> 2016-03-02

Äventyrliga dagen - fjärde äventyret

Åsa blev fjärde deltagaren i Äventyrliga dagen, hon fick vandra, klättra och sova i hammock i träd.

Av: ulindh

Text och foto: Sören Kjellkvist


Tidigt på morgonen träffade jag Åsa och hennes familj bjöd på frukost. Vi gick igenom all utrustning, packade och begav oss sedan iväg för att vandra Hallandsleden.

Leden visade sig vara lättvandrad genom ett vackert kulturlandskap varvat med mossig gammelskog. Många och långa samtal om livet, krav, drömmar och prestation gjorde att tiden flög fram till lunch som vi avnjöt på varsin mosstuva.

Vi vandrade förbi många historiska monument både från medeltiden och från 1600-talet då stora slag och armeförflyttningar skett här. Dagen förflöt snabbt och efter tjugo kilometers vandring kom vi fram till Friluftsfrämjandets stuga i Knäred där ordförande Dan och TVM-ledare Hanna mötte upp.

Vi begav oss in genom en mörk granskog och passerade en fors. Där såg vi tre hammockar uppspända sex meter upp i trädkronorna.

Arboristen Kristina från Embla Träd klättrade runt bland trädstammarna i full färd med att förbereda våra sängplatser.

Jag och Åsa klättrade upp och gjorde oss hemmastadda, nu redan i kolmörker. Känslan och utsikten var helt makalös.

Dan tog sedan med oss till deras egna inomhusklättervägg där vi i lugn och ro kunde ägna oss åt både bouldering och topprepsklättring.

När så armarna var helt slutkörda tände vi en stor lägereld, åt middag och Hanna berättade om sin erfarenhet av ungdomsverksamheten i Friluftsfrämjandet och vad den betytt för henne. Länge satt vi uppe och långa blev samtalen. Dan erbjöd Åsa att kostnadsfritt genomföra kursen "Ung ledarutbildning" och blev inbjuden att delta i framtida spännande TVM-aktiviteter.

Fram emot midnatt började de första snöflingorna singla ned och vi klättrade upp till våra hammockar. Känslan av att ligga uppe i trädkronan och blicka ut i snöinfernot var helt formidabel. Man sov med klätterselarna på och fastspänd i repet så man inte skulle kunna ramla ner i sömnen. När så solen åter gick upp kunde vi se att på marken låg det en decimeter nysnö. Knäreds lokalavdelning kom åter ut och hade med sig nybryggt kaffe. Efter frukost klättrade vi allihopa runt bland trädkronorna för att ta ner och packa all utrustning. En helt fantastisk friluftsupplevelse med fantastiska människor!

- En av de största önskningarna jag hade inför dagen var att på något sätt få bekräftat att det är i naturen som jag mår som bäst. Att den verkligen ger den tryggheten som jag har letat efter så länge. Och det föll in. Jag kommer inte ens ihåg senast som jag kunde säga att jag var så genuint lycklig som jag var under de 24 timmarna. Det var inga måsten, inga krav, ingen press. Bara ren frihet. Hela upplevelsen gav mersmak, och det enda jag går och tänker på nu är när jag får vandra hela Hallandsleden i sommar. Förhoppningsvis går tiden dit lika snabbt som tiden gick snabbt under min äventyrliga dag. Dygnet hamnar i alla fall på min topp 10 lista av de bästa dagarna någonsin och jag är så tacksam för att jag fick den här chansen!
// Åsa

