TERRA INCOGNITA

Inte utan min hund.

 (Roj nr: 2. och jag på Tåresåive 2004)

Alla som bloggar med självaktning här om fjällvandringars vedermödor, och upplevelser verkar ju ha en hund.  Det är det obligatoriska blogginslaget., ungefär som halvfeta alkoholiserade kvinnor ute på landsbygden som har en halvfet och lat katt i en spånkorg och bloggar om detta. Dom förutsätter att alla vill veta nått om detta.

Så nu kommer även då äntligen nått om mina hundar här. Så även jag sällar mig till denna skara av indolenta och gränslösa berättare.

För det första är det bara att instämma i alla andra hundälskares beskrivningar om sina hundar, som trofast vandrar med över orösade och rösade stigar, hit och dit, och utan att veta vart dom egentligen befinner sig och utan ‘produktsponsoring‘ på utrustning. Om det är i nere i Härjedalen eller uppe i Råstojaure så verkar hundar leva i högsta möjliga okunskap om de problem husse har, när han läser kartan eller vad han befinner sig.

Jag vet inte hur hundar egentligen uppfattar fjällen... Ibland, har jag fått uppfattningen att det är hunden som tar ut mig på vandring och inte tvärtom!

Det är ju bara ett sådant oerhört privilegium att få knalla runt med hund speciellt om man går ensam. Man uppnår någon slags harmoni med de övriga naturelementen och bättre stigfinnare i obanad terräng än en hund går knappast att få.

Kjell Olof Feldt och Birgitta von Otter skrev en gång en jättefin bok ihop, om just vardaglig fjällvandring utan pretentioner, befriad ifrån toppbestigningar och andra åthävor, som tyvärr kännetecknar samtida fjällvandringslitteratur, och med väldigt mycket ’hundkänsla’ om att ‘ Vi upplevde att vi (som har hund) med hund var utestängda ifrån Nationalparkerna och därför fick försöka hitta nya marker att vandra i där vi kunde vara ensamma’ och just så kan det ju vara när man känner starkt samhörighet med hund.

. och visst, en enkel hund kan ju få uppleva en solnedgång bortom ‘Virihaure‘.

Vandrar man med hund, så vandrar man ju inte i dessa kända och bekanta områden. Då får hunden vara hemma eller ute på landet.

Och hur många gånger har jag inte hört gny’ och yl’ ifrån mina hundar då dom insett att när husse tar fram fjällutrustningen, ryggsäck och illaluktande kläder och inga hundsaker, typ klövjeväska packas ned.. Då är det illa ställt!

På rak arm tror jag att jag inte skulle ha sett djur i den omfattningen som jag ändå kunnat göra under mina vandringar, om jag inte haft hund med mig.

Jag tror knappast heller jag skulle ha träffat så mycket vansinnigt trevliga och vettiga människor heller om jag inte haft hund.

Jag skulle nog ha druttat’ mer på ändan i olika jokkar om inte hunden först testat att gå över. Att släppa ut en hund i en iskall brusande jokk är bättre än att själv försöka gå ut och testa. Kommer hunden över så, ja då finns det ju typ ‘ingen återvändo’.

Ibland för jag nog samtidigt dåligt samvete när jag tänker tillbaka på vissa toppbestigningar jag gjort och då jag släpat med hunden upp.

Vem släpar upp en femton år gammal hund upp på Kebnekaise i minusgrader och snöblåst? Det är ju inte direkt hans val.

(Roj nr: 1. Midsommarafton (!!) uppe på passet vid Svarta Sjön. En av dessa evinnerliga trepass-lededs-promenader, 1987) Obs. stegjärn och därtill ett kvastkaft taget ifrån Nallostugan)

-----

Hunden, han tänker ungefär så här: ’Kan jag inte få slippa den här gången’.. Jag har ju varit uppe där fyra gånger tidigare, Jag var yngre då’

Man kan ju fråga sig vad som sker på hundens villkor och ens egna?.

