Vandring i Fulufjällets nationalpark

Vi startade vår resa i Trollhättan, och gruppen bestod av tre trollhättebor och en göteborgare. Någon större planering över färden hade vi inte gjort, men vi hade det gemensamma att vi ville upp och se en skymt av de vackra svenska fjällen under sommartid.



Färdens början
Allra längst söderut om Fulufjällets nationalpark, vid storbron, började vi vår färd. Det gick inte att missa den entusiasm vi alla hade när vi började gå uppför det mäktiga fjällområdet. Vädret var, vad jag kallar, perfekt vandringsväder dvs molnigt men inte regn. Sakta men säkert lyckades vi nå toppen (950 m ö h) av denna del av fjället efter några timmar, och vi passade på att njuta av utsikten. Söderut låg sälenfjällen, norrut låg Idre och västerut Norge. Efter en kort vila där vi drack något som knappt kan kallas för kaffe, gick färden vidare över fjällmassivet. Det var nu eftermiddag och vi hade åtminstone planerat så långt att vi skulle nerför fjället till den flod som rann ner från norr och som delade hela nationalparken i två olika bergsmassiv. Vi anlände dit under kvällen och efter att ha gått igenom ett stort regnområde som hade gjort strapatsen nerför blöt och halkig nådde vi den raststuga som vi skulle tillbringa natten vid. Efter att ha ätit och samtalat lite kort med en stor grupp av tyskar sov vi - två i stugan och två under en presenning som vi placerade oss under (inga tält här inte!)

Andra dagen - färden mot fjällets mitt
Väckta av tyskarnas frukostprat, beslöt vi att snabba på och bege oss vidare. Jag som var kartläsare, fick mig både den ena och den andra funderaren på hur stigarna var placerade och efter mycket huvudbry gick vi nu mot vad som skulle vara högsta toppen på fjället. Vad som borde förklaras här är den stora översvämning som hade varit här -97 och som hade gjort många av stigarna näst intill obrukbara. De mil vi gick denna dag visade prov på sådana stigar.


Merparten var stora stenrös att kliva igenom, tack och lov var det också den vackraste delen av fjället med alla dessa stillsamma sjöar! Vädret var fram tills våran första (och enda) rast utan nederbörd och rätt soligt. Men mellan Tangsjöstugan och Särnmanskojan hotade de mörkaste regnmoln som jag har beskådat, och med dessa flåsande i nacken fick vi trots trötthet och lite värk här och där, sätta fart. Regnet hann nå oss strax innan vi nåde vår sovplats...

Sista dagen - Skulle vi äntligen nå Njupeskär?
En av anledningarna till att vi valde Fulufjället var att i dess nordöstra del låg Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, och något jag hade vaga minnen av att ha sett när jag var barn. Vi packade ihop och efter någon timme nådde vi Rörsjöstugorna, där det äntligen fanns lite civilisation i form av en stugby där man kunde inhandla godis :) Vi åt även mat där och sen gick färden mot Njupeskär.


När vi kom till vattenfallets början så blev vi häpna av hur vacker utsikten var därifrån! Här kunde man se miltals bort, och den upplevelsen tillsammans med det ståtliga vattenfallet som vi såg både uppifrån och nerifrån gjorde detta till färdens höjdpunkt. Vi valde sedan att sova sista natten strax utanför det lilla samhälle som låg vid Njupeskär. Färden var över, och trots myggbett, värk osv. så var det en mycket givande och spännande vandring!