Mer information om Äventyrliga dagen

Ansök till Äventyrliga dagen


Åtgärder vid prestationsångest:
Prestationsångest är rädsla för att misslyckas eller rädsla för att man inte ska lyckas leva upp till sina egna eller andras förväntningar. Det räknas inte som en psykiatrisk diagnos, men man kan ändå må psykiskt dåligt om man har prestationsångest.
När man har prestationsångest känner man sig rädd för att bli granskad och bedömd och då bli avslöjad med att inte duga. Man känner sig också rädd för att bli förödmjukad om det skulle hända.
Prestationsångest är en känsla och är mycket sällan kopplad till det man faktiskt presterar. Det är få som faktiskt presterar sämre för att de har prestationsångest. Det handlar oftast om hur man själv upplever och värderar sin prestation. Man fastnar i att tänka negativt, älta och nedvärdera den prestation man gjort och har svårt att känna sig glad och stolt över det man gör. En person som har prestationsångest ställer ofta höga krav på sig själv och sina prestationer. Många är perfektionister.

Situationer när man kan få prestationsångest kan till exempel vara:

  • Inför prov eller redovisningar i skolan
  • När man ska skriva en uppsats eller liknande
  • I samband med till exempel musik-, dans- eller teaterframträdanden
  • I samband med idrottande, till exempel inför tävlingar och matcher
  • I situationer när man måste visa upp sig själv, till exempel ska ha sex.

Det är flera saker som kännetecknar prestationsångest:

  • Kroppen reagerar. Man kan till exempel få hjärtklappning, ökad puls, svettningar, darrningar, känna att man får svårt att andas, känna sig illamående eller få panikkänslor.
  • Negativa och överdrivna tankar om att misslyckas och värderas negativt av andra. Tankarna finns både före, under och efter situationen där man förväntas prestera.
  • Förväntansångest före situationer där man behöver prestera. Man målar upp många tänkbara negativa scenarior om hur illa det kommer att gå.
  • Ältande efter situationen när man har presterat något. Man kan älta långt efteråt och få ångestfyllda tankar om hur man kan ha uppfattats. De negativa tankarna vägs sällan eller aldrig upp av positiva tankar.
  • Man undviker situationer som väcker ångest och rädsla. Det kan kännas skönt för stunden, men gör att man aldrig får pröva sin förmåga eller lära sig att hantera ångesten. Då kommer rädslan och de starka fantasierna om skräckscenarierna att finnas kvar. Det kan i sin tur leda till att man börjar undvika fler och fler situationer och på så sätt bli begränsad i livet och tillvaron.

Mer information kan man finna på BUP:s hemsida.


Motivering:
Jag heter Åsa och är 17 år gammal. Hela min uppväxt har präglats av en väldigt dålig självkänsla, något som har ställt till stora problem.

När jag gick i femman fick jag frågan av en person som stod mig väldigt nära om jag inte skulle träna under innebandyuppehållet får att behålla min kondition. I hens öron var det bara ett tips så att jag inte skulle behöva starta i uppförsbacke kommande säsong. I mina öron var det ett finare sätt att säga "du är tjock, och jag skäms över dig". Och eftersom den här personen brukade ha rätt lyssnade jag på det hen sa. Jag var 11 år och gjorde upp en mental träningsplan för att gå ner i vikt.

För att lyckas tappa kilon började jag springa. I början mådde jag väldigt bra av det, jag blev både piggare och gladare. Men snart började det gå utför. Den frivilliga träningen blev nu ett tvång, jag kände mig tvingad att antingen ta en powerwalk eller en löptur varje dag oavsett väder. På konditionsträningen lades senare styrketräning på. Bl.a. gjorde jag varje dag sit-ups i 20 minuter, oavsett om jag var frisk eller hade feber. För om jag skippade det någon dag fick jag en sådan fruktansvärd ångest att jag kompenserade det med att göra dubbelt så många nästa dag istället.

Alla tips som handlade om träning och viktnedgång tog jag efter. Så fort jag vaknade drack jag ett glas vatten, då det skulle ge en mättnadskänsla och få en att inte äta för mycket till frukost. Efter glaset med vattnet tog jag en powerwalk på en timme, då jag läste att det är på morgonen som kroppen lättast bränner kalorier. Jag såg till att inte äta något två timmar innan jag gick och lade mig, då de kalorierna inte skulle förbrännas innan man somnade. Till slut började jag gilla att somna hungrig.

