Utsikter

En misslyckad affärside

Ingen kan väl ha undgått att se hur vandringsstavarna kommit att bli allt populärare. Nu finns de i superlätta versioner av aluminium eller kolfiber med en massa finesser till. Själv har jag bara provat att gå med skidstavar, en gång, och känt att det här var inget för mig. Jag blev bara irriterad på dem. Kan inte tänka mig att gå en hel fjällvandring med såna. I blockig och stenig terräng har jag nog med att hålla reda på mina två fötter. Att försöka ha koll på två stavar också överstiger min simultankapacitet.

Men ändå, det där med stavar vid vad kan jag klart se fördelarna med. Ännu har jag inte utsatt mig för några svårare vad men den dagen kommer (förhoppningsvis) då tillgång till eller avsaknad av stavar kommer att avgöra om jag kan fortsätta eller få vända om. Jag började därför fundera lite på den traditionella vandringsstaven – den där av trä. Back to Basic. Staven som närmast är en symbol för vandraren.

Alla goa grabbar har en.

Så en tidig vårmorgon gick jag ut och skar mig en aspstav. Att det skulle vara asp var själklart. Aspen är när den torkat väl vårat allra lättaste trädslag, vårat eget balsaträ. Men den första staven blev efter barkning för tjock så jag tog mig en ny. Jag blev inte nöjd med den heller och vid tredje försöket kom jag på att om man tog ämnet ända nere vid roten så fick man med förtjockningen där som gav en klumpformad överände på staven.

Det här var ju riktigt kul. Jag tycker väldigt, väldigt, VÄLDIGT mycket om att tälja. Nu tog jag även med spaden ut för att kunna få med mer av roten när jag tog ämne. Det blev fler och fler stavar och nu infann sig osökt frågan vad jag skulle göra av alla vandringsstavar. Så kom jag på snilleblixten att vi bor ju ganska nära Glaskogens naturreservat som årligen besöks av massor av vandrings- och friluftssugna människor. Campingen och informationscentralen Lenungshammar räknar med ca 30.000 besökare per säsong, mestadels tyskar och holländare. Många paddlar men många går också längs det system av vandringsleder som finns utbyggt i reservatet.

30.000 besökare. Om så bara en procent skulle vara intresserade av en proffsig vandringsstav som kombinerar nytta med en trevlig souvenir så skulle det behövas 300 stavar per säsong. Om jag tar 200 per stav minus 20% till Informationscentralen så blir det 48.000 kronor, svart. Och det bara på Glaskogen. Sen finns det säkert fler ställen där det skulle gå att sälja. Hur skulle det vara med fjällstationerna. Hm! Jag kan nog lägga ner firman och ägna mig helt åt detta. Hur var det, gör inte både Fjällräven och Haglöfs reklam för sig själva genom att berätta hur det hela började med någon klurig gubbe som satt hemma i ladan och knåpade ihop grejor. Vem vet om inte Danielssons kommer att vara det ledande företaget inom friluftsutrustning om tjugofem år.

Så gick mina funderingar medans solen om mornarna värmde upp luften vid vedbodväggen, bofinkarna tävlade i björkarna och högen med vandringsstavar växte och växte.

-          Pappa kom in! Vi är hungriga.

-          Ja, ja! Jag ska bara…

Det gick några veckor och när jag fått ihop fyrtio stycken insåg jag att det nog var bäst att börja i lite mindre skala för att kolla av. Så tog jag trettio av dem och åkte upp till Lenungshammar. Tio sparade jag hemma eftersom min fru har keramikverkstad och lite försäljning på gården. Vid Lenungshammars camping och information klämde jag in mina vandringsstavar mellan övriga souvenirer, plyschälgar och taiwantillverkade kepsar med ”SWEDEN”-tryck. Nu var det bara att vänta.

