TERRA INCOGNITA

Fjällgräshoppan

 Dimma och moln...Sarek Juli 2009 

Tillhör ni också dom som har en oförklarig förkärlek för gräsmarker, feta sådana, uppe på någon vacker fjällsluttning med utsikt. Sånna där otroligt gröna platser som mer påminner om någon sydlig och solig plats, full med grönt klorofyll. En plats som man längtar till, en plats som känns i både kropp och själ. Någonting som man drömmer om efter en vandring över ett oändligt blockhav. En plats med en strilande liten jokk, gula smörblommor, slåtterblommor och vid utsikt.

Jag hade i år förmånen att kunna planera och gå på två lite större vandringar. En i Sarek i Juli och en i Norge/Kebnekaise i Augusti. Jag tänkte först på nått vis att jag skulle jämföra dom här med varandra. Men jag har varit för lat för att kunna komma med någon genomgående analys eller slutsats om vad som förenar eller skiljer områdena åt..

(Fjällgräshoppa, teckning. Naturhistoriska Riksmuseet)

Om man tänker på hur en fjällgräshoppa har det... Om man börjar med det.. En sådan där Melanoplus frigidus så bryr dom sig nog inte nämnvärt i vilket område i fjällen dom befinner sig i. Man kan kanske ta lärdom utav den lilla världen, någon gång tänker jag. Dom verkar mest tillfredställda över att det är lagom soligt och varmt och att dom kan njuta av lugn och solsken vad det verkar. Jag tyckte i år att det var ovanligt gott om dessa gräshoppor i fjällen.

Jag har inte vidare mycket tänkt på denna varelse tidigare, utan mest sett den som nått som just hoppar runt fötterna på en. Nu läste jag om gräshoppor och då har jag förstått att dom inte alls hoppar runt vidare mycket utan håller sig kring sitt område på en trettio, tjugo meters radie och är där. Tidigare trodde jag att gräshoppor hoppar runt framåt och tillbaka ungefär som en yster vandrare och ständigt är på jakt efter ett etappmål, för att nästa dag fortsätta hoppa framåt. Men så är det tydligen icke. Dom är stationära. Dom håller sig i sitt lilla tilldelade område.

Så ungefär tänkte jag med efter ett tag att jag liksom inte orkar med allt detta sträckgående upp och ner över höjder, utan nu tänkte jag att jag i stället i år skulle uppsöka platser jag tycker om, varit tidigare på och stanna där och bara ha det skönt. Detta låter kanske banalt i andras öron.

Men..

Sarvespoulta i Sarvesvagge är just ett sådan plats för mig.. Tidigare när jag varit där har jag varit uppfylld och omgiven av överambitiösa kompisar och bestigningskrav. Nu ska det inte vara så.

Vis av erfarenhet och med min dyrköpta ledighet tänker jag utnyttja två egenskaper hos mig: Lathet och lättja.

Så det blir: en Helikopter till Staloloukta och en ryggsäck fylld av god mat och pocketböcker. och som sällskap min egen ensamhet. Detta höga och sällsynt värderade tillstånd som verkar kommit bort.

Morgonsol...　Sarek Juli 2009

Helt plötsligt när jag ligger och dagdrömmer på liggunderlaget. i solgasset... Jag ägnar min största tid under mina ensamvandringar i fjällen åt att just dagdrömma vare sig jag går upprätt eller ligger ned plant. Det är faktiskt så att dagdrömma är min största motivation under en vandring. Det är här letandet efter den perfekta tältplatsen kommer in.. Fungerar detta tillsammans med väderlek kan man inte komma närmare ‘nirvana‘. Och det är då man upptäcker den mindre världen. Den värld som inte markeras på kartan med toppar, oöverstigliga glaciärer eller höjdkurvor. Den världen finns inte markerad på kartan.. inte ännu. Den är tack och lov inte genomsökt ännu. kartrerad och eller diskuterad. Den är lämnad kvar åt var och en åt oss som är ute och planlöst strosar.

