Öhrnells blogg

Jag får sällskap!

Goda nyheter! Min man tycker inte att jag är knäpp, utan har på eget bevåg meddelat att han gärna följer med på min historiska lilla vandring anno 1913 i sommar. Detta för ju inte bara det goda med sig att jag får sällskap - jag får även en dubbelt så lång packlista! (Och om man är förtjust i gamla kataloger och att sy, så är det verkligen en god nyhet!)

En sak som jag har lärt mig, är att skillnaden mellan dåtidens vanliga skjortor och de s.k. sportskjortorna, är att de senare är utrustade med fast krage - alltså sådan som är standard på dagens skjortor. När man var ute i naturen och turistade (eller sportade på annat sätt) skulle man alltså slippa de lösa stärkkragarna, som förmodligen inte alls var särskilt bekväma.

Jag jobbar alltså på för fullt med att skramla ihop en tidstypisk fjällturistutsyrsel. Yllekjol och kängor är fixade, och jag har hunnit sy ett par sportbyxor i tweed åt maken. Bara väst, skjorta och kavaj kvar så är sportkostymen komplett.

Mitt fiske här i bloggen har också gett resultat. Den gode Bertil Disman har haft vänligheten att donera en gammeldags ryggsäck - eller päronsäck som de kallas - som sitter perfekt på mig. Maken kommer att få använda en gammal näverkont som jag får låna av pappa. Den är tjusigt slöjdad, och jag har mina misstankar om att det är farfars morbror skomakaren som har gjort den.

Idag hade jag också på mig mina nya hemtraderade snörkängor i skinn på jobbet, för att börja gå in dem ordentligt innan det är dags. De verkar åtminstone hålla en hel dag i stadsmiljö. Det ska bli spännande att se hur de klarar sig upp på fjället. Jag är mest änglig över att sulan är lite tunn, och lösa iläggssulor av renhår eller tagel är lite svåra att komma över i dessa dagar, tyvärr. Men det blir väl någon råd.

Jag har också roat mig med att läsa berättelser ur äldre upplagor av Svenska Turistföreningens Årsskrift, bland annat en beskrivning av en Bydalentur sommaren 1909.

Så här skriver signaturen "Fjällmannen":

För den, som af en knappt tillmätt ferietid icke har mer
än en vecka att disponera för en upplifvande fjälltur,
rekommenderar jag på det varmaste en vandring Bydalen—Gleen
—Stora Löfdalen—Tåssåsen—Vallbo—Ottsjö—Undersåker.
Turen tar fyra dagar och är utomordentligt lönande i
turistafseende.

I jämn och behaglig omväxling träder vandraren här till
mötes allt hvad västra Jämtland bjuder af storslagen
vildmarksfägring och leende scenerier. Turen har vidare den
förtjänsten att bekvämt kunna medhinnas på nyss angifna tid
äfven af den, som redan lagt vallfarts- och vandringsåren
bakom sig och därmed äfven ungdomens ärelystnad att
komma fort fram i världen.

Herregud! Folk var verkligen tuffare förr! Jag får lite lätt hjärtsnörp när jag tänker på att en av dagsmarscherna är på 32 km - och det ska anses vara "lätt vandring för någon som inte är så ung och frisk längre". Jag har ju gått däromkring, och det kan jag säga att några 32 kilometer hade man inte kunnat piska mig till utan att få sig en rak höger och åskmoln nedkallade över sig. Förvisso är jag ingen sportig typ, men nog räknar jag mig åtminstone stolt till medelmåttornas skara. Sen att vissa springer ytterligare en mil, och det bara på några timmar, hör inte hit. Jag vill ju hinna fika också.

Nej, vi tar det nog lite lugnare. Har jag tur vill hela familjen följa med, och då kan man ju kanske skylla på barnen om man inte ids gå så långt...

Äntligen har jag förstått varför man ska göra besvärliga saker!

Det är härligt att drabbas av insikter och aha-upplevelser. Idag fick jag ännu en sådan, när det gick upp för mig varför det är bra att göra svåra saker. Eller åtminstone varför det är praktiskt att ha gjort dem.

Idag är jag hemma med två sjuka barn som är för sjuka för att vara i skolan, men tillräckligt friska för att inte kräva 100%-ig uppmärksamhet. Då har man tid att leka lite med symaskinen. Jag går och väntar på att få hem lite ylletyger så att jag kan börja sy kläder åt mig och maken till den kommande sekelskiftesvandringen. Och har man sagt A så får man säga B. Klart att även barnen måste få sig något tidsenligt.

Sagt och gjort. Ett par Madickenklänningar kan väl inte vara så svåra? De kan vara bra som lite uppvärmning. Så jag tar fram tyget och börjar mäta och klippa och höfta och nåla och sy. Mönster är för sissies. Och medan jag sitter där vid symaskinen och slänger ihop en klänning mest för att ha något att göra i väntan på "det riktiga projektet", så slår det mig att det jag gör egentligen inte är helt snutet ur näsan. Men jag har ju sytt ett tält. Det var rätt svårt ibland. Det krävde lite eftertanke och planering. Nu, när jag syr barnkläder,  känns det som att det mest är raka sömmar och lite rynktrådar. Jag inser att jag nog växte rätt mycket av att göra något krångligt. Gick upp i level, för att tala spelspråk.

