Det var tredje kvällen på raken som vi spanade av träden som växte längs den vindlande flodfåran. Det var nästan bara längst flodfåran större träd än Akacia klarade sig, och vegetationen var tät.

"There is one! Eleven o´clock!" säger jag upphetsad, och pekar mot trädet där jag just sett leoparden glida, rinna ner som en skugga. Den gömmer sig bakom trädet, ner i vegetationen, jag ser huvudet, ansiktet, snabbt när den kikar fram från bakom trädstammen. Så plötsligt passerar leoparden en glänta, fem meter från trädstammen jag fortfarande glor mot. Ser rörelsen.

Det är öppen mark, ca 50 meter till nästa buskiga träddunge. Vi ser leoparden just där vår träddunge slutar och savannen börjar. Ser leoparden krypa ihop, tätt som en orm mot marken, och den bara försvinner ut på den öppna ytan mot nästa dunge. Hur kan något försvinna när det når öppet område? Varken massajen eller jag kan se om leoparden verkligen lämnat vår dunge, dvs. se själva leoparden. Men massajen pekar mot den revirhävdande Thomsongasellen en bit bort. Den har slutat halvrotera sin svans, så som de gör till tecken på "allt lugnt", och stirrar bort mot den andra dungen.

Lejon och gepard är häftiga djur. Den ena symboliserar styrka, den andra snabbheten. Leoparden, i alla fall denna, är dock det verkliga vilddjuret. Oerhört skygg, en otrolig kombination av smidighet och styrka, och mästaren på kamouflage och utnyttjande av terrängen.

Hatten av.