Skriver om hur det är att ha osynliga handikapp inom friluftsliv. Blandat kompott. En fokuspunkt just nu är planeringen och förberedelserna kring mitt första riktiga långtur på 150mil från Norrköping-Kiruna.

Jag är en annorlunda hiker. Från den amerikanska minioritetsrörelsen #unlikelyhiker

Det innebär att jag är varken slim, fit eller i bra funktion.
Ändå väljer jag att vara ute och frilufta precis som vem som helst annars.
Måhända att jag är långsammare, går inte ut så ofta eller så gör jag annorlunda saker som den gemene friluftaren inte gör.

Mina handikapp syns inte utåt men de finns där och är del av min vardag.
De definierar inte mig och de begränsningar de för mig sig överkommer jag genom se på fördelar och metoder som gör att jag kan ändå göra de saker jag vill göra.

För mig är friluftsliv som bäst solo, i kyla, helst med mycket snö, med en kamera i handen, ta sig dit få eller ingen varit och gärna långt.
Till fots, kajak, uppåt eller neråt, iland eller i vatten.

Sky is the limit!

Användarnamn: Mummis

Intressen: Alpinism, Fågelskådning, Klättring, Friluftsmat, Hundspann, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Litteratur, Multisport, Paddling, Foto, Segling, Utförsåkning, Resor, Lifta eller Hitchhiking (alternativ resesätt). Exploration (upptäcktsfärder) Forskning Gadgets Naturfoto Journalistik Äventyr Kalla miljöer Nomad

Mer på profilsidan


Frisk vs sjuk, skillnaden bland vandrare

Hej på dig!

Du som kommer till min sida och denna blog märker EN tydlig sak: En himlans massa snack om det där med handikapp hit och dit.
Ja, nån måste ju göra det, nästan ingen annan gör det.
Dom få som gör det, är dom flesta egentligen friska som försöker sporra de som inte är det.

"Ut å gå, det är bra för hälsan"
-Ja, så kan vem som helst säga, faktiskt.
Men är det bara att göra då?

För de som lider av psykisk ohälsa eller ha hjärnsjukdomar är det inte så enkelt. Det handlar sällan om oviljan att gå ut.
Många gånger tryter motiveringen för ens egna demoner sätter stopp.

Den som har en utmattningssyndrom har jobbigt nog att ens ta sig ur sängen, hur ska man lyckas få ut dem ur huset, än mindre ut i naturen?!
En annan med minnesproblematik är rädd att tappa bort sig.
Köp en kompass! Skriker en annan, ja men är det verkligen så enkelt? 

Prova ge en kompass till ett barn som aldrig sett ett kompass.
Vi är alla barn från början, våra inlärningskurvor varierar.
För personer med mentala ohälsa av olika former och grader är detta en daglig fight, en daglig verklighet.

Den som haft stroke, kanske en tidigare äventyrare i livet (oavsett ålder) kan plöstligt inte röra sig lika smidigt, blivit bitter och depressiv (det är tyvärr inte ovanligt), kanske skäms över inte ens kunna knyta skorna.
Hur får vi han eller henne att komma ut igen?

Jag har bland annat, panikångest
Det kan ibland gå veckor mellan mina turer. Hur mycket jag än vill ut så tar det emot ibland, jag är sängliggande.
Min räddning är sociala medier, nät-samhällen såsom just Utsidan som jag kan "passa på" medan jag är inne och fråga saker, läsa och bli inspirerad. Mitt fönster ut, min drivkraft på min drivkraft.
Det är inte ovilja att gå ut, inte lättja eller ursäkter.
Jag måste ibland göra ett val.
Ibland är jag grymt morbid, enda sättet att skydda mig själv är att hålla mig till sängen. Då går jag inte ens i köket.
Jag har själv försökt ta mitt liv och haft så kallade blackouts.
Men jag vill inte dö, alls. Jag vill leva.
Min sjukdom å andra sidan, driver mig ibland till vansinne.
Då försvinner det rationella.

När jag får en panikattack är jag irrationell, det kan triggas av vad som helst och det förlamar. Min kropp slutar fungerar och tankarna lika så.

I naturen händer det sällan, det lugnar och är en jätte bra medicin. Så jag försöker ta mig ut helst varje vecka, det är då jag får ro. Vad jag vill och vad min hjärna har för sig är dock två skilda saker.
Inga piller eller proffesionell hjälp hjälper, det jag har är medfött, det är kroniskt. Jag får helt enkelt leva med det, vilket jag gjort i nästan 40 år.


Precis som mig, precis som mina svårigheter, lever många andra. Vi som sällan syns bland andra friluffisar.
Många vill inte, orkar inte och räds att bli dömda. Fördomarna är många.

Med det jag gör, med min vandring och allt där till, vill jag bryta isen.
Med mina berättelser, hur långa och tjatiga de än verkar, vill jag berätta att det finns så mycket mer under ytan.

Och nog har du, som orkat läsa allt detta, någon som du känner eller själv någon gång drabbats för svackor, har handikapp eller drabbats av hjärn-relaterade åkommor.

Alla handikapp syns inte. En del är osynliga för blotta ögat men de syns och de är väldigt begränsande för ens liv.


Vägen ut är inte så lång men ibland tillräckligt långt att många inte når.
Tillsammans kanske vi kan hjälpas åt och göra den sträckan kortare.

Jag hoppas genom min resa och med mitt lilla projekt slänga lite mer ljus i dessa frågor och kanske till och med ta bort lite av de fördomarna som finns.

/CCC



Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...