En paddlares hjärta

Vad är betydelsen av livet? Det är en fråga vi ofta ställer oss. För varje människa är det olika, vissa blir lyckliga av pengar på banken, andra vill vinna prestigefyllda tävlingar, men så finns det de som blir harmoniska bara genom att uppfylla en barndomsdröm. I all enkelhet glida ensam fram lägst kusten i en kajak. Inga sponsorer, ingen mediahysteri eller webbsajt med livebilder från världens ände. Enbart stillhet.

Då jag möter Jim Danielsson, 65 år, en av Sveriges mest erfarna långfärdspaddlare, i hans lägenhet i ett pittoreskt område av Solna i Stockholm, blir hans ödmjukhet inför livet tydlig. Det andliga förhållandet till kajaken återfinns i varje nyans av hans närvaro. När han beskriver sina färder över vattnet, blir rösten mjuk och längtande. Händerna trevar över sjökorten som ligger utspridda på vardagsrumsbordet, som om de försöker minas varje detalj av kustlandskapet:

Det är bara jag och havet, tystnaden bryts av den gurglande virveln bakom bladets skärning genom vattenytan. Utlämnad åt elementen, självtilliten och koncentrationen. Känner mig fram i moder jords vackra landskap låter dess mjuka och hårda typografi tränga in i själen. Kajakens hud kysser drivisen, hägringar vilar över spegelblank yta. Ibland omfamnas jag av dimma, då skärps sinnena och med muskelminne räknar jag fram distansen, dimmans blindhet skänker dagdröm. Då jag slår läger för natten viker jag försiktigt blommorna åt sidan, vaggas till söms av brisen. Inga avtryck av min närvaro blir kvar, lånar detta utrymme av naturen. Värmer handen mot livsstenen jag fann på stranden efter en farofylld överfart. Levande är jag i mitten av detta välbalanserade universum som har sin början och slut inom radien av några meter. Varje rörelse och gram av utrustning har ett syfte, allting är definierat och placerat i förhållande till kroppens position i kajaken. Inte ens den kalvande glaciärens svallvågor förmår rubba balansen. Jag utforskar inte på måfå, varje sträcka är noggrant uträknad för att passa in i en större helhet. I två decennier har jag ritat in min färdväg mellan arkipelagen på sjökortet, genom Mälarens förtrollning, Finska vikens mumintrollsmjuka öar och Norges karga kust. Jag har en förkärlek för fyrar, rundning av dessa lysande utposter mot horisonten är min hemliga passion. Besökt har jag också de nordiska ländernas västligaste, östligaste, nordligaste och sydligaste punkter. Jag har uppfyllt alla drömmar.

Han väljer orden omsorgsfullt för att få med varje smak och hägring av havet. Allting i hans sätt att vara bryter mot fördomarna om den ensamma äventyraren som testar sina fysiska gränser och vill sola sig i glansen av berömmelsen.
- När jag paddlar över öppet vatten, brukar jag tänka på då jag rensade de ändlösa raderna betor i min barndom, och om jag bara tar en bit i taget når jag slutligen fram.

Uppväxt med kroppsarbete
Jim växte upp i det gamla bondesamhället i mörkaste småland och fick tidigt lära sig kroppsarbete, vilket gav honom en lyhördhet inför naturen och insikt över den egna fysiska förmågan. Längtan efter att bemästra mänsklighetens äldsta färdmedel, de grönländska Inuiternas sälskinnskajak, väcktes redan i tioårsåldern medan han plaskade runt i en insjö. Men istället satsade han på familjen och arbetet, det var först när barnen blivit vuxna och pensionsförsäkringen fallit ut som han fann tillfälle att förverkliga sin dröm och vid 45 års ålder påbörjade han sina långa soloäventyr med kajak.
- Det var en befriande känsla att göra det som jag längtat efter så länge och kunna ägna mig åt paddlingen med gott samvete.
Jims skrattrynkemålade ansikte vilar i medljus från det öppna fönstret. Han häller upp kaffe och bjuder på en kokosbakelse speciellt inköpt för tillfället. Kroppen är vilande efter att ha ritat upp den inre världen i ett ivrigt skuggspel mot de vitkalkade väggarna. De få gånger han tvekar i ett svar blir händerna otåliga och flyttar serveringsbrickan i försvar. Han slår ut med armarna och fortsätter:

Fotrsättning på nästa sida