TERRA INCOGNITA

Inte utan min hund.

 (Roj nr: 2. och jag på Tåresåive 2004)

Alla som bloggar med självaktning här om fjällvandringars vedermödor, och upplevelser verkar ju ha en hund.  Det är det obligatoriska blogginslaget., ungefär som halvfeta alkoholiserade kvinnor ute på landsbygden som har en halvfet och lat katt i en spånkorg och bloggar om detta. Dom förutsätter att alla vill veta nått om detta.

Så nu kommer även då äntligen nått om mina hundar här. Så även jag sällar mig till denna skara av indolenta och gränslösa berättare.

För det första är det bara att instämma i alla andra hundälskares beskrivningar om sina hundar, som trofast vandrar med över orösade och rösade stigar, hit och dit, och utan att veta vart dom egentligen befinner sig och utan ‘produktsponsoring‘ på utrustning. Om det är i nere i Härjedalen eller uppe i Råstojaure så verkar hundar leva i högsta möjliga okunskap om de problem husse har, när han läser kartan eller vad han befinner sig.

Jag vet inte hur hundar egentligen uppfattar fjällen... Ibland, har jag fått uppfattningen att det är hunden som tar ut mig på vandring och inte tvärtom!

Det är ju bara ett sådant oerhört privilegium att få knalla runt med hund speciellt om man går ensam. Man uppnår någon slags harmoni med de övriga naturelementen och bättre stigfinnare i obanad terräng än en hund går knappast att få.

Kjell Olof Feldt och Birgitta von Otter skrev en gång en jättefin bok ihop, om just vardaglig fjällvandring utan pretentioner, befriad ifrån toppbestigningar och andra åthävor, som tyvärr kännetecknar samtida fjällvandringslitteratur, och med väldigt mycket ’hundkänsla’ om att ‘ Vi upplevde att vi (som har hund) med hund var utestängda ifrån Nationalparkerna och därför fick försöka hitta nya marker att vandra i där vi kunde vara ensamma’ och just så kan det ju vara när man känner starkt samhörighet med hund.

. och visst, en enkel hund kan ju få uppleva en solnedgång bortom ‘Virihaure‘.

Vandrar man med hund, så vandrar man ju inte i dessa kända och bekanta områden. Då får hunden vara hemma eller ute på landet.

Och hur många gånger har jag inte hört gny’ och yl’ ifrån mina hundar då dom insett att när husse tar fram fjällutrustningen, ryggsäck och illaluktande kläder och inga hundsaker, typ klövjeväska packas ned.. Då är det illa ställt!

På rak arm tror jag att jag inte skulle ha sett djur i den omfattningen som jag ändå kunnat göra under mina vandringar, om jag inte haft hund med mig.

Jag tror knappast heller jag skulle ha träffat så mycket vansinnigt trevliga och vettiga människor heller om jag inte haft hund.

Jag skulle nog ha druttat’ mer på ändan i olika jokkar om inte hunden först testat att gå över. Att släppa ut en hund i en iskall brusande jokk är bättre än att själv försöka gå ut och testa. Kommer hunden över så, ja då finns det ju typ ‘ingen återvändo’.

Ibland för jag nog samtidigt dåligt samvete när jag tänker tillbaka på vissa toppbestigningar jag gjort och då jag släpat med hunden upp.

Vem släpar upp en femton år gammal hund upp på Kebnekaise i minusgrader och snöblåst? Det är ju inte direkt hans val.

(Roj nr: 1. Midsommarafton (!!) uppe på passet vid Svarta Sjön. En av dessa evinnerliga trepass-lededs-promenader, 1987) Obs. stegjärn och därtill ett kvastkaft taget ifrån Nallostugan)

-----

Hunden, han tänker ungefär så här: ’Kan jag inte få slippa den här gången’.. Jag har ju varit uppe där fyra gånger tidigare, Jag var yngre då’

Man kan ju fråga sig vad som sker på hundens villkor och ens egna?.

Men att som hund ligga i en absid i ett tält eller sova på en fjällstugetrappa eller en varm gräsfläck är ändå bäst.,totalt ovetande om man befinner sig i Pätsan eller i Storrödtjärn.

Frågar man hunden om dess favoritområde får man ju bara ett slick eller ett svansvift till svar.

Min uppfattning om hundars preferenser i fjällen är att ‘anything goes husse’..

