Igår hade jag bestämt mig för att ta mig igenom ett område som jag varit i tidigare, men misslyckats, nämligen Flemingsbergskogen. Tidigt i våras var jag och Ymer där, men när vi kom till en brant uppförsbacke insåg jag att det inte skulle gå att fortsätta, inte den här gången i alla fall. För mig finns inte uttrycken, det går inte, det är omöjligt, det vet man inte förrän man har försökt, när man väl gjort det, först då kan man uttala sig om det går eller inte.
Nu var förutsättningarna helt annorlunda mot tidigt i våras, då var det slaskigt och fortfarande snö på marken, men igår sken solen och det var hyfsat torrt på marken, men framför allt, jag visste mer om området nu än vad jag gjorde, men vi backar tillbaka några timmar för det hände mycket innan vi kom till Flemingsbergs naturreservat.
Strax före 10 drog jag och Ymer iväg med pendeln till Farsta strand, där hade vi stämt träff med Calle, efter en stund dök han upp. Det var som sagt i stort sett molnfritt och vindstilla. så det kändes riktigt bra när vi drog iväg.
Första två kilometerna gick riktigt fort, asfalt och ganska mycket nerför, men när vi kom till ett fält och en välkomnande skylt där det stod ”Välkommen till Orlången, ta hänsyn till de boende i området”, med den uppmaningen tog vi oss försiktigt över Lännavägen och ner mot Orlångens naturreservat.
Det finns en hel del gamla torp i området, Hanestorp, Norstugan, Holmenstorp, ja listan kan göras längre än så men det finns bara rester kvar av, några har gjorts om till sommarbostäder vilket märktes på trafiken, vi fick en hel del möten när vi åkte på den slingriga grusvägen, men efter en stund kom vi till en bom, då blev det i alla fall bilfritt, men nu byttes bilarna ut mot stora, fina hästar, men det var inga problem, vare sig för oss eller för hästekipaget, vi fick till och med beröm över att vi hade stannat och satt Ymer ner, men han är väldigt lätt att distrahera, det magiska ordet heter mat, tar man bara fram en liten godisbit så kan det komma hur mycket hästar som helst.
Mellan Ågestasjön och Orlången finns det ett stort våtmarksområde, när vi kom dig svängde vi höger och fortsatte söderut utmed Orlången till Balingsta gård. Stigen gick mellan Orlången och Stensättraberget och var lättåkt, efter en stund kom vi till en större grusväg, långt där borta kunde man se Balingsta gård och ängarna och hagarna runt om, några hästar gick omkring och åt gräs, bonden drog runt med 
traktorn och förberedde för sådden. På vägen mot gården blev vi tvungna att åka över en färist, men det var inga problem, så efter en stund kom vi fram till denna historiska gård som tidigare var ett säteri med anor från 1600-talet. Då bodde bla under en tid diplomaten Johan Adler Salvius här, det var han som företrädde Sverige vid de förhandlingar som avslutade det trettioåriga kriget. En bit bort ligger det en sjö som heter Mörtsjön och där ligger det ett torp som heter Charlottendal där prins Eugen målade den berömda tavlan ”Våren”.
Det hade gått väldigt bra för oss att köra, vägarna var bättre än vad jag minns, så vi bestämde oss för att göra en liten avstickare upp till en kvarn som låg en bit bort. Det var inte helt lätt att hitta vägen upp till kvarnen, men efter att ha snurrat omkring på gården hittade vi en mindre väg som vi såg ledde oss upp. Underlaget var blandat, grus med en grässträng i mitten, en typisk skogsväg med andra ord. Vägen upp var fruktansvärt brant, vi fick sicksacka för att orka köra upp, men efter ca en timme kom vi upp. Utsikten var lika med noll, det var en massa träd i vägen och kvarnen som gjorde att vi inte såg någonting, men så såg jag en stig som 
fortsatte upp mot klipphällen. Jag började rulla upp så mycket jag bara kunde, men när jag kom fram till stenhällen blev jag tvungen att hoppa ur rullstolen och krypa resten, allt för den fina utsiktens skull, men när jag äntligen hade tagit mig upp så kunde jag konstatera att det var värt besväret, utsikten var riktigt fin. Calle, som är en klok man, väntade på att jag skulle rapportera om utsikten och därefter fick han bestämma om han skulle kämpa sig upp eller inte, efter en stund var även han på plats.
När vi hade beundrat utsikten klart kröp vi tillbaka till våra rullstolar, jag tittade på klockan, nu var det dags för lunch. Idag hade jag slagit på stort, janssons frestelse, ägg och till det en öl att skölja ner det hela med, det smakade gudomligt, men när vi hade ätit klart och jag åter hade krupit upp till kvarnen igen för att hämta Ymers godisväska som jag hade tagit av mig och glömt däruppe, så åkte vi ner igen. Det tog ca en timme upp som sagt, men det tog ca tre minuter ner, då förstår ni kanske hur brant det var.
Efter Balingsta gård fortsatte vi allen ut till Lännavägen där svängde vi vänster och fortsatte åka på en cykelväg som gick utmed vägen. Inte så långt bort har vi bron som går över Flemingsbergsviken och efter bron Stensättra gård.
