I söndags körde jag Vasaloppet Öppet Spår och avslutade därmed min Svenska Klassiker.
Dessvärre blev det en slitsam avslutning. Men vi tar det från början:
Otroligt stökig start. Tusentals människor i snigelfart - jag var inte beredd på det.
Sen när det började lätta skulle jag "ta igen lite tid". Well... *trumvirvel* Jag sträckte höger ljumske efter 30 km. Som att få en kniv i benet.
Jag funderade på att bryta, men stod alltså mellan dessa val:
- Att kämpa som ett jäkla vilddjur med stakning och 1 funktionellt ben i 60 km, + riskera att sträckningen blir värre och håller mig borta från träning under en lång tid.
- Att bryta Vasaloppet, och köra om alla loppen för att nå min Svensk Klassiker.
Pest eller kolera, alltså.
Jag valde pest.
Tryckte i mig två energi-gels, och sen var det bara kötta så tårarna rann i 6 evigt långa mil.
Måltiden blev 8:10:17. Inget att skryta med, men är nöjd med det givet förutsättningarna.
Avslutningsvis måste jag lägga till att både vädret och föret i stort sett var helt perfekt. Dessutom var landskapet otroligt vackert hela vägen, och som arrangemang utan tvekan det bäst organiserade av Klassiker-loppen.
Det hjälpte helt klart till vid beslutet att köra vidare.
Om jag ska köra det igen? Nja, kanske om ett par år eller så, men inte påbörja en ny klassiker nu direkt.
Och ska jag köra allt igen så ska jag definitivt försöka ordna bättre boende.
I Vansbro sov jag i tält och sovsäck. Under Vätternrundan sov jag inte alls (startade 00:00 och kom i mål strax innan kl 10). Nu under Vasaloppet sov jag på ett uppblåsbart liggunderlag och sovsäck på ett golv i en skola.
Fast under Lidingöloppet kunde jag i alla fall sova hemma i min säng :)