Så helt plötsligt när jag ligger där, i solgasset på mitt liggunderlag då med alla studsande gräshoppor, bland alla slåtterblommor och smörblommor och jokkporl Ja dåså’ dyker det upp två otroligt belamrade fjällvandrare. En väldigt bastant kvinna och en mycket mindre man. Kvinnan är ungefär tre gånger så stor som mannen. Båda är klädda i rött Gore-tex och bär naturligtvis jättelass som alla Sarekvandrare gör.. Vi pratar lite men jag märker att dom verkar alldeles för uppstressade för att kunna prata normalt vare sig med mig eller med varandra.

Jag får reda på att dom på nått vis ska genomkorsa Sarek (det ska ju alla) och har väldigt bråttom (det har alla med i dagens läge). Det behöver dom inte direkt säga, men jag märker att dom tillhör dessa monomana supervandrare som ideligen ger sig i kast med den ryktbara Stora Nationalparken med erövringen som mål och mening och med krav blinkande och lysande som neonboktstäver på deras huvuden..Jag lyssnar förstrött ‘om tre’ dagar till Akka eller om det var Aktse, Vilket det nu va...

Vädret slår om.. yepp!.. Det gör det ju ideligen.. som ni vet. Och det blir sådär hopplöst blåsigt som det alltid blir i dalöppningar i Sarek. Det blir sådär som om man befinner sig i en vindtunnel, ja ni vet.. Det liksom liknar ingenting.. Det blåser sådär att spritköket lyfter..och far iväg..Vattnet ur en liten pyttesjö. ombildas till skum och far upp i luften och sjön blir alldeles tom, den bruna jorden blottas..

Jag går då ut för att pinka.. Till min förvåning ser jag då det här paret som slagit upp sitt tält lite längre bort nu i blåsten hålla på och flytta sitt tält nu för tredje gången. För mig är det obegripligt att folk orkar hålla på såhär och möblera om i full storm.. Under natten( jag vet inte om man kan kalla det för natt direkt, det är ju ljust hela tiden i Juli) så flyttas tältet om tre fyra gånger.. Det är alltid mannen som kryper på alla fyra. Den stora kvinnan sitter bastant på en stor sten och liksom håller ‘om sig själv’ för att inte flyga iväg.

Sarvesvagge är ju en toppendal som sagt..

“Jag skyr människor men älskar djur“. Nåja.. Under mina alltför förslappade dagar här, skaffar jag mig tre verkliga vänner. Vänner som man kommer riktigt nära och slipper prata strunt med. Dessa tre nyfunna vänner i Sarek är: En rödräv som jag matar med kokta makaroner. En tam ren som jag matar med hårt bröd och chokladkakor och en inte så tam älgkalv som tyr sig till mig i tron om att jag är den förlorade föräldern. Alla tre följer mig efter fem dagars dagligt umgänge vidare inåt i kröken i Sarvesvagge som några slags märkliga husdjur. Uppenbarligen får man ju inte gå med hund i Sarek. Men med halvtama svultna djur står det inget om i föreskrifterna. När jag sedan går uppåt i Neitarieppevagge står alla tre djuren nedanför i videt sorgsna som slutet på en Disneyfilm ungefär..

II.

i Stour Räitavagge. Fyra veckor senare...

Vad gör jag här?

Jo jag ligger återigen på mitt liggunderlag och solar. Fjällvandringen är återigen ett gift.

Jag tänker på vilket privilegium det är att kunna ligga så här helt utslagen och totalt onåbar från vardagen.

Återigen en uppsjö av fjällgräshoppor som skuttar ystert runt tältet.

Nutida nomader

( Den privata och exklusiva upplevelsen i SFK's fjällstuga)

Fjällvandrandets hunger är svårt att förstå med förnuftet. Renarna till exempel verkar sakna den: De flyttar runt bara för att livnära sig bättre. Vi vandrare kastar oss ut i det okända  av orsaker som är mindre enkla att fastställa. Kanske flyr vi från något eller så ska vi leta rätt på något. Simpel nyfikenhet eller nått arketypiskt sökande efter ett förlorat paradis? Inte kan det bara vara höga toppar sol och ett fritt och öppet oförstört landskap. Nostalgin finns säkert där, att leta upp något vi läst om, anat eller sett långt tidigare under en annan vandring och leta efter nått som tidigare funnits bevarat, likt flugan i kådan, på andra platser där tiden haft ett annat förlopp.