Men att som hund ligga i en absid i ett tält eller sova på en fjällstugetrappa eller en varm gräsfläck är ändå bäst.,totalt ovetande om man befinner sig i Pätsan eller i Storrödtjärn.

Frågar man hunden om dess favoritområde får man ju bara ett slick eller ett svansvift till svar.

Min uppfattning om hundars preferenser i fjällen är att ‘anything goes husse’..

Hundar är lite lata av naturen trots allt. Ungefär som vi vill vara, fast vi inte vill kännas vid det. Vi vill ligga i solen vi med och lapa sol medan knott och mygg surrar.

Ibland undrar jag, när en hund uppfattar när man kommit till slutat av en vandring?

Samtidigt frågar jag mig när man står och går i hällregn eller åker skidor i bitande iskyla, vad hunden tycker om det här?

Tidigare hade jag dille på att gå, och det överallt.Allt skulle vandras igenom. Under tre års tid på mitten av åttiotalet gick jag och min första hund ifrån Nordkap ner till Torsby i Värmland. Det tog tre hela somrar under tre års tid. Det var fruktansvärt långt tänker jag nu i efterhand. Kanske var det djurplågeri av högsta grad.. Jag slet ut tre par kängor och var så trött varenda höst i benen av detta vandrande.

Ty.. Vad tyckte hunden och vem frågade honom?

(Roj nr: 1 Rösestenen vid Unna Allakas 1991)

(Norska Buhundar mår bäst av att vara i Norge! I favoritstugan vid Cuonjajaure..Här vid Storsteinsfjell mår vi bäst.) Kunde varit vilket år som helst..

Roj 1. Norsk Buhund. 1983-1999

Roj 2. Norsk Buhund  2001-

Om Lerutsläppet i Sidoarjo på Java.

Vissa saker i Indonesien är mer bisarra än andra. En sådan där grej var den välkända tsunamin år 2004. Som ju här hemma mestadels kom att handla om Leila Freivalds var på teatern och hade tryckt på någon knapp som orsakade jordbävningen eller om Lars Danielsson for med osanning och hade skuld han med i katastrofen.Här i Sverige söker vi ofta syndabockar för att ställa till svars inför naturkatastrofer.

Dock den naturkatastrofen var liksom bortom all rim och reson i och med den var naturlig på nått vis.

 I Indonesien dog ju hundratusentals människor, byar och städer utplånades, kustremsor försvann. Ja just det, På vissa ställen höjde sig marken flera hundra meter och på vissa ställen sjönk den tiotals meter. Landet visar påtagligt och konkret vad tektoniska krafter är. På nått vis kan vi här i Sverige vara glada över att vi befinner oss där vi gör. Jordbävningar och vulkanutbrott har vi inte.

Vår egen berggrund är ju stabil och säker vare sig den är ämnad för slutförvaring av kärnavfall eller tas i anspråk av vattenkraft eller gruvor.

Man brukar ju säga att vi kan ju inte göra nått eller påverka sådana här skeden i händelser som har just med jordskorpans rörelser att göra eller på nått vis påverka den med vad vi gör..

Jag vet inte om ni minns den där märkliga och lite befängda idéen som fanns på åttitalet om att det skulle finnas naturgas under sjön Siljan i Dalarna och bara man borrade så skulle den ju komma upp och vi alla här skulle lösa energifrågan vi skulle ju till och med bli nått slags Norge och bli miljonärer. Minns ni?. Jo. man hittade inget.

Nu är ju Sverige inte direkt i händerna på storbolagen som naturen och befolkningen i Indonesien är, men ibland förundras man över hur dåligt naturskyddet i vårt eget land är och fortfarande hör man ju politiker som hoppas på att någon vill komma till deras 'Norrlandskommun' och borra efter nått, gräva fram uran eller begrava detsamma i typ i lilla Malå.. Gräva guld önskar många som sagt..

Nåväl..

På Java borrade ett indonesisiskt/australiensiskt oljebolag efter olja i ett område som var en känd förkastning i maj år 2006 och fram vällde i stället för olja istället het lera.

