Denna artikel var publicerad i Kontaktnätets Nyhetsbrev N:o 12 och jag tackar Johan Holmberg för att jag får publicera den här på Utsidan också.

Då vi tänker på en söndagspromenad så tänker vi på något angenämt och trevligt. I praktiken kan olika människor mena helt skilda saker med "en söndagspromenad" och trots att vi vet det så uppfattar vi den alltid som någonting behagligt. Ja, vad allt innefattar inte detta vida begrepp? Är det t.ex fråga om en bragd, om en fin idrottslig prestation? Nej, det är det under inga omständigheter för det här är inte fråga om en tävling! Eller är det då fråga om motion ute i det fria? - Ja, säkert så, men därtill är det så oerhört mycket mer och mer …

Tid att umgås
Låt oss därför granska begreppet noggrannare, och identifiera dess viktigaste element. För det första; är en söndagspromenad en gren för ensamma vargar dvs något som man företar sig allena? Ingenting kunde vara mera fjärran än detta, för svaret är ju raka motsatsen, det här är ju något som man gör tillsammans med sin bästa vän eller med ett sällskap. Man har tid att umgås med varandra, man utbyter erfarenheter och delar upplevelserna… Den sociala samvaron är alltså en viktig byggsten. En söndagspromenad är ofta även litet av en sightseeingtur, man besöker en utställning utforskar en plats eller sticker sig in på ett cafe´.

Man strävar alltså inte efter att snabbast möjligast ta sig från punkt A till punkt B, utan istället är man på en upptäcktsfärd då man har gott om tid att iakttaga sin omgivning. Hela världen är öppen, och sakta smälter intrycken samman till en enda helhet… Det är alltså fråga om näring för själen och inte enbart motion för kroppen och det här är något mycket karakeristiskt för en söndagspromenad. Det här är även en viktig ingrediens i en söndagspromenad.

I alla väder
Men vi får inte glömma bort att en söndagspromenad görs alltid ute i det fria, och ibland kan spatseraren mötas av regn och blåst, ibland av snöslask eller dimma, så det gäller att utrusta sig rätt. Vidare bör vi inse att man på en söndagstur väl kan använda sig av fortskaffningsmedel så länge som man rör sig framåt med egen muskelkraft - cykel, kälke, rullskridskor, kajak m.m. - ja allt detta är tillåtet. Det är viktigt att förstå att man på en söndagspromenad kan taga sig fram på många olika sätt och att den företas även om inte solen skiner och himlen är blå.

Det sista sättet att definiera "en söndagspromenad" är i jämförelse med någonting annat som är hårdare och mera krävande. Det är också såsom jag använder det. Den finska kusten under högsommaren är rena rama söndagspromenaden jämfört med den Norska ishavskusten. Så är det, det finns inget tidvatten eller farliga fjordvindar som kan drabba paddlaren. Havsvattnet är varmt och det finns inga starka strömmar som man måste akta. Branta kuster med bergväggar som sluttar lodrätt i havet saknas. Det är lätt att proviantera. Rutten är för det mesta skyddad och det är lätt att göra strandhugg och hitta tältplats. Det finns bosättningar längs hela kusten.

Tid att njuta
Likheterna då? Ja infödingarnna längs kusten är både mycket nyfikna och positivt inställda till alla långväga havspaddlare. Självfallet ryms det även regn, kyla, svett och mindre problem för det är ju fråga om en färd på mellan 1300 och 1500 km. Men som helhet blir färden längs den finska kusten en söndagspromenad då man reserverar dessa fem veckor för projektet, det finns utrymme för sightseeingdagar, det finns gott om tid att göra avstickare från den planerade rutten. Då det inte finns en stram tidtabell, kan man unna sig lyxen att stundom sova länge om morgnarna. Man kan njuta av soldnedgången över en spegelblank fjärd samtidigt som man smuttar på sin kvällsgrogg, man hör hur naturen tystnar … Ja, gott folk, det här är livet! Lyckan i livet består av att kunna stanna upp och njuta av stunden.

Det Blå Vita Bandet
Det finns även en förening, Finlands Långfärdspaddlare som med ett diplom --Det Blå Vita Bandet-- premierar dem som paddlar Finlands havskust. Som alltid finns det även här vissa regler, men de är egentligen ganska humana. De viktigaste bestämmelserna för att erhålla det Blå Vita Bandet är följande:

1. Hela Finlands havskust skall paddlas i enmans kajak eller kanot under ett och samma kalenderår
2. Rutten kan paddlas i valbar rikting dvs antigen från ryska gränsen till Haparanda eller vice versa
3. Färden kan göras på en gång eller i flera etapper dvs man kan avbryta färden för att sedan efter någon vecka på jobbet fortsätta vidare från samma punkt
4. Start på färden och ankomst till mål skall anmälas och paddlaren bör skriva en kort rapport över sin färd
5. Färden skall företas på egen hand dvs utan utomstående hjälp med proviantering, reparation av kajak, underhåll osv

Under 1900-talet har 15 paddlare tilldelats Det Blå Vita Bandet. I detta sportjippo är det frågan om att nå målet, inte att slå ett rekord, och därför offentliggörs inte antalet paddlingsdygn eller färdkilometrar, enbart kajakmodell och etappernas antal.

