Berättelsen om ett misslyckande

Tore Abrahamsson

Drömmar av silver

Arena

352 s.

Jag vet ingen plats vackrare än sjön Alkajaure i den västra delen av Sareks nationalpark. Den stora vattenytan skimrar turkosfärgad och runt omkring reser sig de skyddande bergen. Det är en sluten värld, långt från människor, som leder fjällvandrarens tankar till ordet idyll. Vid sjöns nordvästra ände finner man emellertid de mer än trehundra år gamla spåren efter ett förflutet som var allt annat än idylliskt. Här låg Alkavare silvergruva. Ett antal mil söderut, inne i Padjelanta, fanns en andra gruva. Den gemensamma hyttan låg i Kvikkjokk. I den nyutkomna boken Drömmar av silver har Tore Abrahamsson omsorgsfullt tecknat verksamhetens historia. Det har blivit en fascinerande berättelse om ett utdraget misslyckande.

     De svenska stormaktsdrömmarna under 1600-talet och de medföljande krigen var oerhört kostsamma. Den rådande ekonomiska ideologin var merkantilismen och ett lands tillgång till ädla metaller värderades högt. Under mer än ett halvt sekel sattes därför stort hopp till möjligheterna att utvinna silver i rikets allra mest otillgängliga trakter. I augusti 1659 hade en norsk strövkår korsat gränsen och i ett överraskningsanfall förstört gruvan på Nasafjäll och hyttan nere vid Silbojokk. Det var en satsning som aldrig varit lönsam, gruvbrytning i detta väglösa land var förenat med stora svårigheter och kostnader, men statsmakten i söder hade ändå inte fått nog. Nya silverfyndigheter hade upptäckts ännu längre norrut.

     Hyttan anlades vid Kvikkjokk och den första gruvan låg uppe på det ödsligt belägna berget Kedkevare. Några år senare hade ett silverstreck hittats även vid Alkavare och där, intill Alkajaure, anlades den andra gruvan. Under förhållanden som i dag framstår som närmast ofattbart svåra slet här, året runt, i huvudsak tvångsutskrivna knektar från de norrländska kuststäderna och kringliggande socknar. Först 1702 gav statsmakten slutligen upp den hopplöst olönsamma gruvdriften. Såväl rent ekonomiskt som mänskligt hade priset varit högt.

     Berättelsen om gruvdriften i Kvikkjokk innehåller allt man kan önska sig av mänsklig dramatik. Redan tidigare har inte så litet skrivits om detta fascinerande stycke norrländsk historia, men med Abrahamssons bok får händelserna en ny resning. I mer än fyrtio år har han forskat i ämnet och resultatet är ingenting annat än ett praktverk. Upprepade gånger har författaren till fots besökt de oländigt belägna platserna och boken är rikt fotoillustrerad. Av de många anläggningarna med anknytning till gruvdriften finns emellertid i dag endast få och svårtolkade spår kvar. Tidens tand är skoningslös i den utsatta naturen. Det största arbetet har Abrahamsson därför fått göra nere i arkiven. Han har spenderat oräkneliga timmar med att envetet försöka uttyda den rikliga mängden dokumentation.

      Abrahamsson är sedan tidigare en av våra stora fjällskildrare med böcker som Kebnekaise och Okända fjäll. Hans sedan länge slutsålda guideböcker är i dag eftersökta på den antikvariska marknaden. Få har kunnat återge fjällvandrarens drömmande så som han. Hans senaste verk är visserligen i första hand en historisk skildring, men det bör också ses som en fortsättning på hans tidigare böcker om fjällvärlden. Överallt i naturen finner man spår efter människor som gått före. Dessa spår blir, för den som ger sig tid att lyssna till dem, en oupplöslig del av naturupplevelsen. Drömmar av silver är ett sådant tålmodigt avlyssnande.

     Svårigheterna som mötte arbetarna vid silververket var enorma. Boken om denna historia är följaktligen i långa stycken en sorglig uppräkning av de oräkneliga prövningar som väntade uppe i den lappländska vildmarken. Det rådde en nästan ständig brist på yrkeskunniga arbetare; armén ansåg sig ha bättre behov av manskapet, krigen var många, och de släppte med största ovilja ifrån sig de utskrivna knektar som de var ålagda att bidra med. Den dåliga kostvariationen ledde till att arbetarna vid silververket drabbades av skörbjugg. Ett ständigt återkommande bekymmer var det vatten som fyllde gruvhålen under den korta sommaren. Silverfyndigheterna var inte så rika som man hade hoppats. Lägg därtill de stora logistiska problem som följde med gruvdrift i den norrländska obygden. Med facit i hand var det ett hopplöst företag redan från start.

