta lunchen medan regnet smattrade mot tarpen. Men lunchrasten blev relativt lång. Det tog litet tid att laga lunch på det enkla vedköket. Jag började ana att matlagning med vedköket skulle innebära kortare dagsetapper än vad jag var van vid. Kanske bara bra tänkte jag. Jag är ju inte ung längre.

Vår lunchpaus under tarpen. Suorvadammen t.h. i bakgrunden

Vedköket som var ett surrogat för ett trasigt Bushbuddy

Efter lunchen knogade vi vidare uppför backen. Vi började båda bli litet trötta och insåg att vi skulle få det riktigt jobbigt om vi skulle gå till västra änden av Sliehkkojávrre. Vi stannade på en liten ås och slog upp tältet. Det blåste och regnade, men M ville absolut försöka sätta upp sin tarp. Hon hade inte haft den länge och var osäker hur hon bäst skulle sätta upp den. Det var mitt första möte med en tarp. Om man bortser från när jag i min ungdom sov direkt på marken och drog en liten presenning över mig som regnskydd. På den tiden var det engelska ordet ”tarp” ett okänt begrepp för mig. Efter ett antal försök gav vi upp. Med stelfrusna fingrar kröp vi in i tältet. När man häktar av främre delen av innertältet blir det riktigt rymligt. Matlagningen på kvällen skedde på mitt gaskök. :-)

Vår första lägerplats. Sliehkok i bakgrunden

Det blåste och regnade hela natten och vi kom inte iväg så tidigt som jag är van vid. Men vad gjorde väl det. Dagens planerade etapp var kort och vi hade gott om tid. Vi gick till västra änden av Sliehkkojávrre och satte upp tältet. Riktigt behagligt att ha tid till promenader i omgivningen. Det var nu uppenbart att vi inte skulle kunna gå så värst långt även om vi hade 14 dagar på oss. Dels blev inte bara jag trött ibland, utan även M. Trots att hon bara är 50. :-) Dels tog ju matlagningen ganska mycket tid. Veden gick att plocka både under vandringen och sedan vi slagit läger, men bara själva matlagningen tog 1-1,5 tim. Det gällde både frukost, lunch och middag. Men det gjorde ingenting. Vi hade ju gott om tid. Det viktiga var inte att gå långt utan att vara ute. Jag började uppskatta det långsammare tempot.

Vår andra lägerplats. Vid västra änden av Sliehkkojávrre

Vi vaknade till en strålande fin dag. Tog god tid på oss med morgonbestyren och kom iväg sent. Det blev sedan en slags norm. Ett lugnt tempo och korta dagsetapper. Men mycket njutbart! När M lagade dagens lunch på sitt vedkök passade jag på att försöka fotografera fjällabbar. Det gick inget vidare.

Strålande morgon! Vår lägerplats vid Sliehkkojávrre

Fjällabb. Ungfågel och adult

Jag insåg att jag var oerhört privilegierad som vandrade tillsammans med M. Hon ville laga maten. Hon är vegetarian och mycket noga med vad hon äter. Hon är dessutom läkare, något som inte minst min hustru uppskattar med tanke på mina tidigare ”bravader”, framför allt förra året. 

Vårt mål för dagen var Nuortap Átjek. Det är en härlig plats med fantastiskt fin utsikt över sjön och med Áhkká i bakgrunden.

Vår lägerplats vid Nuortap Átjek

Vid Nuortap Átjek. Áhkká i bakgrunden

Natten blev blåsig men det föll inget regn. Vi sov riktigt länge. Efter frukost diskuterade vi om vi skulle stanna ytterligare en natt eller om vi skulle fortsätta. Vädret var fint och vi enades om att fortsätta. Efter c:a 1km skulle vi vada jokken mellan Vuosskeljàvrre och Oarjep Átjek. Vi hade litet olika uppfattning om var vi skulle vada när jag sade till M att vi behöver inte diskutera mer nu. Jag kände mig yr och ville hellre gå tillbaka och stanna en natt till än att fortsätta. Vad min yrsel berodde på vet jag inte, men vi vände tillbaka. På vägen tillbaka mötte vi en kille som tänkte gå till Ritsem ungefär som vi tänkt göra. Vi såg att han vadade där jag tyckte det var bäst. Det övertygade M om att där skulle vi också vada.

