Ett par dagar i mars

Ingenstans kan jag hitta mina sprillans nya stavar, så jag lånar till mig ett par innan vi kommer iväg. Vi har inte känt varandra länge, men vi är ändå på väg. Vi två på väg ut på fjället, det blåser på och det är medvind, föret är isigt. När vi når första stigningen dras stighudarna på och det suger skönt i benmusklerna, längre och längre upp. När det så väl går utför så gör de det med en sådan hastighet att vi plogar med stighudarna på. Jag ramlar stillastående när jag tillslut får stopp på farten och teleskopstaven inte längre vill hålla emot. Det går ändå för fort för mitt obehag för snabba backar och jag går sista biten ner. Vi landar på plan mark, det känns som att vi skidar genom ett sagolandskap, nästan som hämtat ur vilda västern. Det enda vi saknar är cowboys med hästar, som tar med oss på sina springare bort mot horisonten... fast det är skymningsljus och snön börjar falla. Mörkret lägger sig sakta, vi tar sista stigningen på fem kilometer innan vi når Gåsen. Pannlampan behövs inte, trots att det snöar tätt och molnen döljer horisonten. Det är uppvärmt när vi trillar in i gamla stugan med kanske det största leendet på länge, vilken fantastisk eftermiddagstur.

Lugnet tar oss med storm och jag vaknar varm och tidigt. En snabb titt ut och jag är väldigt snart på benen i det kyliga rummet, på med kläderna och i farten drar jag med mig kameran. På vägen ner mot utedasset ser jag färska spår i snön och morgonljuset magiska färger som dansar över Helagsmassivet, dagens mål. Som dansar vackert över hemmabergen i norr och jag känner en lycka rota sig djupt i själen.

Tänder i braskaminen, sakta återvänder värmen inne i stugan och solen som skiner från den blå himlen värmer genom frostade fönsterrutor. Vi har inte bråttom och vi tar god tid på oss, hämtar vatten och städar.

Vi har lämnat leden och tar oss fram över öppna vidder, det är helt vindstilla tills vi tar oss in i dalen och vinden brassar på ordentligt. Envist ska vindsäcken spännas upp mellan skidor och stavar och trots att det ändå snålblåser så smakar det varma vattnet och den syrliga apelsinen helt himmelskt. Kvaiarmackor, så underbart!

Det är snålt om snö i dalen men ack så vackert bland de gamla isälvsavlagringarna och rullstensåsen vi sakta närmar oss. Vi når inte hela vägen fram utan svänger av, håller höjd och rundar berget. Vinden stannar till helt och hållet, framför oss ser vi Helagsmassivet i motljus och det tar andan ur mig.

En liten ståpaus innan det lutar utför med fantastiskt före, både jag och skidorna tycks bara vilja ha mer och mer. Det planar ut, vinden är fortfarande inte där och hela livet känns så fantastisk lätt och ledigt. Det finns mer spår här, nog var det ett bra år för rävarna. Jag har inga solglasögon med mig och högtrycket tycks bara bjuda på mer och mer sol. Kisande i motljuset tar jag av mig gogglesena och ser hur hela världen glittrar och glimmar. Det är så vackert att det gör ont i ögonen och känslan går inte att ta på.

Vi slår oss ner mitt ute på de öppna vidderna, tillbakalutade mot skidorna som är nedstuckna i snön, benen i vindsäcken bara för att behålla värmen. Flera kaviarmackor och varmt vatten. Egentligen behöver ingenting sägas men det är svårt att inte kommentera hur vackert det är och vi gör det båda två om vartannat.

Vidare och målet är bara runt hörnet. Men hörnet blir bara en sväng och en lite för tidig stigning, det är bakhalt och tillslut tar jag av mig skidorna och traskar. Helt plötsligt står vi öga mot öga med Helagsmassivet och över himlen drar det in Cirusmoln som färgas i solnedgångens ljus. I nordväst stoltserar Sylmassivet hur vackert som helst och det känns nästan som att man bara kan sträcka ut handen och smeka dess mjuka former. Isig back gör att vi går första biten, det börjar plana ut tror vi och drar på oss skidorna igen. Farten blir snabbt hög och med skakiströtta ben efter en hel dag ute på fjället faller hon och kanar en bra bit. Precis i samma sekund dundrar jag förbi och undrar om jag kommer att sympati-ramla men klarar av att få stopp på farten. Allt är i sin ordning och vi halkar vidare de sista 100 meterarna. Hälsas välkomna, äter en god 2-rätters och somnar gott.

De smattrande iskristallerna i motvinden färgar kinderna röda. Dörren till utedasset får en väldig fart upp, men jag är noga att stänga den snabbt igen. Genom det frostade fönstret ser jag hur den mäktiga branten bakom glaciären färgas rosa.

Frukostgrötten värmer inifrån och tårna värms framför den öppna brasan, jag vill sitta kvar länge här och bara vara. Har inte fått in annat en norsk radio den senaste månaden, så det glädjer mig att få lyssna till direktsändningen från Vasaloppet och jag sitter kvar, länge. Sällskapet är gott och jag behöver verkligen inte göra någonting på hela dagen. Helags leverar ännu en gång och till efterrätt är det dubbla tårtor.

Vi vaknar till en strålande morgon och ingenstans kan jag finna mina lånade stavar, vinden ligger i ryggen och idag skidar vi hem. Ännu en gång får jag låna ett par stavar och vi får även sällskap på vår färd norrut igen. Solen tindrar och får hela tillvaron att lysa som av det ljusaste silver. Föret är fortfarande isigt, men vad gör väl det när vi glatt och enkelt kan glida fram i oledad terräng?

Det värmer på, tillslut måste jag stanna för att ta av mig ett lager, men lagom tills ryggsäcken är på igen börjar vinden ta i. Men det är svalkande och behaglit så länge vi glider vidare mot en härlig fika någonstans mittemellan massiven. Det är som det brukar, vinden trycker på lite extra här nere men bakom vindsäckarna värmer vattnet inifrån ännu en gång och utsikterna gör mig bara glad.

Det är en vacker lycka som rotar sig djupt i min själ när vi skidar med Sylmassivet i sikte. När vi rundar Herrklumpen är det som att fjället håller andan och ler sitt allra största solskensleende. När vi närmat oss stationen blir vi uppmötta av ett par glas varm sylsaft och jag är glad att vara hemma igen. Jag hittar mina lånade stavar, en av mina nya stavar och ägaren till de jag lånade sista biten.
Såhär ett par dagar senare känns det som vi känt varandra länge och skämten haglar tätt. Det är fint att ha någon att dela upplevelserna med och tillsammans någongång länger fram kommer vi kunna tänka tillbaka på dessa fantastiska minnen från ett par dagar i början av mars och med ett leende på läpparna säga "det där var minsann en bra tur".

Välkommen ut, Välkommen upp
Välkommen hit
Välkommen hem