Det blev istället för en oljekälla en 'Lusi' (ett indonesisiskt ord för just lervulkan) Inte bara det att det blev en ekologisk katastrof, ungefär till idag 30 000 människor är i dag hemlösa..och leran fortsätter välla ut. 100 000 kubikmeter varje dygn. Nu har man lett ner leran via en kanal ner i en flod som rinner ut i havet norrpå utanför Södra Surabaya, där förgiftar leran räkfarmer, fiskare och fortsätter förstöra natur och omgivningen för hundratusentals människor.

Det bisarra i det här är att ingen vet hur man ska kunna få ett stopp på leran. Den fortsätter välla fram nerifrån underjorden och kommer så göra för årtusenden framöver. Redan nu har marken i ett område på ungefär 50 kilometers diameter sjunkit fyrtio meter och en slags kollaps hotar nästan hela området. En slag imploderande lervulkankrater håller på att bildas....Nu är man inne på andra året av det här. Vulkanen blir större och större.

Man kan gott säga att det här är ett exempel dels på vad en naturkatastrof är men även vad obefintligt naturskydd och vad storkapitalistisk rovdrift innebär.

Det här är ju ingen nationalpark eller nått sånt utan en tätt befolkad slätt utan märkvärdig natur. Men i och med att det här på Java är så otroligt tättbefolkat får det ju enorma konsekvenser. För vart ska dessa hemlösa ta vägen när deras mark, bostäder försvunnit? Flytta till nått annat område? Och vem tar ansvar...

Oljebolaget och Indonesiska regeringen hävdar att det varit ett jordskalv som utlöste lerflödet. Debatten om skuld går vidare.

Det här är ju ett exempel på rovdrift i tredje världen och säkert lite tjatigt att läsa.. ‘Okej ännu en katastrof..typ.. who cares’ ...bara en i en lång rad radda med välbekanta namn som: exempelvis Tjernobyl till svenska Teckomatorp.

Naturskydd är bräckligt inte minst i länder som i Indonesien som ju på nått vis redan är väldigt utplundrat av inhemsk regering och utländska storbolag.

Naturen slår tillbaka mot människan på ibland ett mycket påtagligt vis.

Här lite länkar till denna väldigt egendomliga kombination av pågående mänsklig katastrof och naturförstörelse.

http://www.korbanlumpur.info/

http://www.greenpeace.org/seasia/en/photosvideos/slideshows/the-sidoarjo-mud-flow?page=1

http://www.mudvolcano.com/

Svenska Fjällklubbens Årsbok.

Idag kom SFK årsbok för år, 2008-2009. När den här boken kommer känns det lite som en fin present, en speciell gåva ifrån någon snäll och välmenande vän. I dagens läge är en årsbok ifrån en förening något som är mycket sällsynt. Det betraktas som ‘gammelmedia’ något nästan som är att jämställa med en trilobit ifrån Silurtiden.. Man granskar den, känner på trycket och pappret och tänker hur den passar in i tiden och undrar hur länge den kommer bestå. Det är ju en klassiker det här och något ofta förnämligt.

Jag vill passa på och här dels uppmärksamma boken och dom som redaktionellt arbetar med den.

Den här boken har betytt oerhört mycket för mig faktiskt genom årens lopp. Det finns alltid en substans i det som publiceras på nått vis, mest kanske beroende på att dom som medverkar verkligen är de främsta experter kanske vårt land har inom sina specialområden.

I år tycker jag följade artiklar står ut:

‘Polarområderna’ Resurser och vildmark‘, av Anders Karlqvist.

-----

‘Vindelfjällen blir de skandinaviska fjällens största nationalpark’ av Per Erik Persson

------

‘Tur og opplevelse’ av Ben Johnsen

------

Alla dessa är väldigt fint hållna i en klassisk årsboksstil som stilistiskt passar in både till layout och till innehåll.

Annars spretar det väl lite hit och dit med berättelser och nationalparker, samegnäll och Claes Grundstens märkligt nog förfördelade känslor kring Kirunafjällens nationalparks antiklimax.