     Den lyckade sammanvävningen av konkretion och stämning som präglat flera av Abrahamssons tidigare fjällböcker återfinner läsaren även här. Drömmar av silver är förvisso stadigt uppbyggd på fakta, men författaren försöker ändå inte ge sken av att inta en helt igenom värderingsfri position. Han presenterar sin forskning som ”en berättelse, fritt efter verkligheten”. Silververkets korta historia är en grym berättelse, en historia om lidande. Det är också ett drama fyllt av mänskliga förhoppningar och tillkortakommanden.

      En episod som nästan får drag av äventyrsroman är den färd som genomförs av en av Bergskollegium utsänd kommission år 1660. Under en bister septembervecka kämpar sig tjugotvå män upp från Silbojokk till Kedkevare för att undersöka den nya malmfyndigheten. Det är en äventyrlig expedition mer än sjuttio år innan Carl von Linnés berömda resa i samma landskap. Genomgående är boken en lång följd av strapatser, uthärdanden och intriger. I bakgrunden finns hela tiden den fjällvärld som Abrahamsson känner bättre än de flesta.

     Mest av allt är emellertid Drömmar av silver en historia om människor. Abrahamsson har studerat dokumenten med stor inlevelse och han har ansträngt sig för att närma sig det outsagda som står att läsa mellan raderna. Många människor for illa under statsmaktens strävan att finna rikedom i norr. Abrahamsson tar moralisk ställning för dessa personer, ger dem röst och låter dem träda fram ur historiens glömska.

     I centrum för verksamheten stod den enskilde bergmästare som för tillfället hade det högsta ansvaret för silververket. Denne ansvarade direkt till överordnade som befann sig i ett mycket avlägset Stockholm. Överlag tycks bergmästarna ha varit kompetenta män som, med de begränsade medel som stod dem till buds, utförde sitt arbete så gott de kunde. Då det emellanåt blev dags för Bergscollegium att utse en ansvarig för de ekonomiskt ohållbara resultaten, så var det dock enklast att sätta ljuset på den ansvarige på plats. Abrahamsson lägger därför stor möda på att nu till sist ge dessa män en rättvis bedömning. I bokens marginaler finner läsaren reproduktioner ur originaldokumenten i form av namnteckningar. Utöver att bara vara element i en vackert formgiven bok är detta ännu en del i försöket att låta den enskilda människan träda fram.

     Där fanns också de som levt i dessa trakter långt innan en avlägsen statsmakt började intressera sig för deras förehavanden. Samerna förblir nästan alltid namnlösa i dokumenten, deras namnteckningar hittar vi ingenstans, men även de påverkades mycket påtagligt av överhetens silverdrömmar. De skulle ansvara såväl för transporten av manskap till och från verket som för malm- och materialtransporterna mellan hyttan och gruvorna. Det var hårt arbete som tog mycket av samernas tid i anspråk. Många drevs i absolut fattigdom och flykt.

     I bakgrunden finns hela tiden ett ansiktslöst Bergscollegium nere i Stockholm. Det är de som håller i trådarna. Om någon skyldig ska pekas ut för misslyckandet, så är Abrahamsson tydlig: De bär den största skulden. Trots att de tidigt borde ha insett det tröstlösa i verksamheten drevs den blint vidare i fyrtio plågsamma år. Det hade investerats mycket i de norrländska bergverken. Drömmen om de stora silverfyndigheterna som plötsligt skulle uppenbaras vägrade slockna. Man anar att det hade gått prestige i det hela. Men det gick alltså som det brukar gå. Det var de underlydande, de som slet ut sig med det hårda arbetet, som fick ta ansvaret då inget blev som man hade tänkt sig.

     Också historiskt blir Abrahamssons dom hård: ”Silvergruvorna handlade om tidig kolonialism, förtryck i olika former, ett utnyttjande av svaga grupper i samhället.” 1703 tog det i alla fall definitivt stopp. I den polska staden Bydgoszcz undertecknade Karl XII det kungliga brev som godkände nedläggningen av silververket i Kvikkjokk. Endast kyrkoherden hade då lämnats kvar att övervaka anläggningen. De övergivna träbyggnaderna förfaller. Den djupaste gruvan blev aldrig mer än 10 meter. Den fjällvandrare som i dag tar sig upp till det övergivna gruvområdet på ödsliga Kedkevare kan ännu se de vatten- och isfyllda hålen som tomt blickar upp mot evigheten. Spår av människors ansträngningar och drömmar.

Text och bild: Niklas Åkerlund.

----------

En förkortad version av denna text har publicerats i Norran (23/1 2010) och i Fjällvandrarklubben Skarjas medlemstidning (april 2010).