Att vandra i Nepal, Annapurna Circuit nov 2013

Jag har just återvänt från en drygt tre veckor lång resa i Nepal, där jag vandrat i skuggan av Annapurnamassivets många toppar. Det har varit en alldeles fantastisk upplevelse, ett enda långt naturnjuteri! Dessutom har jag fått vara med om många roliga möten längs vägen och på kvällarna kring vedspisarna, då vi systerligt och broderligt cirkulerat för att låta alla värma sina frusna tår och fingrar. Sällan har jag varit med om att vandra genom så många olika typer av växtlighet, så snabbt växlande landskap. Djungel, barrskog, torra hedar, prunkande floddalar, böljande risfält, avskalat högfjäll, allt mot en kuliss av vita dramatiska toppar! Bergen som omringat och präglat vyerna är makalösa och respektingivande, för att inte tala om bildsköna.

Annapurna circuit är ju en av de mest populära trekkinglederna i Nepal, jämte Annapurna basecamp och Everst basecamp, varför det inte är ont om sällskap för ensamvandraren. Den som är ute efter obrutna vidder med bara naturen som sällskap bör välja en annan tur, eller blanda upp Annapurna circuit med avstickare till t ex Nar Phu valley eller andra alternativ off the beaten track där det krävs tillstånd och guide för att komma in.

Själv valde jag att gå utan grupp för att maximera flexibiliteten, kunna hålla mitt eget tempo, ha möjlighet att ändra mål och riktning efter lust, ork och nya idéer. Med den bakgrunden och ringa erfarenhet av ensamresande, ville jag gärna ha sällskap av andra vandrare för att utbyta ideer och erfarenheter. Jag gjorde rätt val! Visserligen förstår jag de röster som hävdar att vägbyggen tar ifrån leden dess charm i någon mån om de varit där innan vägbyggenas tid! Men naturen, vädret, bergen, mötena och kulturen räcker gott och väl för att få en alldeles makalös reseupplevelse ändå! 

Jag jobbar fortfarande på att uppdatera den dagliga bloggen efter mina dagboksanteckningar, men tänkte här rada upp några lärdomar, slutsatser och i bästa fall vettiga tips för den som tänkte göra en liknande tur. För den som vill läsa mer detaljerad reseberättelse går det bra att kika på min blogg. Here we go.

Nedan: Kommers i turistkvarteret Thamel i Kathmandu. Utrustningsletande kräver en stor portion tålamod...

PACKNING:

Jag gick ju med bärare och hade en begränsning på 15kg, så dessa reflektioner skall läsas utifrån den utgångspunkten. 

Av yttersta vikt är att packa snabbtorkande och platseffektiva plagg. Ull är suveränt, luktar inte och torkar fort. Jag klädde mig nästan uteslutande i merinoplagg bortsätt från ytterplaggen. Endast i början och slutet av turen är det varmt, och torkning av kläder blir svårt! Man måste utnyttja solgasset vid lunchpausen för klädtorkning (och även själva tvättandet, om man inte vill förfrysa händerna i onödan). Glöm inte tvättlina!

Jag var mycket nöjd med en begränsad mängd kläder. Jag hade en uppsättning varma underställsplagg och fliece som jag bara hade på mig kväll och natt efter dusch(/improviserad dusch..) vilket var skönt och kändes fräscht.

Vandringsbyxorna blir oerhört dammiga nedtill, och vägarna/stigarna är av boskap välbevandrade… (läs: beströdd med enorma mängder djurbajs) och det är skönt att kunna ta på ett par andra byxor på kvällen. Vikt/bekvämlighet får vägas mot varandra.

Pannlampa är ett måste. Strömmen går ofta, och dessutom behöver man ju lampan för tidiga starter om man skall passera ett högt pass eller gå upp på en topp.

För smidigast möjliga dagliga rutiner rekommenderar jag att packa i packpåsar, man slipper bekymra sig för väta, och det blir lätt att hålla ordning. Bärarna bär vanligen sk duffel-bags, a la typen north face-duffel, eftersom de ändå inte utnyttjar eventuell ryggsäcks avbärarfunktioner, utan bär på ryggen med ett snör-arrangemang som placerar tyngdpunkten på huvudet m h a ett brett band. Och det är ju mycket lättare att få översikt över prylarna i en duffelbag, som man dessutom enkelt kan låsa med ett hänglås om man vill.

Nedan: Professionell bärteknik.

TA MED HEMIFRÅN ELLER HANDLA PÅ PLATS?