Tältet slog vi upp några hundra meter från vår tidigare tältplats. Dagens middag tillagades inne i tältet (yttertältet). Över gaslåga naturligtvis. På kvällen svävade ett UFO över Áhkká.

Nuortap med Áhkká. En avskedsbild. (Men vi kom tillbaka)

Från vår lägerplats vid Nuortap Átjek. Tjievratjåhkkå i mitten och Alep Skalariehppe t.h.

Nuortap Átjek med Áhkká.

Nästa dag var det dimma. Så här antecknade jag: ”Ganska mycket dimma. Den kommer och går. Stannar oftare än den går. Även när den går så stannar det mesta kvar”. Efter frukosten bestämde även vi oss för att stanna kvar. Vi hade ju gott om tid. Varför gå ut i dimman om vi inte behövde? Mycket av dagen tillbringade vi med att gå runt i närområdet och plocka pinnar till vedköket. M spenderade också en hel del tid med att prova olika uppsättningar av sin tarp.

Dimma över Nuortap Átjek

M plockar pinnar till vedköket

En variant av tarpuppsättning

Även dagen efter var det dimma. Men den lättade något och vi gav oss iväg. Det blev en riktigt fin dag. Vadet vållade inga som helst problem. Vi gick mot SV, upp till sjön 1074. Stannade för lunch uppe på en kulle med fin utsikt. Efter lunchen föreslog M att vi skulle slå läger. Det hade jag inget emot. Fin lägerplats. Vi tog en promenad fram till det snöfält som vi skulle över nästa dag. (När jag gick här 2011 var det knappt något snöfält alls). Sedan gick vi ner till jokken för ett bad. Riktigt skönt! M hade nu bestämt sig. I natt skulle hon sova under tarpen. Detta trots att det mot kvällen, efter en fin dag, började regna litet. 

Dimman lättar över Nuortap Átjek

Jokken från sjön 1074. Alep Skálariehppe t.h.

Utsikt från vår lägerplats vid sjön 1074

Mot passet mellan Tjievratjåhkkå och Tjärok.    

Lägerplatsen vid sjön 1074

                               
Natten började med litet regn. Sedan blev det lugnt och uppehåll. Vid 4-tiden på morgonen vaknade jag av att det blåste ganska hårt. Efter en liten stund märkte jag att M gav upp. Hon flyttade in i tältet. Det krävs säkert en hel del övning i att sätta upp en tarp så den skyddar mot regn och hård vind.

Nästa dag var M litet seg. Sömnen hade inte varit den allra bästa. Nu skulle vi vidare mot väster, över det lilla passet och ner i övre delen av Guhkesvagge. M var inte så förtjust i att gå över snöfält. Här var valet att gå över snöfält eller gå i stenskravel. Det blev både och. Men en hel del på stabila snöfält.

I sluttningen ner mellan Tjievravarásj och .1246 stannade vi för lunch. Bara c:a 50m från lunchplatsen hittade vi en riktigt skaplig tältplats. Vi slog upp tältet mitt under en regnskur. M njöt av att få vila efter föregående natts dåliga sömn. Hon satt länge och läste om olika varianter av tarpuppsättning.

Vi hade fin utsikt. Ett panorama som visade en stor del av Sarekmassivet och ända bort till Áhkká. Utsikten stördes till viss del av moln. Men även moln är ju vackra att se på. Kvällssolen hittade en lucka och lyste in i tältet. Skönt, för luften var ganska sval. Under dagen såg vi tre familjer fjällripa. Tidigare hade det mest varit tärnor, fjällabbar och även några stenskvättor. Ljungpipare har vi hört men inte lyckats få syn på. Det hade vi säkert lyckats med om vi stannat upp litet. Det borde vi ha gjort. Vi hade ju gott om tid. Naturligtvis såg vi även ren och fjällämmel, både levande och döda.

Uppe i passet mellan Tjievratjåhkkå och Tjärok.

Från sluttningen väster om Tjievravarasj ner mot övre Guhkesvagge. Sarekmassivet i bakgrunden.

Från sluttningen väster om Tjievravarasj ner mot övre Guhkesvagge. Sarekmassivet t.v. Áhkká t.h.

Vår tältplats i sluttningen väster om Tjievravarasj ner mot övre Guhkesvagge. Oarjep Tjievrajavrre mitt i bilden.

