Alesjaure!

Alesjaure.Ja just den platsen ja av alla!

 

 

(Tältplats ovanför Alesjaure vid Tjålmevagge Augusti 2009)

Vad är det som gör den platsen så speciell egentligen. Är det platsen som alla älskar att hata? Platsen som alla kommer till, men platsen som alla egentligen vill lämna?

Har man valt ödemark och en tom stuga har man naturligtvis kommit helt fel. Men, kan man acceptera andra ta in andras berättelser och funderingar är nog kanske Alesjaure en bra plats att stanna på ett par dagar. Läget är fantastiskt och folklivet är mer än just bara nära. Nästan påträngande. Man kommer de flesta vandrare närmre och det finns alltid plats för att lära känna folk lite mer.

Kanske kryper Alesjaure inpå, då en mer som en social plats än som geografi.

Förhoppningarna av vardagens folk som traskar hit är kanske en av anledningarna. Det är väl det som gör platsen folkär, nästan i en vulgär mening.

Jo, jag var i Alesjaure, men, “jag gillar nog Skarja i Sarek som mötesplats bättre” För det är där man träffar dom verkliga fjällvandrarna. Har ni hört det förut?

För vilken plats är kanske mer nutida mytologisk och samtidigt nutida än just Alesjaure. Och det är ju där, den där nästan folkhemskäre japanen vandrar runt år efter år: Nubuo Okubo.

 

Bara han rentav mytologisk eller hur?. Vårt svenska samhälle vill ju så gärna ha dessa personer vi kan relatera oss till. Dom som vi kan rätta, visa och tillrättavisa. Just dom där väldigt originella!

　

Visst folk drar på munnen åt denne japan, men visar det ändå inte hur fantastisk Kungsleden som vandringsplats ändå är. Berättelserna om märkliga vandrare som passerar Alesjaure år efter år.

 

Kanske Alesjaure betecknar väldigt mycket av just drömmen om Fjällvandringens framtid och då även allt av Kungsleden som kan och kommer förändra vår vandring i framtiden.

Nu vandrar vi som vi själva vill utan regler och förmaningar. Utan guideböcker med pretentiösa förmaningar och uppfodringar. Vi blandar oss helt sonika med varandra, med thaiflickor i plastsandaler i sällskap med äldre män, med äldre tanter av båda könen med sin packning i LIDL-påsar och fryspizzor. Barnvagnar och extremjoggare om vartannat.

Kanske lösningen på den överexploaterade fjällvärlden, just står att finna i den mest befolkade stugplatsen som ju alla ändå besöker.. Men som få vill erkänna att dom ändå älskar. För Alesjaure finns ju ändå bland oss alla. Alla hittar dit och alla kommer dit. Och alla känner sig väl alltid lika välkomna dit!

Visst!

Att fjällvandring är en social pryl lika mycket som en naturupplevelse, tror jag bottnar i vissa förutsättningar som de flesta delar. Det ordet är berättelsen. Berättelsen om mig och berättelsen om dig.

En kollektiv och gemensam berättelse finns idag inte att finna. På gott och på ont kanske. Bortblåst är ‘vi-upplevelsen’ av fjällen som något för oss gemensamt. Den där gamla sagoaktiga fjällvandringen i.

Den klassiska guideboken är ju som ni alla vet som bortblåst.

I dag regerar väl den individuella bloggen.

Det är den vi relaterar till numera. Det är på den plats ‘jaget’ och det vi skämtsamt kallar egots hemvist för.

En blogg kan ideligen uppdateras, en guidebok hamnar i tyvärr lite utanför rentav i bokhyllan. Texten dateras och blir gammal. Nuet klistras på vardagenoch upplevs på internet och det som var osäkert och lite farligt rentav en gång i tiden i just fjällvandring, har helt plötsligt blivit dagens realitet. Nästan banalt.

Dessutom gäller det att skynda på. Allt kan ju förändras.

Och i tidtabellen står Alesjaure precis som Skarja i Sarek som ‘Dag tre’ en etapp som ska avverkas!

Alla traskar på i sol och i regn såväl i Kebnekaise som i Sarek. En dag blir ytterligare en dag. Folk byts ut mot nya. Nya gäster kommer i stugorna och nya går. Golv svabbas, ved huggs, mat köps och folk är mest trötta och vill sova.

Jag sitter på tunnelbanan här i Stockholm och tänker på Alesjaure i högsommaren. En möjlig station på Kungsleden.

Ett slags Hötorget, där folk går på och av.

　

Kortfattat kan man ju säga att fjällen förändras. Miljön alltså.. Den sociala.

Ibland saknar jag Tunnelbananenedgången mitt i Kieronbacken!

Nästa stopp Alesjaure!