En berättelse som verkligen ligger utanpå de flestas Sarekvandringar måste nog Sven Sundius Sarekvandring vara... Tänk om årsbokens norm hade varit detta? Att ständigt upprepa sitt klassiska femtiotal? Men vare sig en förening eller årsbok kan ju stå still i nått nirvanaliknande tillstånd, där för de flesta ord som: nostalgi, orördhet och för att nämna Tore Abrehamssons ord..’Tidlöshet och Trygghet’ blir till ett féspö som kan svingas över fjällkedjan och få oss att bli rofyllda och meditativa..

Så visst är det underbart och just tryggt att veta att sådana artiklar som just Sven Sundius alltid kommer finnas med. Det är ju kanske lite därför man vill ha fjällboken varje gång den nu kommer ut. Och det är ju därför den ju aldrig liknar någon annan årsbok mer än att den ibland kanske kan likna sina tidigare utgåvor..

Nåväl.. Nån gång skulle jag dock önska mig ‘mer geologi’ i form av ‘mer vetenskap‘. Ett sådant sällsynt exempel var en artikel som jag tycker är en av de bästa jag läst i årsboken fanns år. 1994 - 1995 ‘ i ‘Bilder av Sarek’ författad av en otroligt kunnig geolog vid namn Olaf Svenningsen, inte bara att den innehöll en otroligt bra substans i sitt ämne, utan den var så pedagogisk och charmigt skriven dessutom. Den hette: När Sarektjåkko låg under vatten’

Den var så späckad med substans och fakta att man bara ville klättra up på Spikakammen och riktigt känna de där ‘evaporiterna’ i händerna. Nåväl..

Den fick mig att tänka på det jag saknar i Årsboken ibland, berättande fakta, kunskap och klassisk svensk folkbildning. Jag skulle önska mig att något år i framtiden att årsboken kunde göra ett specialnummer om just fjällen. Alltså, om fjällen som dom berg dom är.. Jag tror ämnesområdet skulle vara geologi då...

Men visst är den emotsedd vår årsbok och alltid lika omtyckt!

Bromo & Semeru

Den mest kända och 'f o t o g e n i q a' vulkanvyn i Indonesien är Bromo som sagt på Java. Det är tillika kanske en av världens mest fotograferade bergslandskap i varje fall internationellt. Många anser att den till och med är bättre än Grand Canjon i USA. Jag instämmer. Jag blev aldrig vidare imponerad av Grand Canyon när jag var där. Jag hyrde (-79)bil ifrån Las Vegas och åkte dit, bara för att hamna bland busslaster av turister och fotoblixtar. Men antagligen finns det andra utsiktspunkter.

Hur som helst vandra på Javas vukanlandskap är något som jag tagit till mig under årens lopp. Alla här är villiga och hjälpa till. För en gångs skull kan man i klassisk anda och det för billig penning hyra tält, bärare och få sällskap under ett par dagar. Med lite snack, öppen plånbok och munläder kan man med fem sex pigga indonesier uppleva väldigt mycket här.

Det här är en slags Nationalpark, trot’ om ni vill. Alla länder med självaktning har ju detta numera, det mesta är lite åt det ‘västerländska bevara- inte skräpa ner-och oj vad vackert attityden.’.

För indoneser är nationalparker med stora vita vandrande turister jättekul. Dels tjänar dom pengar och dels är det kul att lära känna andra som kommer till deras land och har åsikter om deras natur.

Det är ungefär som Kilimanjaro i Tanzania över det här, fast det är inte så högt. Det betyder.: mycket tyskar, holländare, mycket pengar och mycket trekkingprat..

Nu pratar jag (tack och lov) indonesiska flytande och under mina många vandringar här har jag lärt mig att hitta mina smultronställen även bland mycket folk.

Så när jag väl kommit iväg med ryggsäckar  & bärare och annat njuter jag oreserverat och försöker så gott jag kan få ut något själv utav min egen vandring. Jag försöker så gott jag kan när jag är ute såhär lägga bort pokulerande om router och komma med orimliga krav på dom som tar hand om mig och min vandring. Hålla på och tjafsa med lokalbefolkning innebär oftast att man ju får en sämre utgångspunkt själv.