Folk gör olika när det gäller utrustning och kläder. Det går visserligen att köpa i stort sett allt man behöver i Kathmandu eller Pokhara där det fullkomligt kryllar av trekking-utrustningsbutiker, men det är bara kopior förstås. Jag träffade på fler än en vars hyrda eller köpta stavar gått av efter några dagar. Jag fick genom trekkingföretaget hyra en sovsäck som skulle klara minus 20 grader i comforttemperatur. Denna valdes dessutom ut åt mig per telefon med ägaren så att jag inte skulle åka på någon blåsning, och tanken var initialt att jag skulle köpa den. Säcken skulle enligt märkningen vara av märket ”blackstone” (men var förstås uppenbart en kopia) Trots min föresats att köpa en billig kopia ville jag ju ha en som åtminstone var tillräckligt varm, blev jag lite skeptisk ändå, varför jag inte köpte den. Tursamt fick jag hyra just den säcken iaf, stället för en vanlig hyrsäck, som såg ut att klara kanske +15... "-20"-säcken visade sig MÖJLIGEN ha comforttemp som lägst +5, för jag behövde i de kallaste rummen (där min camelbac ändå INTE frös i rummet) 1-2 filtar runt sovsäcken trots ullunderställ och fliecetröja. Så du bör vara VÄLDIGT duktig på att bedöma kvalitet om du ska köpa en säck som du måste klara låga temperaturer i!

VATTEN OCH HYGIEN

Det blir, i takt med höjdmeterna, väldigt kallt både natt och dag, och man vill inte dricka kallvatten i onödan. Särskilt inte om man blir jätteförkyld som jag blev. Om man vandrar på tajt budget blir det snabbt dyrt att köpa termosar med varmt te eller bara kokat vatten. Därför hade jag önskat mig en liten gasbrännare (gastub+tre-punktsställning+liten eldfast metallkopp med lock), för att själv kunna värma vatten. I de temperaturer jag gick i (uppskattningsvis som kallast ett par plusgrader på dagen, men minusgrader om man räknar kyleffekten av vinden) gick det förvånansvärt bra att hälla varmt vatten i camelbac-påsen och sedan bara vara noga att släppa in luft i slangen när man druckit klart, så det inte blir kallt vatten i slangen. Då höll sig vattnet tillräckligt varmt över en vandringsdag på 4-5 timmar för att det inte skulle kännas för kallt att dricka, men visst hade det varit skönt med en termos också. Särskilt på acklimatiseringsturen till ice lake. I övrigt finns det ju små te-hus på sällan mer än någon timmes avstånd på de flesta ställen, så fryser man går det ju att köpa te överallt, men det blir ju dyrare ju högre upp man kommer.

Då man inte av värme-skäl behöver koka vatten, bör man undvika det med hänsyn till miljön. Då går det bra att ta vatten ur kranar (finns överallt ute längs vägen) och sedan använda vattenreningstabletter. Jag använde micropur som jag lät verka i 2h i en flaska innan jag fyllde på den i min camelbac för att dricka. Fantastiskt nog fick jag faktiskt inga som helst magproblem! Så med micropur behöver man inte vara orolig, och det smakar inte illa, men det krävs lite planering eftersom man måste vänta 2h för att vara helt säker. Andra metoder för vattenrening fungerar säkert lika bra. Hur som helst bör man inte köpa plastvattenflaskor, eftersom sophantering helt enkelt inte finns.

Längs hela huvudleden går det att köpa det nödvändigaste man behöver på hygienproduktsfronten, så är man osäker och inte kör extremsnål budget, skulle jag säga att det är bättre att satsa på den lilla flaskan schampoo, eller vad det nu är man funderar på. Särskilt i Manang går det att köpa precis allt, även en del prylar till utrustningen. I Chame finns också en små del trekkingbutiker där man kan komplettera med varma kläder, stavar, vattenflaskor, skor (!) etc. Även handsprit går att köpa i de flesta byar där det finns några lodger att bo i. Däremot finns inte handsprit och toapapper att köpa på småställen där det mest är lokalbor som handlar! Nepaleserna kör ju ”left hand-and-water”, dvs de torkar sig med vänsterhanden, och sköljer sedan av sig. (Äter gör man således enbart med högerhanden i nepal..)

HÖJDSJUKA OCH ANNAT RELATERAT

I Manang skall man inte missa det dagliga ”medical talk” eller ”altitude talk” kl 15.00 på läkarstationen! Detta var av värde även för mig som medicinskt kunnig, liksom för dem som inte kan så mycket om saken. Det är drygt en timmes information om höjdsjuka och andra vanliga hälsoproblem. Rekommenderas.