Vissa stretar dock emot. I somras när jag besökte Alesjaure kunde jag till min stora förtjusning även detta år träffa bekanta och vettiga lite personer. Ja ni vet kanske, dom där som stationärt bor i slänten ner mot bron. Dom som abonnerar på tältplatser. Dom som stannar till upplever och inte har bråttom. Dom som njuter och tar dagen för vad den är. Dom som bara vandrar utan mål och låter just Alesjaure bli ett mål i sig. Jag tror dom har rätt inställning. Dom har inga bloggar ingen, flashy’ utrustning. Dom bor med fiskespön, tobak och en och annan dyr konservburk i tälten sina. Dom stannar och dom pratar.

För dom är Alesjaure en social sak. Och dom är tydligen väldigt lyckliga utan Facebock eller Utsidan

Kanske borde vi alla till mans försöka ta in lite av den verkligt påtagliga sociala aspekten av Alesjaure och njuta lite mer av dom sociala kontakterna där. Precis som dom gör.

Jag har alltid gillat Alesjaure, Den gör mig aldrig besviken. Platsen har alltid lyckats få bra stugvärdar..

Kanske folk är för trötta när dom kommer dit.

Meningen med det här inlägget är faktiskt att få folk som vandrar att stanna till lite där. Kanske rentav se platsen som ett mål i sig.

Man kan ju givetvis se platsen som en ren naturupplevelse. Men det är lite synd. Det är faktiskt i möten med människor man upplever platsen. Och det är kanske här ens sociala kompetens mäts som fjällvandrare. I möten över kökskastruller, i bastu och i affär.

En person som vandrar och upplever och som på något besynnerligt och förbryllande vis alltid ligger steget före de flesta finstämda fjällbloggar i eterrymden, dessa som ofta tyvärr aldrig handlar om människor mer än om dom själva, är denne Ingvar Loco Nordin. Med sina obetalbara och nästan förbryllande skildringar av Svensk Fjällvandringskultur utefter just Kungsledens bana, kanske han nu är vår främste skildrare av den moderna fjällpersonligheten. Avslöjande och dokumenterande om vartannat. För vem kan motstå hans nästan intill påträngande och socialt avslöjande dokumentation av kreti och pleti?. Det krävs en hel del för att inte hamna i eller under hans skådande lupp.

http://www.sonoloco.com/lapland2009/2009c.html

　

　

　

　

　

　

　

　

　

　

 

Förslag på fyra utflykter runt Alesjaure.

 

Det är dessa fyra:

1. Tårresåive

En väldigt enkel och avslappnad tur upp till ett av de vackraste utsiktspunkterna utanför Alesjaure. Ett unikt och historiskt rengärde med staplade och lagda stenar ifrån 1800 talet.. (3-4 timmar)-Blå markering

 

 

 

(Min hund Roj på Tårresåive vid det gamla rengärdet och i Unna Vistasvagge, Midsommarafton 2003)

2. Njuikustajåkka (

 

‘Fantomenfallet’ så kallat numera) Kul med små barn som orkar och är nyfikna, som kanske aldrig ser ett vattenfall så himla högt. Kanske ett av de mest tillgängligaste och höga strilande vattenfallet i fjällen.(5-6 timmar)- Röd markering

3. Gamla Alesjaure stugplats, med prunkande marker med de vackraste blomängar med tjockt grönt gräs. även för den mest kräsnaste botaniker. Här finns allt av fjällväxter. Kallkällor i marken och geologiska märkvärdigheter. Mängder med kvanne, lapsk alpros.

(8-9 timmar med Gunjarjaure-sjöarna)- Grön markering

4. Unna Vistavagge med Påssustjåkka eller Unna Vistastjåkka. Lättbestigna och bekväma fjällknölar. Bara att gå upp. Vackrare utsikt än Kebnekaijse. (8-9 timmar med Påssustjåkka)- Violett markering

 

(På Påssustjåkkas topp mot Mårmafjällen, Midsommarafton 1992)　

De flesta tältar, bor ett par dagar och bara finns där. Man umgås med dom. Pratar sitter på olika träsoffor och är allmänt sociala. Det är ett otroligt bra alternativ till att vara utomlands, typ på en grekisk ö, eller någon annanstans där man känner sig bara allmänt fånig.

Det är italienska , franska, tyska och engelska som pratas omvartannat.

Allt är väldigt, väldigt trevligt.

Som alltid vid STF-stugorna är personalen fantastisk och rar.

Testa detta, och se och låt Alesjaure bli som ett mål i sig.

Platsen är fantastisk vacker och förtjänar mer än bara bli ignorerad som en övernattning.