Efter en natt med god sömn fortsatte vi ner mot Nuortap Tjievrajávrre. Vi hade fin utsikt mot Áhkká nästan hela tiden. Målet för dagen var en fin plats vid sjön 975, mellan Alep och Lulep Gássavárásj. Temperaturen hade stigit något vilket medförde betydligt mer mygg. Särskilt när vi kom ner till sjöarna och vattendragen. Vi tog en hel del omvägar för att slippa vada. Några små vad blev det ändå. Vid ett av dem, råkade jag snubbla precis när jag kommit över vattendraget. Slog upp ett litet jack i pannan. Inte farligt alls, men det blödde litet grand. M plåstrade om mig och jag sade att det var väl bra att hon fick praktisera litet. Hon är ju läkare. Hon svarade med ett leende att den här typen av skador hanteras alltid av en sjuksyster. De klarar det mycket bättre än en läkare. 

Oarjep Tjievrajavrre med Ahkka i bakgrunden. 

M började bli litet trött och såg sig om efter tältplats. Jag sade att det inte var långt kvar till den plats jag tänkt att vi skulle gå till. Väl där hittade hon en mycket bättre plats än den jag haft 2011. Vi bestämde direkt, att oavsett väder, skulle vi stanna här två nätter. Vi hade ju gott om tid. Vi njöt av utsikten, både mot Áhkká och Sarek, främst Suottasjjiegna.

Vår tältplats vid sjön 975, mellan Alep- och Lulep Gassavarasj. Áhkká i bakgrunden. 

Vår tältplats vid sjön 975, mellan Alep- och Lulep Gassavarasj. Suottasjjiegna i bakgrunden.

Efter ytterligare en natt med god sömn (något för sval tyckte M) vaknade vi till en dag med riktigt fint väder. Vi njöt av de underbara vyerna, och efter frukosten beslöt vi att göra en dagstur. M ville gärna gå fram till Suottasjjiegna, men när vi kom till renvaktarstugan såg det inte lika inbjudande ut som på litet avstånd. Vi fortsatte i stället mot NV, på sluttningen från Alep Gássavárásj ner mot Suottasjjågåsj. Vi gick ner till jokken och badade. Det var riktigt skönt.

När vi gick tillbaka till vår lägerplats, gick vi snarare över än runt berget. Ganska långt ner vid Suottasjjågåsj stod en fiskare. Undrar om hen fick något. M var litet fascinerad över att snön ibland var röd och undrade vad det berodde på. Jag svarade att ibland kan det bero på föroreningar, men här var det relativt små ytor och det mest troliga var att det var en alg. Det är inte alls ovanligt att man ser i fjällen.

Vid vår lägerplats vid sjön 975.
Saltatjåhkkå, Suottosjjiegna, Suottosjtjåhkkå och Niják.

Vid vår lägerplats vid sjön 975.
Saltatjåhkkå, Suottosjjiegna och Suottosjtjåhkkå 

Vid vår lägerplats vid sjön 975. Suottosjtjåhkkå och Nijak i bakgr.

Från Alep Gassavarasj. Fiskaren står t.v. där det breda flödet går ihop till en smalare jokk.
Vardotjåhkkå och Ahkka i bakgrunden.

Röd snö

När vi kom tillbaka till lägret ville M grädda pannkakor. Jag undrade om hon tänkte använda sitt vedkök. Det skulle vara intressant att se hur man gräddar pannkakor på ett vedkök som är ineffektivt och levererar en ganska ojämn värme. Men nej, hon ville gärna använda gasköket. Det var verkligen goda pannkakor. Vi njöt av maten, men myggorna var nu riktigt besvärliga. Det var svårt att sitta ute, och det var för tidigt att lägga sig för att sova. M föredrog dock att ligga i tältet och lyssna på musik medan jag tog en promenad upp på Lulep Gássavárásj. I morgon skulle vi vandra vidare.

Här gräddas det pannkakor. Mums!  

Från Lulep Gassvarasj mot S.
Sarektjåhkkå, Alep Sarekjiegna, Vardasjiegna, Suottosjjiegna och Suottosjtjåhkkå i bakgrunden.

Vår tältplats vid sjön 975. mot V- SV
Nijak i bakgrunden.

Vi vaknade ganska tidigt och trots en frukost lagad på ”vedspisen” kom vi iväg c:a 10.30. Det gick inte fort att runda Suottasjjavrre. Mycket sten och vatten. Men vi hade ju gott om tid. Mestadels hade vi Áhkká framför oss. Áhkká brukar ofta ha en hatt på sig men i dag dolde hon Stortoppen med en slöja. Så småningom hittade vi en tältplats rakt öster om Vardotjåhkkå. Alldeles vid en liten sjö där vi hörde och såg några storlommar. Det gav en härlig stämning åt lägerplatsen.