Läkarstationen i Manang bemannas av västerländska läkare under organistationen Himalayan Rescue Association under högsäsong, 3+3 månader per år. Läkarna betalar själva för resa och uppehälle och väntetiden för den som ansöker om att jobba där är cirka 3 år(!). Det kostar 40(-50?) USD (c:a 300SEK) för en konsultation om man är turist (plus ev läkemedelskostnad), och 50 rupies (c:a 4SEK) för lokalbefolkningen, och de tar emot i snitt 2 nepaleser per turist, vilket finansierar en vettig basic sjukvård för hela det närmaste området. Sedan 1981 då stationen öppnade i Manang har dödligheten i höjdrelaterad sjukdom minskat avsevärt, eftersom en stor del av dem som passerar där tar del av informationen.

Jag hade läst på en massa om höjdsjuka (AMS, acute mountain sickness) och dess extremformer HACE (high altitude cerebral edema) och HAPE (high altitude pulmonary edema) vilket var bra. Man ska veta vad det är man utsätter sig för genom att vandra upp till höjder över 3000 meter eftersom det är potentiellt farligt! Man klarar sig bra om man vet hur och vad man ska göra, och vilka symtom man ska vara uppmärksam på, men man måste ha koll! Jag såg under 1.5 veckor ovan 3400m 3 personer bli utflugna med räddningshelikopter med ganska svåra symtom på HACE. Av dessa var åtminstone 2 del i en större grupp vandrare. Jag träffade också fler som hade svåra AMS-symtom, men som klarade sig med att vila, eller vända nedåt. Dessa var uteslutande del i en grupp som inte tagit tillräckligt med tid för acklimatisering, och ignorerat eskalerande symtom.

Min slutsats är inte komplicerad eller svår. Däremot:

1. Man ska personligen vara påläst, och därtill lyssna på sin egen kropp. Använd sunt förnuft! Pressa dig inte om du känner dig dålig, låt dig inte ryckas med upp till högre hjd än du är redo för.

2. Man ska ta symtomen på allvar.

3. Man skall planera in gott om tid för oförutsedda fördröjningar.

MEN! Man ska inte vara rädd! Om man bara iakttar försiktighet finns det ingen anledning att inte våga ge sig ut på en sån här tur p g a rädsla för AMS, för för de allra flesta rör det sig om milda uthärdliga symtom som går över.

Nedan: Viktiga informationsskyltar på läkarstationen i Manang, Himalayan rescue Association.

Läs också på eller prata med din läkare om hur du ska hantera diarre-sjukdom, förkylningar etc, och ta inte mediciner i onödan! Som jag skrivit i ett blogginlägg har kanske guiden i gruppen med sig ett medical-kit, men det är ingen garanti för att han vet hur han ska använda det.

Ha en plan B och gärna en plan C, om du skulle behöva vända eller stanna kvar och vila ut.

Själv vände jag ju vid Yak Kharka efter två nätter där med en ilsken förkylning som blåste bort all energi. Det beslutet var jag helt nöjd med under resten av resan, och fick se många andra saker än de jag först planerat. Bäst av allt var kanske de två sista vandringsdagarna, som du kan läsa om i slutet av bloggen.

GUIDE

Jag skulle absolut rekommendera att gå med guide, eftersom man får veta så mycket mer om kultur och lokala traditioner då. Bärare rekommenderas verkligen också! Av flera skäl: Det är i Nepal (vad jag förstår) ett bra jobb, och de tjänar förhållandevis bra på det. Bokar man genom en agency skall man kunna läsa att deras försäkringar, mat och husrum är betalda också. Dessutom är det faktiskt tidvis påfrestande på så många plan att vara ute länge, att det blir ett välkommet plus att slippa stela axlar, rygg och extra påfrestning på fötterna.

Visithimalayatreks.com som jag anlitade kan varmt rekommenderas. De ägs av en mycket sympatisk, intresserad och duktig man som heter Himal Tamang. Han har jobbat många år som guide (och därförinnan som bärare liksom nästan alla andra i branschen) Han guidar numera själv endast i undantagsfall, men har i ö 6-8 heltidsanställda guider som han betalar oavsett om de får något uppdrag eller ej under de aktuella två säsongerna, samt ett antal frilansanställda guider, där min guide Kharijiang var en av dem. Detta fick jag veta efter trekken då Himal bjöd mig på kaffe och intervjuade mig om min upplevelse. Han frågade grundligt och på ett trovärdigt sätt ut mig om hur de kan förbättra upplägget för kommande kunder, och förmedlade ett genuint intresse för att anordna upplevelseresor med hög kvalitet. I och med detta tror jag med största säkerhet att företaget bara kommer att bli ännu bättre framöver. Hittills är det bara jag och en till svensk som anlitat hans företag, i ö har de framförallt kunder från t ex Canada och Frankrike.

Så, det där var nog de viktigaste sakerna jag kommit att tänka på under turen, men kommentera gärna så kanske jag kan bidra med ytterligare tankar, eller förklara eventuella otydligheter!