Hundar är lite lata av naturen trots allt. Ungefär som vi vill vara, fast vi inte vill kännas vid det. Vi vill ligga i solen vi med och lapa sol medan knott och mygg surrar.

Ibland undrar jag, när en hund uppfattar när man kommit till slutat av en vandring?

Samtidigt frågar jag mig när man står och går i hällregn eller åker skidor i bitande iskyla, vad hunden tycker om det här?

Tidigare hade jag dille på att gå, och det överallt.Allt skulle vandras igenom. Under tre års tid på mitten av åttiotalet gick jag och min första hund ifrån Nordkap ner till Torsby i Värmland. Det tog tre hela somrar under tre års tid. Det var fruktansvärt långt tänker jag nu i efterhand. Kanske var det djurplågeri av högsta grad.. Jag slet ut tre par kängor och var så trött varenda höst i benen av detta vandrande.

Ty.. Vad tyckte hunden och vem frågade honom?

(Roj nr: 1 Rösestenen vid Unna Allakas 1991)

(Norska Buhundar mår bäst av att vara i Norge! I favoritstugan vid Cuonjajaure..Här vid Storsteinsfjell mår vi bäst.) Kunde varit vilket år som helst..

Roj 1. Norsk Buhund. 1983-1999

Roj 2. Norsk Buhund  2001-

2009-02-26 22:09   Staffan Andersson

Fint skrivet med hög igenkänningsfaktor för oss som begåvats med hund.
 

2009-02-27 07:45   Annicas fjällängtan

En otroligt fin berättelse om hunden som människans bästa vän. Jag som själv har en hund och gärna har den med överallt jag kan.
Jag brukar ju känna mig som om han har bättre förutsättningar att klara sig ute i fjällen än jag . men att han väljer att följa mig när på dygnet vart jag än går. Sen att jag kan vara arg på honom jag brukar skylla på honom om nått går dåligt(,det är lättast så!!!. )Han bryr sig inte utan viftar på svansen i nästa sekund även om jag har låtit rätt så sträng stunden innan. Varje stund i mitt liv går han in i som det vore det mest intressanta går han in i, som det vore det bästa han kunde hitta på just då att göra göra just då i hela världen. Alla borde ha en hund!!!!
 

2009-02-27 08:11   Wolf25

Jag får för mig att vovven verkligen trivs att vara ute med husse. Får sova brevid mig i tältet, tycker om att spana ut över landskapet och så har man någon att prata med när man går själv.
 

2009-02-27 08:52   brigas

Det är lätt att inse vovvens stora plats i familjen;vem finns flest bilder på ,förutom under småbarnstiden.
Bättre kompis än hunden finns ej.och det är kul när de kan få följa med på roligheter.
 

2009-02-27 11:34   3338

Vad trevligt att läsa det du skriver. Ungefär samma tankar som jag själv har. Alla hundägaren som tar med sig hunden har säkert lätt att känna igen sig!
 

2009-02-27 13:00   Islusen

Hundar har ju verkligen förmågan att leva i nuet... kanske är det därför vi mår så bra av att umgås med dem? Försöker ta till mig den inställningen själv, så gott det går med hyror som ska betalas och tider som ska passas!
Och en liten passus om hur användbara de är: man kan också kolla djupet i mindre vattendrag - om och i så fall var de går att passera med bilen.... :)
 

2009-03-02 12:50   Hundkörartjejen

Där Husse eller matte är alltid bästa stället att vara säger hunden tror jag. vara själ är pest. Kanske danshak o krogar kan vara lika mycket pest.
Men detta kul med skidskor, ryggsäckar, Tält- då fårman ju sova nära helaa tiden mins en känd veterinär som plockade in17 draghundar i ett keron tält, ute blåste snöstrom på ett fjälldrag för många årsedan.
 

2009-03-11 17:39   Weranda

Får jag som ensam kattägare i sammanhang påstå, att denna blogg har en briljans som går direkt in i hjärtat.
 

2009-03-26 08:52   Medon

Instämmer i din beskrivning av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otters bok om fjällvandringens lycka. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att den tillhör de stora fjällskildringarna, men den har en oskuldsfull glädje och nyfikenhet, samt en sådan fullständig befrielse från pretentioner, att den är svår att värja sig mot. Jag uppskattar dessutom mycket betoningen på det du kallar "vardaglig fjällvandring", färdandet i naturen utan all den prestationsinriktelse som upptar så stor del av vår samtid.