Utsikter

Möten och omöten med tjäder

Jag vänder på mig och byter ställning för säkert trettionde gången. Bädden av mossa och lavar som såg så mjuk, plan och inbjudande ut i går kväll visade sig dölja en knöl som hamnade strax nedanför skulderbladen. Och den har gett sig till känna i ordets rätta bemärkelse.

 Förhoppningen var att få vakna till tjäderspel men under hela morgonen hördes inte en ”sissning”, inte en ”knäppning” och inte ens ett avlägset, dovt ”klunk”. Men direkt tyst är det inte i skogen för det. Orrar, duvor, tranor, lom, trast, göken och långt bort även vår egen tupps morgongalning. Jag sitter kvar i säcken, äter frukosten och tittar ut över de lavklädda hällmarkerna med sina knotiga tallar. Kanske är jag sent ute på säsongen eller också håller de till på någon annan plats den här morgonen. När jag en stund senare ger mig av hemåt brakar det ändå till av tunga vingar från en talltopp, bara ett par hundra meter från mitt nattläger.

Det här var ju inte mycket att skriva ett blogginlägg om så jag plockar in ett gammalt tjäderminne.

En vårvinter i början 80-talet hade vi en spelgalen tjäder i närheten av där jag bodde. Det blev flera besök med kameran och ju längre på säsongen det gick desto galnare blev tuppen. Från att försöka komma i bra läge fick man inrikta sig på att hålla den på avstånd.

Ibland är man inte så tuff som man tror. Sinnesnärvaron tröt och jag lyckades inte alltid ställa in skärpan rätt. (Det var manuella kameror på den tiden)

Sista gången jag såg tjädern jagade den mig flygandes genom skogen. Jag föll huvudstupa ner i ett dike och slog hakan i en vass sten. Ett litet ärr, som minne av händelsen, kan jag fortfarande skönja.

Tjäderkranium.

Eldkonst och konstiga eldar

Jag tycker om att elda, känner rent av ett behov av att se flammorna, höra ljuden, känna doften och värmen från elden. En släng av pyromani? Nej, enligt Wikipedia är pyromani förknippad med en impulskontrollstörning och tvångsmässighet och inte något lustfyllt.

Som tur är, var jag och min fru så naiva att vi inte satsade på något centralvärmesystem när vi renoverade vårt gamla hus. Så nu måste jag under en stor del av året börja varje morgon med att tända två brasor, en i kaminen och en i vedspisen i köket.

Att få sitta men morgongröten, höra knäppandet från vedspisen och känna värmen sprida sig är starkt vanebildande. När våren kommer och det inte längre behöver eldas är det väldigt svårt att sluta. Det känns dött och trist från hörnet med spisen när den står tyst och kall. Abstinensen är stor.

Men behovet att elda finns nog hos oss alla. Alltifrån stearinljusets lugna och rogivande låga till majbrasans våldsamma dånande och hetta. Den konstgjorda elden på tv-rutan, som borde ha blivit en flopp, har visat sig överleva från vhs-bandens tid till dvd-skivornas. Finns kanske till och med på blue-ray.

För oss friluftsnördar har elden en viktig roll. Att sitta ensam och sjunka in i tankarna vid, eller att samlas runt, mysa och ha det gott. Tänds en eld blir den genast en central punkt vad som än händer runt omkring. Ibland är elden bara en liten låga på en sprit- eller gasbrännare men den lyckas ändå trollbinda oss.

Ska vi grilla? Sommarens kvällsaktiviteter närmar sig. För mig är grillande en korv vid elden. Jag har svårt för BBQ med stora grillmaskiner. Visst inser jag att möjligheten att tillreda avancerade rätter är oändligt mycket större med en gaseldad grillrobbot men man har också tappat något på vägen – enkelheten. Det känns som att man vid modernt grillande är mer resultatinriktad, det är den färdiga rätten som är viktigast inte vägen dit.

Själv har jag till och med svårt att vänja mig vid vanliga grillkol så hos oss blir det ofta en kompromiss.

Apropå eld kom en vän över med en ”luffareld” som han köpt för många år sen. De tillverkades av ett företag i Malå. Anordningen var en stavlimmad kub, ihålig och med en kraftig ”stubintråd” som löpte in i innandömet där det troligen fanns något lättantändligt. Lätt att bära med sig? Nja, 1,9 kg vägde den, så altför många stoppar man nog inte i ryggsäcken. Hur fungerade den då? Med viss tvekan eftersom den kanske hade ett visst samlarvärde tände jag häromdan ändå på den under en mindre skogstur. Och den fungerade faktiskt över förväntan. Lite långsam i starten men sen blev det en liten stillsam eld som mycket väl hade räckt till både kaffekok, grillkorv och en stunds filosoferande.

Eld är fascinerande att vila ögonen på. Hur länge kan man inte sitta och titta in i lågorna och glöden utan att det blir enformigt. Med kameran inställd på rejäl underexponering kan man fånga något av lågornas dans. Här följer lite eldkonst. Elda försiktigt i sommar.