Lär känna nya platser
Och för att färden skall vara en äkta söndagstur bör man ha gott om tid för sightseeing - det här är ju inte något extra, utan en del av själva idén med hela färden. Och den finska havskusten erbjuder ett härlig tillfälle för sightseeing, man har möjligheten att lära känna alla de små städer och byar som tidigare enbart var okända namn på kartan.

Språket då, och eventuella exotiska eller barbariska seder?

På nästan hälften av hela kuststräckan talas svenska mera allmänt, i södra Finland är det från Lovisa i öster till Åbolands skärgård i väster och i Österbotten från Sideby i söder till Kokkola i norr. De större städerna Helsingfors och Åbo är däremot för utomstående besökare ganska långt enspråkigt finska. I dagens Finland är språkgränserna ganska diffusa medan de för 40, 50 år sedan var mycket markanta, då landet ännu var ett agrart samhälle. Kommunerna i södra Finlands s.k. svenskbygder är nuförtiden som regel tvåspråkiga (i många med språkförhållandet fifty fifty mellan svenskt och finskt ), medan det i Österbotten fortfarande finns helt enspråkigt svenska kommuner.

Från ryska till svenska gränsen
De flesta har valt att paddla rutten från söder till norr, d.v.s. start från Vederlax vid den Finsk-Ryska gränsen, sedan västerut längs Finska Viken och därifrån in i Skärgårdshavet, där man sakta och stegvis ändrar kursen mot norr, mot Kvarken varifrån färden sedan går längs den österbottniska kusten mot målet; tvillingstäderna Torneå och Haparanda. Förklaringen är naturlig, dels är havsvattnet iskallt högt uppe i Bottenviken ännu långt in på sommaren och dels är den förhärskande vindriktningen sydvästlig.

Det första problemet för dem som är aktiva inom arbetslivet är tiden. Men då färden kan paddlas i flera etapper är det lättare att ordna med dessa extra semesterveckor från jobbet. I så fall, med flera etapper, fordras tid, uppfinningsrikedom och goda vänner, för att organiserna och sköta alla praktiska problem med transporter till och från Torneå, Vederlax och mellan etapperna.

Proviant och förråd
Det är inget problem att fylla på förråden av mat och dryck ens utanför sommarsäsongen. Det är trevligt att köpa färskvaror eller rökt fisk av en ialiteter, även om man tack vare kajakens lagringskapacitet kunde klara sig med ett färre antal bunkringar/provianteringar. Man utrustar sig som för en vanlig långfärd och det är bra att ha med sig reparationsutrustning för kajaken, (allt kan inte lappas med isoleringstejp). Framförallt Vasa skärgård med sina många grund är farlig för paddlaren och där behövs nog reparationstalanger. Som karta kan man väl använda de gamla topografiska kartorna i skala 1:100 000, några affärer har fortfarande av dem i sitt restlager (de nya topografiska kartorna i skalan 1:50 000 är självfallet bättre men det blir nog dyrare på så vis), därtill för att planera rutten i stora drag är det bra med en vanlig landsvägskarta (GT-karta) i skalan 1:250 000. Personligen är jag inte förtjust i sjökort, då de saknar uppgifter om land.

Det ökar trivseln om motivationen och konditionen är på samma nivå. Man skall inte bege sig ut i den finska sommaren utan en omgång yllekläder, glöm ej mössa och vantar. Det var -10 grader kallt några nätter i maj.

En dag i sänder
Den totala längden kan avskräcka om man tänker på färden som helhet. I själva verket paddlar man ju en dag i sänder. Man väljer rutt beroende på vädret och andra omständigheter. Med behaglig medvind kan man göra långa dagsetapper, men tät dimma och hård motvind skall man vänta ut.