I varje vandring man gör finns ett inslag utav nått som på en gång är löftesrikt och oroande.

I dag kan vi inte göra geografiska upptäckter eller topografiska sådana. Allt verkar redan genomtröskat och genomgånget.. Men, man kan upptäcka nått nytt i det redan sedda, något som ingen annan tidigare fått syn på. Och när vi gör det så skaffar vi oss hemliga tecken, lösningar och nya infallsvinklar på landskapet.

Det finns som sagt ‘ett annat fjällmassiv’ innanför det ‘redan sedda fjällmassivet‘, något annorlunda innanför det redan sedda..

Och på nått sätt kan man då om man har ett fritt synsätt nalkas en ny sanning om fjällen, men denna nya sanning verkar försvinna i och med att vi alla samtidigt kommer fram till det ögonblick där den nya sanningen upphör att gälla.

Jag tycker det verkar så med alla dessa fotograferande fjällvandrare som ideligen tröskar igenom panoramor hit och panoramor dit och önskar sig nya bättre utsikter. Det är som om ett tidigare avfotograferat parti helt plötsligt förlorat sin magi och i en ny tidsanda ska kläs i en ny teknik. Fjällpanoramat moderniseras.

Dom där beundransvärda riktigt kända fjällskildrarna, dom med ‘coffetable‘-böcker större än själva kaffebordet själv är, dom har det nog inte lätt i dagens bloggvärld och i dagens digitaliserade fotovärld. Dom har redan på nått vis både skövlat och anonymiserat även dom mindre utforskade platserna i fjällvärlden långt innan vi själva kom dit med digitalkameror och små behändiga laptops.

Det är nästan så att den klassiska fjällskildringen upphört att gälla som en värdegrund, dess bilder och dess personer med. I dag verkar allt splittrat och fragmentiserat.. Ordet som många använder är: segmentering.

Själv tror jag att den dokumenterande och den anonyma guideboken i stort förlorat på detta. I dess estetik och i dess skildring framstår den nästan som en parodi på sig själv.

I dag är det svårt att upptäcka något nytt och få någon att lockas tro på dess existens. Parodin ligger idag nära det dokumentära. (ett exempel är väl den här bisarra och pinsamt koloniala ‘Den stora resan’ som SVT snart sjösätter, där vanliga Svenssonfamiljer ska 'fjanta och flamsa sig' med ursprungsbefolkningari exotiska miljöer.. Det har gått en tid sedan prins Vilhelms skildringar utav infödingar i Afrika, kan man gott konstatera... eller rättare sagt.. det har nog inte det gjort)

Någon ny friare horisont verkar inte utlovas heller i dagens  moderna och uppstressade bloggosfär, där mångfald och bilder slåss om uppmärksamhet. Eller har jag fel. Kanske gör den det? Kanske är just bloggandet om fjällen den nya fjällskildringen, den nya verkligheten vi färdas mot?.

(Nallo Augusti 2009)

En väldigt viktig drivkraft är sökandet för den moderna människan. Sökandet i fjällvandringen är ofta utlagt efter ett mönster. En topp, ett dagsmål som blir som ‘ett heligt buddistiskt smörberg' i nått nedrökt smutsigt kloster i Himalaya, ett svunnet Atlantis‘, en sällan skådad exklusivitet för dom få som storögt har förmåga att titta.

Och vår egen fjällvärld då?

Det är som om just den numera alltmer blivit en slags hemvist för mentalt landsflyktiga. Ingen--utom ett fåtal samer-- tycks ha någon hemkänsla där. De ändlösa böljande fjällplatåerna, topparna, jokkarna och himmelen och ibland en ensam ren sköter sig gott utan människor.

Fjällstugorna har blivit ändstationer mot intigheten. I dessa samlas folk av allehanda slag, fantasifulla eller excentriska eller komiska och dessa kräver alla ensamhet och utrymme, var och en för sig. De lagar mat, plåstrar om ömma fötter, hämtar vatten i stålhinkar och sover.

Det hela blir som några slags nutidsnomader. Märkligt va?

( Den allmänna fjällupplevelsen..Här som en burk med uthällda myror kryllar det med vandrare på 'Fjällräven Classic'. Kungsleden. Augusti 2009)