Efter en 2-timmars lunch tog vi en promenad som inkluderade bad i en jokk. Som vanligt riktigt skönt! Man torkar så pass snabbt efteråt att handduk absolut inte behövs. Men vinden ökade och när vi kom tillbaka till lägerplatsen var vi litet frusna. Då smakade det bra med både varm buljong och varm nyponsoppa. Middagen blev faktiskt frystorkat och intogs inne i tältet. Vi åt Mediterranean Vegetable Pasta (Mountain House). Jag tycker att de portionerna är väl små. Jag har provat en hel del olika frystorkad mat och enligt mig så är Real Turmat bäst. Men inget slår den vegetariska mat som M lagade. Det var rikligt och mycket gott. Efter middagen tittade vi på lommarna som var kvar i sjön. Avståndet var litet för långt och ljuset för svagt, men jag försökte ändå fotografera.

Norr om Suottasjjavrre. Ahkka döljer Stortoppen med en slöja

Vår tältplats strax V om Suottasjjavrre. M lagar lunch.

Vid vår tältplats strax V om Suottasjjavrre.
Den lilla sjön där storlommar hördes och syntes.

Storlommar i den lilla sjön vid vår tältplats V om Suottasjjavrre

Natten blev litet ”stökig”. Runt midnatt blev vindarna riktigt starka. Svårt att sova och vi undrade vad det skulle bli. Men efter bara en halvtimme så blev det betydligt lugnare, om än inte vindstilla. Sedan kom regnet. Blåst och regn praktiskt taget hela natten.

Efter frukosten packade vi och vandrade vidare. Vi skulle runda Vardotjåhkkå och hade Niják framför oss. Regnet gjorde stenarna hala och när vi gick över ett litet vattendrag råkade M halka ner i vattnet med ena foten. När hon parerade med den andra foten ”plurrade” hon med den också. Resultatet blev två dyngsura skor, strumpor och fötter. ”Nu behöver jag inte bry mig längre” sade hon med ett leende.

Det blev inte en särskilt skön vandring. När vi kom ”runt hörnet” av Vardotjåhkkå blev vinden hårdare. Det var kraftig nordvästlig vind. Den hårda vinden tillsammans med en del regnskurar gjorde att vi inte gärna stannade långa stunder. Snart nog började vi leta efter en tältplats. Vi hittade en som fick duga. Platsen var mycket utsatt för vinden, men vi tyckte ändå att det var skönt att få upp tältet. När vi suttit en stund i tältet och druckit varm buljong tittade M på termometern. Den visade +5°. Det var helt myggfritt. När vi fått upp värmen i fingrar och tår var det snart dags att sova.

På väg att runda söder om Vardotjåhkkå. Niják i bakgrunden.

Söder om Vardotjåhkkå. Niják.

 
Det blev litet dåligt med sömnen den natten. Jag tyckte att jag sovit skapligt, men M klagade och ville gärna sova längre på morgonen. Och det gick väl bra. Vi hade ju gott om tid.

Vår tältplats väster om Vardotjåhkkå.
Ruohtesvagge med Nijakjågåsj i bakgrunden.

Så småningom gav vi oss iväg. Blåsigt, en och annan regnskur och c:a +5°. Målet för dagen var en lägerplats strax innan de branta backarna nerför gruskullarna väster om Västtopparna. När vi kom dit märkte jag att M var märkbart trött. Hon måste ha sovit riktigt dåligt senaste natten, för dagens etapp var inte särskilt ansträngande. Men bitvis var det blött. Under vandringen såg vi faktiskt människor. Det märktes att vi närmade oss civilisationen. Det verkade också som vi gick mot bättre väder. Bakåt, in mot Sarek, var det grått, mycket grått. Men mot norr såg vi en märkbart ljusare himmel.

Strax S om de stora gruskullarna NV Västtopparna.
Dimmigt in mot Sarek.

Strax S om de stora gruskullarna NV Västtopparna. Litet ljusare mot norr.

Äntligen en natt med god sömn även för M. Jag hade glömt kolla tiderna för båten från Änonjálmme till Ritsem, så jag började med ett samtal till STF i Ritsem.

