Fulufjäll

Fulufjällets Nationalpark bildades 2002 och är den sydligaste fjällnationalparken i Sverige. Fulufjäll är ovanligt även på andra sätt. Här finns inget renbete och dessutom ståtar området med Sveriges högsta vattenfall i Njupeskär. Fulufjäll består av en kalfjällsplatå som huvudsakligen, med enstaka rätt blygsamma undantag, håller sig strax under 1000 möh nivån.

Vår färd till Fulufjäll påbörjades torsdagen den 30 augusti utanför Alviks Måleri i Stockholm. Birger och Tobias med hunden Douglas var på plats strax innan planerad avfärd, som var satt till 16.30. Henke fastnade i köer norr om Alvik och kunde ansluta först något senare. 16.50 kom vi äntligen iväg. Det gick trögt ut ur Stockholmsområdet men sedan rullade det på fint. Vi åt middag på Lappens Vägkrog utanför Hedemora och nådde slutligen Särna 23.10. Det blev en kall natt trots att Särna blott ligger 440 möh. Rejäl nattfrost gav nästan centimetertjocka ishinnor i några kåsor vi lämnat utanför tälten.

07.30 noterade Birger 6 grader i sitt och Henkes tält. Efter frukost i ett varmt campingkök och ett kort besök i ortens lilla mataffär (Birger köpte bl.a. en rödrutig ”canadaskjorta”) åkte vi till parkeringsplatsen utanför Naturum vid Fulufjällets fot. 10.45 startade vi vandringen i fint väder. Njupeskärs vattenfall var första sevärdheten och intill fallet gick en brant stig upp mot kalfjällsplatån, en stigning om c:a 200 höjdmeter. Väl uppe på platån lyckades vi gå väldigt nära fallets startpunkt. Forsande vatten kastade sig rakt ut i tomma luften, en imponerande syn! Vi fortsatte mot Harrsjöstugan där vi åt lunch på en brygga. Lunchen var av exklusiv norsk typ som tillagades och åts i sin förpackning, allt som behövdes var några deciliter varmt vatten per portion. Henke tog sig dessutom ett dopp i sjön. Det var så kallt att det blev hans första och sista dopp på Fulufjället under denna tur. Henke pratade faktiskt inte ens om att bada under resten av turen!

Den - som fjällnatur sett - flacka naturen gav ett blandat intryck, ibland kändes det monotont och ibland storslaget. När solen gömde sig bakom ett moln dominerade det monotona intrycket men när solen bröt fram och färgskalan intensifierades blev det istället storslagenheten vi främst tänkte på. Först strax efter tre blev vi klara med lunchen och sedan gick vi i relativt rask takt till Särnmanskojan, en tur om 12 km via Bergådalsstugan (den såg väldigt trevlig ut). Särnmanskojan (940 möh), dit vi kom fram 19.10, låg mitt ute på kalfjället och var en rätt enkel konstruktion med kamin och plats för tre sovande på bänkar intill. Det var helt folktomt och tyvärr lite långt till vatten som dessutom omgavs av sanka partier. Förutom ett tyskt par i Bergådalsstugan hade vi inte sett folk sedan vi lämnade vattenfallet vid Njupeskär. Ved fanns det gott om i den intilliggande vedboden. Birger slog upp tältet strax utanför men varken Henke eller Tobias, eller Douglas för den delen, övervägde att även de sova ute i det fria. Vi myste framför kaminen till en bit in på kvällen innan den långa vandringen (19 km totalt den dagen) och all frisk luft sövde oss alla. Natten var kall och klar med en nästan full måne som vakade över oss och ännu ett tält som plötsligt hade dykt upp några hundra meter från kojan rätt sent på kvällen (det visade sig senare innehålla en familj från Uppsala med en femårig unge).