Jag slutade aldrig att äta mat eller spy upp den maten som jag åt, för jag ville ju absolut inte ha en ätstörning. Däremot slopade jag mat som jag kunde vara utan. Smör på mackan är ett exempel. Godisförbud ett annat. Jag tillät mig själv att äta kakor och glass och dylikt, om jag bestämde mig för hur jag skulle träna bort de onödiga kalorierna. Så det var “okej” att äta en bulle om jag gick ut och sprang en runda efteråt.
Hela mitt liv hamnade, utan att jag ville det själv, i något sorts kompensationstänk.

Jag har alltid varit den “duktiga flickan”, och därför berättade jag inte för någon om hur jag mådde. Jag ville inte vara till besvär. Samtidigt som jag någonstans i bakhuvudet förstod att mina vanor inte var normala och att jag kanske borde söka hjälp så tänkte jag att det fanns andra som hade större behov av det än jag. Så jag lät bli.

Att jag till slut kunde ta mig ur det här beteendet ca fyra år efter dess start berodde främst på två saker. Dels tog mitt psyke slut. En dag kände jag att jag bara inte orkade mer. Jag orkade inte träna mot min vilja eller att hela tiden behöva tänka på vad jag stoppade i mig. Dels sade mina knän emot och gjorde att jag inte kunde springa.
Naturligtvis gick det inte över en natt att jag helt plötsligt blev fri från all ångest och alla negativa tankar. Men gradvis blev det bättre och allt lättare att stå emot hjärnspökena.
Trots det tog det ytterligare ett år efter vändpunkten innan jag vågade berätta för någon vad jag hade gått igenom. 
Idag skulle jag vilja säga att jag är frisk från min vikthets, även om jag fortfarande har kvar min dåliga självkänsla. När jag slutade springa var det som om hela min identitet, hela den personen som jag ville vara, försvann. Vem var jag nu?
Jag har fortfarande inte klurat ut vem jag är, men jag kan säga att en av de få gångerna som jag känner att jag är på rätt väg är när jag är ute och går. Det är någonting med naturen som får mig att bli lugn, som får mig att känna mig hemma. 
En av mina största drömmar som dök upp för bara några månader sedan är att gå the Pacific Crest Trail, en vandringsled som går längs hela västkusten i USA. Kanske är naturen den som kommer läka mina sår helt. Kanske är naturen min nya identitet.

Hur som helst, någon gång kommer svaret att komma. Fram till dess får jag fortsätta med mina promenader. // Åsa

I samarbete med

Äventyrliga dagen!
Bergans of Norways välgörenhetssatsning för ungdomar och vuxna, som på något sätt har eller haft en tuff och kämpig vardag, och behöver en andningspaus och inkörsport för att själva komma igång med sitt eget friluftsliv.

Ansök till Äventyrliga dagen här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-03-03 08:53   andersmossing
Hej!

Jag vill bara säga att det är en fantastisk sak ni gör med Äventyrliga dagen. Jag blir rörd varje gång jag läser om er fina människor, stora som små, och vad ni gör tillsammans. Fortsätt så! :-)

//Anders
 
2016-03-04 23:44   skogsfia
Så härligt att läsa om en ung människa som fått göra något speciellt för att stärka sin person. Underbart projekt som stöder vilsna unga. Och till Åsa vill jag bara säga: Kör på med nya aktiviteter i naturen, vad du än känner för. Du kommer att växa och trivas med livet.Pacific Crest Trail kan vara ett mål men du kan "provköra" på närmre håll, med t.ex. Kungsleden, eller Jotunheimen i Norge. Lycka till!
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
Föreningen Hej främling och STF arrangerade förra helgen en fjällvandring för att ge fler möjlighet att må bra och hitta nya vänner.

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...