Vi bestämde oss för att gå till bron över Vuojatädno och slå läger där för att dagen efter gå till Änonjálmme. Vi hade ju gott om tid. Det blev en behaglig vandring med fint väder. Ett par yngre män gick om oss. De hade gått lika långt som vi, om inte längre, på 5 dagar.Ja, ja, jag minns den tiden. Men jag är glad att jag över huvud taget kan vandra i fjällen. Det kom även ett par något äldre män, som gick förbi när vi avvikit från stigen. De stannade ganska länge uppe på en kulle med utsikt ner mot oss. Vi tänkte bada. Och det gjorde vi. Lika skönt som vanligt. Vädret var så fint så jag kunde inte låta bli att doppa mig en extra gång. Till lunch i dag gräddade M pannkakor igen. Det smakade utmärkt. Kanske var det extra gott när man hade Västtopparna som bakgrund. Vi mötte fler och fler människor. Somliga med stora packningar men somliga med riktigt små ryggsäckar. De var troligen ute på en dagstur från Akkastugorna. På vägen till bron passade M på att plocka svamp.

Vi slog läger alldeles vid bron. När vi hade satt upp tältet hängde vi ut det mesta av våra fuktiga persedlar. Det var ett utmärkt torkväder. Det hade klarnat upp mer och mer under dagen och solen värmde skönt. M satte fart på ”vedspisen” och bjöd efter en stund på knäckebröd med stekt svamp. Behöver jag skriva att det var gott?!

Lunchdags. Det ska bli pannkakor. Mums!
Västtopparna i bakgrunden.

Bron över Vuojatädno.

Vår tältplats på östra sidan av Vuojatädno.

                                   
Jag sov länge nästa morgon. M hade åter en ”my worst night”. Jag kan inte riktigt förstå det. Inte hon heller. Hon är ju en mycket van och hängiven utemänniska. Kanske låg vi för nära forsen? Kan ljudet från forsen vara störande? Kanske, men när man ska sova tycker jag att det är ett skönt och sövande ljud.

Vi tog det lugnt och kom iväg c:a kl. 12.30. Fantastiskt fint väder, och båten skulle inte gå förrän kl. 16.40. Vi hade gott om tid. Vi sade adjö till Vuojatädno och Västtopparna. Några hundra meter förbi Akkastugorna blev det en sista ”vedspis”-lunch. Vid Änonjálmme kunde vi i lugn och ro dricka ett par koppar kaffe på Kristinas Café. Båtfärden med M/S Storlule över till Ritsem blev litet gropig då vinden tilltagit. Vi gick upp till STF anläggningen där vi hade tänkt tälta sista natten. Men vi tyckte det var alldeles för många tält hopträngda på planen framför byggnaden. Efter ett tips från en tjej i receptionen gick vi några km västerut på Gränsleden. Så småningom hittade vi en acceptabel tältplats med en härlig vy mot Áhkká på andra sidan Áhkájávrre. Efter middagen tog vi en kvällspromenad en bit på Gränsleden.

Vuojatädno. Västtopparna i bakgrunden

Vår tältplats utmed Gränsleden, c:a 2 km väster om Ritsem. Áhkká i kvällsljus.

Vi vaknade tidigt till en strålande vacker morgon och gick ut för att njuta av soluppgången och Áhkká i morgonljus. Vi ville inte in i tältet igen, så vi packade och gick iväg mot väster på Gränsleden. Bussen skulle inte gå förrän kl.12.00. Vi hade gott om tid. Vädret var fantastiskt fint. Men vartefter solen steg högre på himlen steg även temperaturen. Bitvis var det en del vatten och värme och vatten det gillar myggorna. Nordsidan av Áhkká var majestätisk även från Gränsleden.

När vi vandrade tillbaka mötte vi vid ledens början i Ritsem ett par män som skulle gå hela leden. Den är c:a 60km lång. Vi gick ner till STF anläggningen där bussen skulle avgå. M hade passat på att plocka svamp så frukosten blev knäckebröd med stekt svamp. Underbart gott!

Soluppgång.

Áhkká i morgonljus.

Áhkká sett från Gränsleden

Den här vandringen var i vissa avseenden ganska olik mina tidigare. Det var kortare dagsetapper, lugnare tempo, längre matraster och en ”vedspis” vars rök höll myggorna på avstånd. Det var en riktigt härlig och njutbar vandring, som jag hade privilegiet att få göra tillsammans med en mycket god vän. Och vi hade gott om tid.