Senast jag var här var jag tvungen att vända för det var omöjligt att ta sig fram på grusvägen, dels för den stora grinden som vid det här tillfället var stängd, bredvid grinden fanns det en smal springa som man kunde ta sig igenom, men det var så höga snödrivor, så därför blev jag tvungen att vända och åka till Huddinge för att där ta pendeln hem, men det var då det, nu var förutsättningarna helt annat, men det kunde ha fått ett tråkigt slut idag också.
När vi hade åkt över bron och till skylten där det stod Stensättra, där skulle vi svänga in. Vi åkte över vägen och fram till grinden där det var tänkt att gående och cyklande skulle ta sig igenom, men de hade inte tänkt på folk i rullstol, det var helt enkelt för smalt för oss att ta oss. Jag åkte fram till den stora grinden för att se om den öppnades om jag viftade med armarna men det gjorde den inte, men då såg jag en ingång till som såg lite bredare ut än den första vi prövade, mycket riktigt, den var liiiiite bredare, så vi pressade oss igenom och fortsatte grusvägen upp. Varför de hade satt upp dessa grindar och dessutom bevakningskameror förstår jag inte och efter att ha varit där och sedan läst om stället på nätet, så förstår jag det fortfarande inte.
När vi hade tagit oss upp för backen kom vi till ett bostadsområde, en lagård och Stensättra gård, där svängde vi vänster, efter ett par meter kom vi fram till en bom, efter bommen började det riktiga eldprovet, den fina grusvägen byttes ut mot en mycket sämre väg, gräs och lösa stenar som underlag. Första biten var en ganska brant nerför så det gick lätt till en början, men jag visste vad som väntade oss längre fram, riktigt grymma uppförsbackar!
När vi hade tagit oss igenom fältet, då började klättringen. Första biten såg inte så farlig ut, men underlaget gjorde att det var väldigt tungt. man orkade bara köra några meter, sedan var man tvungen att vila någon minut och så där höll det på. Pauserna blev längre och längre, sträckan mellan pauserna blev kortare, allt eftersom backen bara blev brantare och brantare. För att inte riskera att slå runt och därmed krossa skallen mot stenarna var jag tvungen att luta mig framåt så jag hade magen på benen, sedan sicksackade jag fram, Calle hade en annan teknik, han backade upp, jag försökte mig på den tekniken också, men den fungerade inte alls för mig.
Sista metrarna var omöjliga att köra med rullstol, det var brant, gropigt, stora stenar och rötter på stigen så det var bara att hoppa ur stolen och dra den upp samtidigt som man kröp, det var riktigt jobbigt, men efter mycket svett, slit och lite blod, så var vi äntligen uppe. Vi var bägge väldigt trötta så vi unnade oss en liten mikropaus, sedan var det bara att fortsätta. Eftersom vi nu hade klarat av den jobbigaste delen av dagens tur kände jag mig ganska säker på att vi skulle klara resten, nerför kommer man ju alltid, det gäller bara att göra det på ett säkert sätt. När man är trött och har klarat av en mastodontbacke som den vi gjorde, då är det lätt att man slappnar av för mycket och det är då olyckorna kommer.
Efter en uppförsbacke kommer förr eller senare en nerförsbacke, så även denna gång. Underlaget var det samma som tidigare, gropigt, sten, rötter, så det gällde att ta det väldigt försiktigt så man inte råkade ut för några missöden, men tyvärr så råkade jag ut för ett litet missöde ändå, men det var inget som jag konstigt nog märkte, det var väldigt guppigt i backen, det knakade och small lite här och var, så jag hajade inte till när den riktiga smällen kom utan jag fortsatte ner.
När vi äntligen hade tagit oss ner för den långa backen trodde jag att resten skulle vara rena semestern, men oj vad fel jag hade. På några ställen hade stigen spolats bort, i stället var där en liten vattenränna, så det var bara att hoppa ur stolen igen och ta sig över vattnet och sen upp i stolen, vid ett ställe var vi tvungna att kliva över ett träd som låg över stigen, men det gick det också.
Långt där borta kunde man se civillisationen, höghusen vid Huddinge och Flemingsberg, men det var några kilometer dit, men nu hade vi i alla fall tagit oss igenom skogen och reservatet.
Vi stannade till vid ett vattendrag, jag passade på att ringa hem till frugan och det var då jag märkte spår av smällen några kilometer tidigare, fotstödet på stolen satt helt löst. Min första tanke var att jag var tvungen att bryta och ringa taxi, men jag kollade fotstödet och ramen lite extra noga och kunde konstatera att jag ändå kunde fortsätta bara jag tänkte mg för.
Vi fortsatte Fornborgsvägen som gick utmed vattnet, sedan svängde vi vänster och ner mot mot vattnet för att sen ta höger och fortsätta på en grusväg som var ganska gropig, men som tur var så var den inte så lång, efter bara några hundra meter svängde vi vänster och fortsatte Regulatorvägen bort till pendeln, där tog vi tåget hem till söder.
Jag får ofta frågan varför jag utsätter mig för sådana här turer, jag väljer ju inte de enklaste vägarna precis, men för mig är det just det som är själva grejen, att kliva ur sin komfortzon, det är då jag växer och det är först då jag kan säga vad jag klarar av och vad jag inte klarar av. För mig är det väldigt viktigt att upptäcka det själv än att andra ska tala om det. Den som säger till mig att det här klarar du inte av Anders, den trycker samtidigt på ”Körknappen”, för det är då min tjurskallighet och envishet kommer fram, för då vill jag allt som oftast bevisa att de har fel och det har ju gått ganska bra hittills.
