Utsikter

Blåbärsskogen

I mitt första blogginlägg skrev jag att jag mest kommer att röra mig i min odramatiska närnatur så här kommer en rapport direkt från blåbärsskogen.

Väckarklockan ringer 04.45. Det är söndag, sista dagen på sommarlovet för barnen och antagligen läge för sovmorgon. Men jag är urusel på sovmornar, får myror i kroppen av att ligga kvar för länge. Så istället tassar jag tyst upp och drar på mig kläderna. I köket står termosen, mackorna, bärplockaren och en hink som jag ställde i ordning i går kväll. Katten slinker in när jag öppnar köksdörren. Golvbräderna på verandan knakar onaturligt högt innan jag fått på mig stövlarna och tagit mig ut på trappan.

Himlen är ljus och blek men i marknivå är det fortfarande skumt. Dagg i gräset och jag är nära att gå in i elstängslet som vi spänt upp för att inte älgarna ska rasera äppelträden. Nästan i samma ögonblick ser jag också två stora mörka skuggor som med långa kliv men nästan ljudlöst glider bort över åkern och in i skogsbrynet.

Om man går en dryg kilometer rakt västerut från vårt hus kommer man upp på höjder med mycket hällar klädda i lavar i olika ljusa nyanser och med en gles men knotig tallskog. Mellan hällarna och några mindre myrar ligger smala kilar av öppen granskog med en tät matta av högvuxet blåbärsris. Det är hit jag söker mig denna morgon. På våren spelar tjädern här och orrarnas kutter hörs ända hem till oss om vinden ligger rätt. Men nu är det väldigt tyst. Jag hör någon enstaka trast som hastigt drar förbi och ett par gärdsmygar (tror jag) som varnar med ett metalliskt kvitter från riset under en tät gran.

Blåbär hade jag tänkt plocka så mycket av i år. Minst 20 liter, gärna 30. Men i början av säsongen var det så mycket annat som skulle göras och så var det lite för torrt. Plötsligt var det tvärt om Nu har det regnat var och varannan dag i flera veckor och mellan skurarna har luftfuktigheten legat på över 90 %. Blöta blåbär = svårrensade blåbär. Så likt Corax och de andra biggwall-grabbarna så har jag legat och väntat på en väderlucka för att kunna angripa mitt mål och idag har alltså en sån väderlucka uppstått.

Blåbär har ju blivit så himla nyttigt på sista tiden och fått status som ”supermat”. En stor del av de svenska blåbären går på export till Japan där man tillverkar dundermedicin av dem. Framförallt ska de visst vara bra för synen och ögonen. Även i Sverige säljer hälsokostbutikerna ”BlueBerry”-piller med unik sammansättning av blåbär. De innehåller massor av antioxidanter som motar bort de fria radikalerna, förhindrar cancer, ger oss bättre minne, botar oss från högt blodtryck, urinvägsbesvär, fnasig hud, gubbsjuka och gudvetallt. Glasögonen kan vi lämna till återvinningen. Jag kokar sylt av mina bär. Det är gott. Och nyttigt.

Några 20-30 liter blir det inte idag. Det är tunt mellan bären. Jag går lite på måfå och plockar lite här och lite där. Kanske är skogen ändå för tät här. Det verkar som om blåbär är känsliga för det. Blir det för mycket skugga utvecklas inga blommor på dem. Eller så har det varit några proffsplockare från Litauen eller Polen före mig. Jag försöker tänka att det är bra att de kommer hit och tar vara på bären som annars skulle förgås men visst känns det lite snopet om de har gått fram på ”mina ställen” och plockat ”mina bär”. Men det kan lika gärna vara grannen och det kvittar ju.

En halv hink blev det, inte mer, men man borde inte deppa för det. Nu har jag anledning att ta mig ut fler mornar. Och vill man se det väldigt positivt så är det dubbelt så roligt att rensa fem liter bär som att rensa tio.

I vinter kan jag dessutom känna mig extra nöjd när jag ställer fram blåbärssylten på frukostbordet. Hur jättenyttiga än hälsokostens superduperpiller än är så kommer de aldrig att få bråkdelen av den präktighetsfaktor som hemkokt sylt har.

Min bästa ”blåbärsbild”

Klart slut från min utsikt i Blåbärsskogen.

Huka er...

Så var det dags för mig att skriva mitt livs första blogginlägg. Efter att ha tittat igenom blogglistan inser jag att ytterligare en blogg på temat ”tankar runt friluftsliv” knappast är nödvändigt. Det finns redan en lång rad existerande. Så min får väl bli en helt onödig. Men jag vill skriva för att jag tycker det är roligt att skriva och det är roligt om någon läser det jag skriver.

Till börja med kommer en liten utökad presentation av mig själv som komplement till den befintliga. Jag bor sedan 20 år i Värmland, närmare bestämt på landet, söder om Arvika, med min familj. Vi har fyra barn. Jag har egen firma och jobbar med arkeologi, några godmansuppdrag och en liten deltid som assistent för att få ekonomin att gå ihop. Familjelivet, snöskottning, vedhuggning, gräsklippning och husreparationer tar idag det mesta av min tid.

Som liten hade jag ett väldigt stort naturintresse. Jag hade rummet fullt av burkar och burar med flygande, krypande och simmande kryp. Ofta befann jag mig nere vid sjön eller vid någon myrgöl med håven i högsta hugg. Jag försökte lära mig vad de olika krypen hette, vilka som åt vilka och varför de olika arterna trivdes på olika ställen. Det var långt innan jag hade hört ordet ekologi.

I tonåren växlade intresset över mot äventyr och fotografering även om naturintresset hela tiden starkt låg kvar. Framförallt var det berg som lockade och en period hade jag och mina kompisar Reinhold Messners Till toppen utan syrgas som bibel. Vi for till Norge, ut i Europa och ännu längre bort och sökte oss alltid till bergstrakter. Men några jättestrapatser blev det väl aldrig av ska jag erkänna.

Så kom vändningar i livet och äventyrslustan och mycket av friluftslivet fick stå tillbaka för annat. Men idag har lusten och längtan kommit tillbaka. Fortfarande är tiden och möjligheterna knappa och eftersom resten av familjen inte delar intresset får jag försöka ”stjäla” mig till en stund då och då. Jag är också dålig på att prioritera friluftslivet. Periodvis har jag med nöd och näppe lyckats hålla näsan över vattenytan för att kunna kalla mig friluftsmänniska.

Näsan över vattenytan

Så det blir inga stora äventyr jag kommer att skriva om. Årslånga expeditioner i Sydamerika, Grönlandstraverser, övervintringar på Spetsbergen mm får någon annan skriva om. Jag kommer mest att hålla mig i ”blåbärsskogen”, vardagsfriluftliv i allra högsta grad. Någon ska ju skriva om det också och det görs redan väldigt bra av flera här på Utsidan. Min filosofi är att det är bättre att göra något utifrån sina förutsättningar än att inte göra något alls. Det är bättre att gå en långtur med hunden än att sitta här på Utsidan och sukta efter den där Sarekvandringen man inte kom iväg på.

Men jag är optimist och ser framför mig att om några år kommer situationen att vara annorlunda. Barnen flyttar hemifrån, huset är färdigrenoverat och då…. Huka er gubbar, då blir det isyxa i stället för vedyxa.

Huka er gubbar