Vid åttatiden på morgonen noterade Birger 4 grader i tältet och utanför utkämpade nattfrosten en tröstlös försvarskamp mot en munter morgonsol på klarblå himmel. Bara i skuggpartierna var nattfrostens motstånd inledningsvis framgångsrikt men i längden var det solen som vann, och i väntan på senhöst och förvinter fick nattfrosten tillslut helt släppa greppet om fjällhedens lavar och ljung. Birgers sovsäck hade även den ledigt klarat av nattfrosten. Birgers mobiltelefon var det sämre med, inte för att frosten spelade någon roll, utan det var istället teliaabonnemanget som gav Birger huvudbry. Att Telia hade sämre täckning på Fulufjället än Comviq måste väl ändå ses som en smula överraskande. Ett annat i-landsproblem var att Birgers lilla Nikon S2-kamera inte fungerade helt tillfredställande, titt som tätt slog den av sig själv (batterierna gillade inte kylan vare sig om natten eller om dagen). Vi åt en rejäl frukost som mest bestod av blåbärssoppa och mackor. Sedan vidtog vandring, vi började gå 10.25, till Tangsjöstugan. Denna stuga var överraskande stor (runt ett dussin bäddar) och mycket välordnad. Henke som tyvärr hade fått en otrevlig släng av tandvärk, smärtattackerna hade börjat redan under föregående kväll, uppskattade möjligheten att vila på en riktig madrass under tiden som Birger och Tobias gick en sväng om 4 km (fram och tillbaka) till den lokala sevärdheten Altarringen. En stencirkel som hade används som kristet altare under långa tider. Efter denna lilla utflykt fixade vi lunch. Andra vandrare, två äldre män, bjöd Henke på smärtlindrande tabletter men de var tyvärr för svaga för att göra någon större skillnad. Henke såg klart plågad ut men då och då släppte smärtorna plötsligt och oförklarligt. Vid halvfyratiden lämnade vi stugan och gick österut, mot Göljåstugan.

Vandringsscenerierna var i allt väsentligt som tidigare, stora flacka fjällvidder utan de bergskulisser vid horisonten som man närmast tar för givna varje gång man är i fjällen. Det kändes nästan lite snopet, som om kulissavdelningen på Dalarnas Fjällscenerikontor plötsligt gått i strejk och lämnat utsmyckningen av Fulufjälls horisont helt åt sitt öde. Den relativt flacka terrängen gjorde, bortsett från en hel del partier med mycket stenblock, vandringen rätt lätt (omdömet gäller inte bara just denna sträcka utan i princip all vår vandring i Fulufjäll). Strax innan Göljåstugan tog vi av norrut mot vårt slutmål för dagen, den – skulle det visa sig – mycket blygsamma Klordalskojan (870 möh). Vädret hade blivit sämre, det hängde regn i luften och vinden var kall. Lyckligtvis hann vi fram till kojan, dit vi anlände 19.30, innan det började regna. Då hade vi gått 19,5 km (inklusive detouren till Altarringen). Kojan hade kamin - och intilliggande vedbod - men var mycket liten och knappast gjord för övernattning. Henke beslutade sig därför att följa Birgers exempel och sova i tält men Tobias lyckades med konststycket att klämma in såväl sig själv som Douglas på kojans golv. Fast innan vi somnade spenderades såklart en hel del tid invid kaminen med småprat, jordnötter och whisky som sällskap.

Det regnade kraftigt under natten. Vid 07.00 noterade Birger 10 grader i tältet och någon nattfrost var det såklart aldrig tal om. Hade det inte varit för tandvärken hade Henke förmodligen badat. Söndagsmorgonen den 2 september bjöd på sol och lätta moln som snabbt blåste undan. Henke hade ihållande svår tandvärk och Tobias en smula hemlängtan så redan vid 09.00 var vi redo för återtåget till civilisationen. Vädret blev riktigt fint under de 7,5 km, varav 2/3 av sträckan gick på vanlig väg, vi hade att gå till bilparkeringen utanför Naturum, dit vi anlände 10.45. Sedan vidtog rask bilfärd till Mora där vi fixade värktabletter på lasarettet, bensin på Jet och lunch på McDonald’s. Vid halvtvåtiden lämnade vi Mora. Vi rastade ännu en gång i Hedemora, inte på Lappens Vägkrog utan vid monumentet över ”Hedemora TT” någon kilometer från riksvägen. Monumentet hyllar Mas-Harry och de mc-tävlingar han basade över under 1930- respektive 1950-talet, några av de publikmässigt största idrottsevenemangen någonsin i Sverige.

Lite över fem steg Tobias av i Sollentuna. Henke körde sedan hem Birger vars fru Ylva bjöd på middag som tack. Turen kostade 730 kr per person (gemensamma utlägg, bensin och torrfoder) plus personliga utlägg om c:a 350 kr per person (bröd, snack, pålägg samt mat under den runt 100 mil långa bilfärden upp och ner genom Sverige). Konceptet med tredagarsvandring i fjällen kändes lika lyckat som förra årets vandring vid samma tid i Grövelsjöområdet även om man i ärlighetens namn måste ranka Fulufjället som mindre spännande att gå i än Grövelsjöfjällen. Till nästa år funderar vi på en tur i fjällen väst alternativt nordväst om Funäsdalen, faktiskt bara någon timme till i bil jämfört med Fulufjäll och Grövelsjön.

Birger skrev ner allt detta 2-3/9