　

Vill ni då ha Alesjaure för er själva?. Ja kom då dit innan stugplatsen stänger. Men för den sociala miljön, ja den är faktiskt värd en vandring dit. Kom då dit under högsäsong och njut av folkvimlet och alla personer som deltager på samma sätt som ni själva gör.

(Jag själv ovanför Alesjaure Augusti, 2009)

 

(Logga in för att skriva en kommentar)

2010-07-09 09:15   tbergman

Du har en sällsynt skarp blick, Anders. Och det är uppfriskande med en skildring av den fjällvärld som topografikerna undviker och som guideböckerna reducerar till en uppräkning av antalet bäddar. Jag undrar om det inte är dags att söka en vidare publik för dessa texter. För som Loco Nordin noterar, du skriver briljant.

I anslutning till vad du skriver kan man också notera att fjällvandringen förbrödrar. Man lär oftast känna människor i första hand som vandrare och den sysselsättning de har hemmavid hamnar därmed i skymundan. Men Finance Police låter i alla fall spännande. :)
 

Svar 2010-07-11 14:03   Anders_sthlm

Hej på dig Thomas!
Ja du. Det är väl kul att ens kåserier och observationer kommer på pränt och läses. Att det blev just Alesjaure nu beror väl på att platsen ligger där den ligger och jag tycker väl att den på nått vis är mer värd än bara betraktas som en stugplats. Dessutom har jag ju varit där ‘förr i världen’ drygt ett tiotal gånger, just under midsommartid. Områden som de fantastiska Vistas, Mårma och Norska gränsfjäll ligger ju runtom. Platsen lockar och för ihop folk på nått vis, så det är ju inte bara Kungsleden.

Jo jag tror att det man gör vardagsvis präglar ens syn och observationsförmåga och inte minst ens vilja att vara social. Nu är ju jag mestadels en go och glad person. Tro mig! Men jag har märkt att jag ofta då jag hamnar i andras bloggar om fjällen beskrivs som: grinig, folkilsken och allmänt besvärlig gubbe. En som självsvåldigt lever rövare i Stf-stugor och terroriserar medvandrare. Och vad gör man åt det, så säg.
En sådan ensamvarg som jag blir ju lätt till en person som då kanske lättare och förhoppningsfullt kan se omvärld och mer på ett visst avstånd lakoniskt kan konstatera hur våra fjäll skildras, både i samtal bild och text..
Fjällvärlden ger mig utlopp för mitt ‘sämre jag’ alltså. Ha!
 

2010-07-09 10:53   thegedd

Mycket inspirerande, även inlägget innan, boken ska genast kollas upp. Gillar skarpt denna mening - "Det är ett otroligt bra alternativ till att vara utomlands, typ på en grekisk ö, eller någon annanstans där man känner sig bara allmänt fånig."
 

Svar 2010-07-11 14:01   Anders_sthlm

Hej.
Tack för svar. Jo men det flesta ser ju fjällen som nått som måste förknippas med en viss mått av ansträngning. Att se en vistelse där som något relaxat och ta tid på sig är ju faktiskt svårare.
Men jag tror ändå på att fjällen, nu i vilken form man nu upplever de i är värda lite mer än att bara vandra i.
Sedan då, Passiv turistkonsumtion, var den nu månne må ske, är ju oftast fånig då den ju degraderar individen till ett objekt. Det är väl där det lite larviga ligger. Vandra vill vi ju, men att själva reflektera verkar svårare.
Tore Abrahamssons bok visar ju faktiskt vad som finns att ‘leta rätt på’ i dels historiska arkiv men också genom målmedvetenhet och beslutsamhet vaska fram berättelser ur fjällens landskap. Som ju bara mestadels verkar handla i dag om naturvärden och fotografering. Då i ett landskap som Padjelanta som ju förknippas med idyll och blommor och öppna landskap och i stället vänder på det och får oss att uppleva något annat än det vi vet, något som skett för trehundra år sedan.
Fjällvärlden är komplex alltså inte bara att titta på utan att forska kring..
 

2010-07-14 18:44   locovarg

Anders Nordvall är min stora favorit i resebeskrivningsidiomet. Jag har läst många skildrare, internationellt kända, som Bill Bryson och Bruce Chatwin, men det är ändå - som jag redan påpekat - hos vår egen Torsten Ehrenmark som Anders finner sin själsfrände. Det betyder att Anders sätt att skriva är i särklass, och jag hoppas verkligen att du, Anders, tar med dig en klabb manuspapper upp till Bonniers eller Wahlström & Widstrand. Jag är fullständigt säker på att de skulle förlägga omedelbums! Do it to it!
 

Svar 2010-07-15 22:44   Anders_sthlm

Hej Ingvar, och ett stort tack för det!
 

» Visa även betygsättningar utan kommentar