Ja, som ni förstått av titeln på blogginlägget så gick det inte så bra. Det blev något fel på den där lönsamhetskalkylen. Framförallt det där med att en procent av besökarna skulle vara intresserade. Efter ett besök där uppe i mitten av sommaren förstod jag vartåt det lutade. Jag var därför ganska förberedd när de ringde efter avslutad säsong och berättade att jag sålt nio stycken. Här hemma hade det inte gått någon. Nej, nej, köp ni era plyschälgar och SWEDEN-kepsar. Lite genuint hantverk är väl inget att ha.

Men det var roligt så länge det varade. Jag älskar som sagt att tälja, allra helst tidiga vårmornar, allra helst krokvuxet. Frågan är nu vad jag ska göra av de trettio vandringsstavar jag har kvar. Jag lär inte hinna slita ut dem själv. Om inte posten hade haft så snäv syn på hur stort ett brev får vara så kunde jag ha delat ut till läsare på Utsidan. Kanske blir de tändved i vedspisen i vinter.

På lingonhygget

Hinken är full med lingon. Det doftar av solvarmat kråkbärsris. En liten spräcklig gräshoppa spelar i den rödaktiga kruståteln. Det susar svagt från frötallarnas toppar. En ensam korp sitter några hundra meter bort i skogen och småpratar för sig själv. Även ett hygge kan vara helt ok.

Storpicknick

Det händer saker i lilla Glava också, nån gång emellanåt. För ett tag sen hörde några vänner av sig om att de tänkte samla ihop ett gäng barnfamiljer och ge sig ut i skogen tillsammans. Kul initiativ tyckte jag. Vår familj kunde inte vara med första gången men i helgen ordnades en andra träff. Åtta familjer var vi som träffades för att gå vandringsleden runt Rudsklättens fornborg vid sjön Glafsfjordens södra ände denna soliga lördag i början av september.

Eftersom de flesta var lite hungriga redan från början så tog vi maten först. Och här var det inte några svampiga smörgåspaket inte, nej tortillas stod på menyn. Alla hade med lite ingredienser och snart var vi fullt sysselsatta med att hacka, skala, blanda och elda. En jätteportion köttfärs stektes på muurikka. Vi föräldrar var tråkiga nog att mest hålla till vid vindskyddet och prata så barnen tog sig ut på egna småutflykter i skogen och på de branta klipporna ner mot vattnet. Några av barnen testade hur djupt vattnet måste vara innan det rinner över stövelskaften. Någon verkade till och med ha testat om han möjligen hade torrdräkt på sig. Kottar och svampar kastades, pinnar fäktades med och några tårar fälldes. Det var som vanligt med barn i skogen. Solen sken över vattnet.

Efter maten skulle vi så gå vandringen men det visade sig att de flesta redan var för mätta, blöta, färdighärjade och/eller för förkylda för ytterligare ansträngningar så det kom av sig. Lite snopet men det blev i alla fall en stor och god picknick. En tredje omgång är redan inplanerad.

Storfiskaren

Jag kände någonstans i bakhuvudet att vi borde ha ett fiskekort också, jag och min då sjuårige son Manne. Vi hade åkt ner till badplatsen vid Lesjön med vår nästan nya utrustning. Varsitt spö med rulle. Varsin reflex-spinnare och wobbler. Vi hade prövat ett par gånger förut men utan annat resultat än lite trassliga linor och några rejäla bottennapp. Som ung fiskade jag mycket eftersom jag växte upp vid en sjö men då såg jag det mer som ett tidsfördriv. Nu tänkte jag mig att kanske kunna så ett frö till ett framtida intresse hos Manne och något som vi kunde dela och göra tillsammans, far och son. Så där som det ska vara.

Solen sken, mörtarna simmade fram och tillbaka mellan stenarna nedanför oss och en och annan småabborre strök förbi men något napp verkade det inte bli den här gången heller. När vi så nästan var färdiga att ge upp och åka hem fick jag känna ett sugande motstånd i spöet och tänkte att det väl var ännu en ruska med sjögräs. Inte förrän alldeles inemot stranden fick jag syn på ryggen av en gädda som lojt lät sig vevas in.