Bromolandskapet är en som sagt en caldera, en jättekrater som utbildats & sprängts sönder och nybildats lite titt som tätt. Den exakta geologiska bildningen är ny.. Allt är ju väldans nytt här ,så tiotusentals år innebär ju att allt är sprillans nytt. Bara det väldigt kul för en inbiten utforskare av allehanda landskap som jag är.. Geologerna säger att det är typ 850 000 år gammalt det här ungefär 3-4 mil stora landskapet.. Senast 2007 hade Bromo faktiskt ett mycket stort utbrott.. Hela den här calderaringen består av fem äldre vulkaner som ersatts av yngre. Bromo är det yngsta..

Hela det här är nått slags, grusigt, lerigt, geggigt & platt och ganska trist och tunggått landskap.. Mest kul är att då man inte bär sin ryggsäck själv så kan man faktiskt unna sig att klättra runt på toppar och kika ner i olika typer av vulkaniska formationer..

Det finns nått som heter ‘Kusada-festivalen’ Det är en religiös högtid..Jag har för mig att den är vid första fullmåne i April.. Tusentals inhemska turister kryllar då hit och hela Bromo ser då ut som en gigantisk myrstack.. Man slänger ner mat, pengar, hönor, getter och annat ner i kratern.. Kanten till vulkanen är inte så bred.. Jo då folk ramlar ner. Det är inte alls ovanligt..

Nåja..

Har man nu betalt och erhållit sin permis så kan man trekka’ sig fram till en annan vulkan. ‘Semeru‘. En av dom mer aktiva vulkanerna i världen och därtill en av de vackraste. Med sina 3676 meter är det en fullständig bjässe. Och när man ser den på håll så kan man ju bara utbrista. Nä, jag kommer aldrig upp där upp till det där askmolnet och upp för den där branten.. Men det går, om man tar det försiktigt och har med sig guide givetvis och att vulkanen är någorlunda sansad. Tyvärr har Semeru på senare år varit arg och lynnig och den senaste tiden har området varit avspärrat.

Java rör sig ju som bekant framåt och nedåt med en sex, sju centimetrar per år, och med den enorma jättehastigheten så uppstår ju spänningar överallt. Vulkanen har varit extremt aktiv de fyrtio senaste åren (sedan 1967) och har tusentals liv på sitt samvete. Utbrotten kommer i perioder med ungefär en kvarts mellanrum.

Här en länk ifrån YouTube som väldigt bra visar hur det ser ut på toppen.

När man nu väl kommit upp så består toppen av en platå, själva kratern ligger förskjuten till öster och man har ungefär en fyra, femhundra meter till själva utbrottskratrarna. Givetvis är det förenat med fara att bestiga den här platsen och även här förolyckas en hel del folk, även turister.

Man tar inte så allvarligt på sådant här i Indonesien, på nått vis ‘ingår’ det hela i själva konceptet med ett heligt berg och sådan finns det gott om på Java. Fast det här anses som allra heligast ..och ju heligare nått är desto populärare blir det..

På världens mest tättbefolkade ö med drygt 130 miljoner invånare så är en nationalpark något märkligt kring ett heligt berg. När sedan berget mestadels är lynnigt så blir relationen till naturen alltid mytologisk. Men på Java räcker knappt marken till för att tillåta sig några privata eller isolerade åsikter. Här ingår berg och människa en sällsam förening som den knappast gör någon annanstans på jorden.

Indonesien

(Jag själv i vid Baturvulkanen på Bali 1982)

Batur, Bali på morgonen.

Själv har jag vistats och rest väldigt mycket i Indonesien under många år och kan landet ungefär som jag känner till Sverige. Jag har alltid fallit pladask inför den natur som landet erbjudit inte mest då det gällt variationen på olika bergslandskap, miljöer och framför allt dess folk.