Det var ofta en klok taktik att ha ett långt uppehåll senare på eftermiddagen då det blåser som friskast och t.ex kombinera pausen med sightseeing av den lokala kyrkbyn. För det mesta mojnar vinden mot kvällskanten eller i varje fall ändrar en smula sin riktning. Ett praktexempel på detta var vår etapp från Skaftung till Kaskö. Under förmiddagen började en frisk nordlig till nordvästlig bris blåsa, med vilken vi fick bekanta oss då vi kommit ut till den öppna stormande havsfjärden från Skaftungs skyddade passager. Men tvärs över fjärden löpte i nord sydlig rikting en ögrupp bildande nästan ett pärlband, och i skydd av den kämpade vi oss fram, från holme till holme, från skär till skär, från ett vindskydd till ett annat tills vi var strax utanför Kristinestad. 

Väl i Kristinestad höll vi en lång paus, och bekantade oss med en förtjusande småstad och under tiden ändrade vinden sin riktning och blev västlig. När vi väl i början av kvällen fortsatte färden från Kristinestad behövde vi endast göra en kort spurt på 2 km genom hög sjö och hård blåst tills vi kom i lä av en ögrupp som gav ett nästan heltäckande skydd mot den hårda västanvinden. Därefter var det lätt att i skydd av öarna paddla vidare mot Kaskö dit vi kom först kl 22.30. Men den sena tidpunkten spelar ingen roll för nätterna är ljusa och därför gäller det att ta tillvara chansen att göra duktiga kvällsetapper

Improvisera efter situationen
Det allra viktigaste är dels att optimalt välja rutten med hänsyn till väder och vind och dels att använda den gynnsammaste tiden av dygnet för rutten. Allting inverkar på varandra, så även här, och därför bör man kunna improvisera efter situationen. Det strider mot sunt bondförnuft att försöka tillämpa kontorstider i sin färd d.v.s. paddling enbart mellan kl 9.00 - 17.00 och lika enfaldigt är det att endast välja den rutten som på kartan ser ut att vara den kortaste. I motvind eller i sned motvind gäller det att göra en kringgående manöver via eventuella skär och holmar och till fullo utnyttja det vindskydd de ger. Den kortaste vägen är inte alltid den snabbaste vägen och kringgående manövrar lönar sig då!

Det är inte jobbigt att paddla om man tänker fram mot kommande intressanta mål. Om man därtill tar sig en liten tupplur efter matpausen möter man liksom en ny dag med nya krafter. På okända vatten känner man sig som en upptäcktsresande. En gång i Vasa skärgård hittade vi fem meter ljuvlig sandstrand i lä, omsluten av ett parti rysliga klippor. Där höll vi paus och tog oss en simtur medan bränningarna dånade på andra sidan berget.

Belönade med bastu
Efter en veckas paddlande blir man van och alla prylar finner sin rätta plats i kajaken. Ibland är infödingarna mycket hjälpsamma och bjuder på mat och bastu. Under en långfärd kan väderleken skifta men väderlekstjänsten är nuförtiden rätt bra, t.ex väderleksprognoserna för utvalda havsområden kan beställas som textmeddelande till GSM mobiltelefon. Det klokaste är nog att bedöma vädret och ta sig fram etappvis. Före Kalajoki hade vi blivit varnade för åskväder och tog oss fram från udde till udde i ca 1- 2 km etapper. Trots det blev vi överraskade av en åskby, havet piskades till skum på nolltid, regnet öste ner och vi hade all möda i världen att hålla i paddeln och väja för stenar. Från Pyhäjoki startade vi inte förrän klockan två på eftermidddagen eftersom det åskade och hällregnade hela förmiddagen. Det är inte så mysigt att sitta i ett genomvått tält, så det närbelägna kaféet fick kunder som trivdes där ett tag. När åskvädret var över var luften ren och sval och vi paddlade 40km. Vi gick av misstag iland på ett privatområde och belönades med att bli bjudna på bastu.

Den livligaste nöjestrafiken, småbåtar finns längs sydkusten i Finska viken och strax utanför Vasa. Efter Skärgårdshavet såg vi på sin höjd ett par nöjesbåter och fiskefartyg om dagen. Paddlare träffade vi endast i Vasa-trakten. Säsongen i skärgåden är kort, endast ca 1½ månad från midsommar till slutet av juli och t.ex då Auli i början av maj paddlade från Hangö till Björneborg såg hon enbart sjöfåglar i flera dagar. Det var ett trevligt tidsfördriv att följa deras vårbestyr. Det var som att paddla i en Disneyfilm med rubriken "Den underbara naturen". Färden ger också en inblick i växt och djurlivet i havsbandet samt en möjlighet att bedöma havsvattnets tillstånd.