- Jag har napp! Skrek jag upphetsat till Manne och inser plötsligt att det inte bara var fiskekortet som fattades. I sådana här situationer brukar man ha en håv också. Manne kom rusande och jag langade över spöet till honom innan jag plumsade ner bland stenarna i vattenbrynet. Den slöa gäddan fångade jag in med ett darrande grepp över ryggen med ena näven. Den var nog på knappa kilot men för Manne tedde den sig säkert jättestor och han skrek av upphetsning medan jag med yviga gester snubblade mig upp på stranden med vår fångst. Men vad gör man nu?

Med den lediga handen fick jag fatt i en lagom sten, tryckte gäddan mot marken och höjde armen. – Neeej! Skrek Manne… Men försent, min arm var redan på väg ner och med tyngden av stenen träffade jag strax bakom ögonen på gäddan. Ett dovt knastrande… och sen tystnad.

Vad har jag gjort? Här slår jag med berått mod ihjäl en stackars försvarslös varelse mitt framför ögonen på min sjuårige son. Jag vet allt det där med att de fina fiskfiléerna i kyldisken också har varit levande, sprittande fiskar innan de hamnar där men ändå. Jag kunde inte annat än känna mig som en usel antihjälte. Inte en rörelse kom över gäddan där den låg kvar i mitt grepp. Rött blod flöt skata ut över den gröna kroppen. Men inte från fisken sår. Det kom från min hand, mitt blod. Jag måste ha skurit mig på gäddans tänder, fenor eller på wobblerns krokar när jag fångade in den.

Jag är inte jättetuff när det gäller blod heller och kände en lätt yrsel men insåg att det inte var läge att börja beklaga sig. Av oss tre på stranden denna vackra försommardag var det inte mej det var mest synd om. I stället försökte jag i tröstande ton återigen ta detta med att äta eller ätas, den enes död, den andres bröd, det naturliga kretsloppet osv.

Jag pillrade loss krokarna och bröt en klyka att bära hem fångsten på. Manne repade mod och jag såg att han var ganska stolt när vi passerade några jämngamla barn som storögt följde oss när vi gick förbi badplatsen. Hemma blev fångsten beundrad av mamma och syskon medan jag fick plåstrat om tummen på toaletten. Men snart var uppståndelsen över och där stod jag med mitt prat om död och bröd.

När jag var liten kom ingen på tanken att vi skulle äta fisken själv. Den gick oavkortat till katterna i rått tillstånd. Men nu skulle alltså denna varelse tillagas på något sätt. Förtvivlat slog jag i kokböckerna men hittade bara ”rensning av strömming” och ”att filea en gös”. Det kändes som en gädda liknade en gös mer än en strömming så det blev till att försöka filea.

Jag skyller på kniven. Att ta ur klarade jag hjälpligt men efter att ha försökt både flå och på något sätt skiva upp fisken i skivor fick jag ge upp. Ben var det överallt och jag visste att om det kommer med ett aldrig så ynka litet ben i den färdiga maten skulle protesterna bli högljudda och matvägran unison bland barnen. Efter tre timmar (jag ljuger inte den här gången) hade jag med hjälp av kombinationstången lyckat dra ur de benstickor som jag lyckat klämma mig fram till. Fisken var i småbitar redan innan jag körde den i mixern till fiskfärs. Köket var nerkletat med fiskrens, fjäll och slamsor. Jag var svettig och humöret var inte på topp.

Gäddbullar. Stämningen vid matbordet var en aning tryckt. Alla åt snällt varsin med mycket lingonsylt på. Ingen tog om. Resten hamnade i frysboxen med en lapp och där låg de länge innan jag en dag långt senare tog upp dem och bjöd hönsen. Där var uppskattningen desto större.

Vi har allt gjort några fler turer till sjön för att fiska, jag och Manne. Men mest har vi fått på metspö. Jag börjar så sakteliga att åter vänja mig med att trä på maskar och bryta nackar även om jag i mitt stilla sinne samtidigt ber en bön till naturens andeväsen om förlåtelse för det jag gör.