När jag varit i Sverige och sedan på somrarna gått i exempelvis i Padjelanta eller nått sånt här nordiskt öppet svalt fjällandskap har jag ibland tänkt tillbaka på fukten hettan och miljöerna där borta. Likaså tvärtom när jag stått på toppen av någon indonesisk vulkan har jag tänkt mig tillbaka till någon kall fjällsjö, någon ensam fågel som pipit i sommarnatten ute på kalfjället.

(Bromo på Java 1991)

Jag har då alltid förundrats över hur enormt gamla berg är jämfört med en människovarelses lilla ålder.

Folk frågar mig ofta om man kan verkligen kan vandra i Indonesien om man kan klättra upp på dessa jättevulkaner, kanske åka till andra trakters berg runt om i landet typ till. Iryan Jaya, alltså Nya Guinea eller nått sånt. Jovisst svarar jag. Visst kan man det. Jag är för sådant.

Indonesien är ‘Vulkanenas Land.’ Gillar man sådana bergslandskap får man verkligen valuta för sitt intresse.

Där kan man frossa i dessa bergstyper. Dom finns lite här och var och vart man än vänder blicken finns faktiskt alltid ‘nått nytt som är på gång‘, ställer till oreda, katastrofer och ödelägger vardagen för befolkningen.

Och visst med namn som Krakatao, Tambora, Merapi och för att inte glömma bort den ganska nya ‘Porong‘,i Sidoarjo (Lerutsläppet på östra Java) så kan man inget annat än häpna över vad detta land har fått stå ut med under årtusendenas lopp.

Man kan tycka vad man vill om vulkaner, men oberörd lämnar dom en inte.

Eftersom det nu är vinterkyla här i Stockholm hela stan ligger inbäddad i ett vackert lager snölager som jag hoppas ligger kvar ett tag för ovanlighetens skull, går faktiskt mina tankar till Indonesien. Till värmen där främst givetvis till människor jag känner därnere och till dess bergslandskap.

Indonesien är inget Thailand, något slags ‘go-there and flip on a beach’-ställe...

Jag ska försöka vilket är min ambition här försöka beskriva lite mer ovanliga platser med natur runt om i landet.

Så jag önskar er ‘Sampai Jumpa‘. och just Välkomna!

Kremering

Blå sjön på väg att bli änn' blåare. 1994....

...för att nå sin högsta kulör 2003

En av de mer märkliga platserna i världen då det gäller bergslandskap och osannolika utsikter bjuder Keli Muti på, på ön Flores. Det kanske finns läsare här som varit där?. Platsen är inte okänd direkt. Jag har alltid gillat Flores just på grund av den ostörda atmosfären, lugnet och de svala högländerna som ger en otrolig klimatförändring. På vissa platser påminner landskapet starkt om Madeira faktiskt, (om nu jämförelser är nödvändiga) Det finns bevattningsstigar ungefär som dessa levador man kan knalla runt på och ta sig runt till olika byar. Kan man lite indonesiska så blir man emottagen både med nyfikenhet och omtanke.

Just ‘Keli Muti’ är otroligt roligt att utgå ifrån då man vill vandra. Sjöarna ligger uppe på någon slags igenrasad vulkantopp och innehåller nått slags syrablandat svavelvatten som regerar med omgivande avlagringar. Därför växlar färgen i dom genom årens lopp.

På gamla 1000- rupie-sedeln avbildades sjöarna med rött, blått och grönt. Det var på åttiotalet. Jag har varit här fyra gånger under en trettioårsperiod och sett nya färger varje gång. Nu är dom, ljusblå, ljusgrön och violettsvart.

Blå sjön vardandes violettsvart  1994...

och blir änn' mörkare...

Alltid ser det onaturligt och lika konstgjort ut, ungefär som någon just hällt ut färg i någon sjö. Lokalbefolkningen anser att osaliga själar ifrån döda går till en sjö, gamla andar går till en annan, lyckliga själar till den tredje.. Hur dessa själar samsas i de olika sjöarna begriper ingen då sjöarna under årens lopp byter färg...

Det märkliga med den här platsen är att den känns onaturlig och konstgjord. Ingen som sett platsen med egna ögon tror riktigt att det är verkligt med dessa färgsjöar mitt uppe på ett berg.