Platser att besöka
Det finns ett flertal småstäder, byar och platser som alla är värda ett besök: Svartholm fästning utanför Lovisa, Sveaborg, Ekenäs, öarna Björkö eller Jurmo i Nagu skärgård, någon av skärgårdsbyarna i Åbolands skärgård, Raumo, Räfsö utanför Björneborg, Sideby, Kristinestad och ön Hailuoto är blott ett litet urval. Rätt ofta är de intressanta besöksmålen även på lämpligt dagsavstånd, dvs ca 35-45 km från varandra. Enligt min mening bör rutten, om vädret så tillåter, stundom löpa längs yttersta skärgårdens öar och skär och stundom längs innerskärgårdens skyddade farleder. Rutten skall framförallt vara mångsidig, och det i flera avseenden. Det skall vara kulturhistoriskt intressant med tanke på sightseeingmålen, men även rikt på olika biotyper för naturälskaren eller fältbiologen och till sist erbjuda med tillräckligt med omväxling för paddlaren.

Under en lång färd stannar man ibland upp och funderar över världens gång. I Sideby i Syd Österbotten förvånade vi oss först över avfolkningen, det som en gång varit en blomstrande kommun är numera närmast en ort med pensionärer och sommargäster. På Sideby kyrkogård såg vi en gravsten över de knappa 30 Sideby ynglingar som stupade i frihetskriget/medborgarkriget år 1918, och varav ett tiotal i Tammerfors. I Ekenäs finns ett annat minnesmärke över den motsatta sidans offer d.v.s. över de rödgardister som dog i ett fångläger. 

För Johan som är född och uppvuxen i Tammerfors trakten var dessa minnesmärken en påminnelse om det tragiska året 1918 i Finlands historia. Ett fint minne var besöket på ön Hailuoto, trots att ön endast har knappa tusen fast bosatta innevånare är den forfarande en självständig kommun med ett ståtligt kommuncentrum; och hur månne har detta finansierats..? En förklaring lär vara att på Hailuoto finns en stor lotsstation (Marjaniemi) med över 30 arbetsplatser varifrån en stor del av trafiken i Bottenviken dirigeras. Vet ni förresten att för 200 år sedan bestod Hailuoto av tre separata öar som tack vare landhöjningen har vuxit ihop.

Erövra kyrkor
Det talas ibland om att erövra fyrar i havsbandet men även annat kan erövras under en färd. Hembygdsgillet inom Finlands Långfärdspaddlare utlyser nu en ädel tävlan med ett ståtligt vandringspris för alla paddlare (med barnasinnet kvar).

Årets vinnare är den som under sin paddling av den finska havskusten besökt det största antalet kyrkor och han/hon måtte utropas till ny bygdehövding för ett år framåt. Detta är allvar, this is serious business och därför gäller även här noggranna bestämmelser och samma regler som för Blå Vita Bandet gäller även här men därtill följande:

• maximitiden för paddlingen av finska havskusten + besöken av kyrkorna är 38 dagar
• endast en kyrka per kommun räknas paddlaren till godo (dvs man kan inte rationalisera genom att i en större stad besöka ett flertal kyrkor för att därefter hoppa över alla små orter)
• väl uppe på torra land så måste samtliga kyrkobesök göras till fots (dvs inga fortskaffningsmedel, ej cykel....)
• en slutrapport bör skrivas vari varje kyrkas arkitektur och kulturhistoriska miljö kort kommenteras

Vad kräver då Finlands havskust av en paddlare?

Man behöver inte vara en elitidrottsman eller -kvinna och inte ens en halvprofessionell paddlare De viktigaste kraven är gott omdöme och sunt förnuft och tillräckligt mycket med tid. De två första kriterierna hjälper med att lyckas i ruttplaneringen, och med den sista undviker man onödiga risker. Självfallet måste kajaken och utrustningen vara väl lämpad för en långfärd och den fysiska konditionen och paddlingserfarenhet bör vara god. Dock kvarstår faktum att inte ens den finaste utrustningen eller den bästa fysiska konditionen kan någonsin kompensera övermod eller en bristande respekt för havet.

Riklig belöning
Vad fick vi ut av att paddla hela Finlands havskust? En resa som inte går att köpa för pengar, många fina minnen, enastående naturupplevelser och en insikt om att det existerar ett liv även utanför tillväxtregionerna. Men därtill när man är på långtur glömmer man sina vardagliga bekymmer och sorger, man kommer bort från arbetslivets jäkt, barnsligt maktspel och organisationsintriger, hjärnan får vila då man inte blir överdränkt med impulser och information från TV och radio, och plötsligt där långt ute i skärgården ser man sakerna i sina rätta proportioner: hurra jag lever ännu och är vid god hälsa och på gott humör, hurra jag har goda kamrater som ställer upp för mig, hurra än har jag kämpa-andan kvar…. De psykologiska faktorerna är egentligen oerhört viktiga för oss havspaddlare på långtur. Och för dem som unnar sig lyxen att företa en fem veckors söndagspromenad är belöningen desto rikligare….