Men visst, nog har jag alltid vetat rent intellektuellt sett att man ska sikta mot stjärnorna för att nå högt, men jag har hittills aldrig förstått det i själen. Som genom ett trollslag blev det ju också helt uppenbart vad det är som driver vissa att göra saker som andra tycker är direkt vansinniga. En del av lockelsen ligger ju att man växer som människa. Att inse att man är kapabel, och att man klarar av saker. Man blir starkare.

Dagens sjukling i nästan färdig underklänning. Knapparna kan man ta framför TV:n ikväll.

Det är inte alltid man har tillgång till maskinen. Ida måste ju också få experimentera lite.

Nog bloggat. Nu ska jag börja med middagen och Ylvas klänning. Och så måste jag se om jag har något gammalt lakan att offra till förklädena.

Om tidsresan och gamla tiders lemonadpulver.

Nu är det bestämt. Det ska bli en fjälltur anno 1913 i år! Bilderna på de välklädda damerna i sina långkjolar på fjället bet mig som en mygga och kan inte sluta klia. Jag håller som bäst på att leta passande kläder, och gräver ner mig i samtida dokument. En annan trevlig källa som jag råkade ha hemma, är jubileumskatalogen från Åhlén och Holm, som är en faksimilupplaga av deras katalog från 1909. Lusläser man den så hittar man mycket matnyttigt.

Nedan ser vi till exempel vilka ryggsäckar som fanns till salu. Det är tydligen grågröna kanvassäckar som gäller. Om någon råkar ha en sådan som ligger och skräpar ute i garaget så är jag spekulant! Eller möjligen en näverkont. Undrar om mor och far fortfarande har kvar en i stugan?

Och för att inte bära alltför tungt är det kanske bäst att införskaffa lite lemonadpulver eller saftextraktpiller. Eftersom dessa märken inte längre finns att tillgå, kommer jag att packa med lite Resorb samt kronans saftpulver i påse, utan att för den sakens skull känna mig helt fel ute.

Jag tycker att det är extra kul att läsa att de numera bara har kvar hallomsmaken i sortimentet, eftersom den är mest eftertraktad. Precis så är det i dt Öhrnellska hemmet hundra år senare också. (Eller rättare sagt så kanske de andra smakerna blir över, eftersom hallon är godast.)

En annan bidragande faktor till denna historiska resa är att jag i år verkligen började lyssna till texterna i de nationalromantiska första-maj-sångerna, som till exempel andra versen i den klassiska "Längtan till landet".

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Kvinnans bokskatt anno 1913 - Om fotvandring - del 3

Om det förra inlägget om lämpliga skodon kändes rätt modernt, så kommer här i tredje och sista delen en del råd som kanske höjer några fler ögonbryn.

"De plagg, som för tillfället icke användas, bäras i en lätt rensel på ryggen och böra naturligtvis vara så få som möjligt. Med fördel kunna istället för underkjol bäras vidbyxor, som knäppas vid knäna, av något tunnt tyg. Sådana besvära icke, men skydda likväl underlivet förträffligt mot damm, fukt och blåst. I renseln packas för övrigt en omgång underkläder, nödigt antal strumpor och näsdukar, renad bomull (för menstruationen), litet borgas, borvaselin, engelskt häftplåster och litet opiumdroppar, för den händelse diarré skulle påkomma, samt en liten flaska brännvin till fötternas tvättning.

Av andra lämpliga småsaker, som kunna vara behövliga, märkas en liten turistbägare, sysaker, stoppgarn, kniv, blyertspenna, brevkort, papper och kuvert, allt saker, som varken skrymma eller tynga.

En större matsäck är onödigt att släpa med, enär man under vandringen nog kan få mat, om också inte alltid så god och omväxlande som man är van vid. Några kakor god chokolad böra i alla händelser medtagas, för den händelse kosten skulle bli alltför klen eller låta vänta på sig alltför länge. Naturligtvis får man icke försumma att medföra tillräckligt med penningar för att icke strandsättas. Unga kvinnor böra alltid under sin vandring hålla ihop och icke åtskiljas för att på egen hand företaga något strövtåg, som lätt kan medföra obehag"

Now we're talking! Några kakor god chokolad kan jag helt klart tänka mig att packa med. Men det där med att tvätta fötterna i brännvin låter lite... Tja, jag vet inte. Gjorde de verkligen det? Kanske någon här har gjort det?

Och opium - var det något man förväntades ha hemma, eller? Plåster kunde man åtminstone några år tidigare beställa från Åhlén och Holm, liksom ryggsäckar av grönbrunt impregnerat tyg, för allt mellan 1,55 till 6,35 kr/st. Sen det här med bomull för menstruationer väcker ju en del frågor. Det var ju trots allt före trosornas tid. Men... Äh, jag släpper det.

Kvinnans bokskatt anno 1913 - Om fotvandring - del 2

Vi läser vidare om damernas fotvandring:

"På en fotvandring är utrustningen av största vikt. Framförallt måste stor uppmärksamhet ägnas åt fotbeklädnaden. Helst användas kängor, som måste vara starka och bekväma, varken för stora eller för små och sitta väl, så att de icke föranleda skavsår. Alldeles nya kängor böra icke begagnas, utan sådana, som under en månads tid varit i dagligt bruk och sålunda hunnit forma sig efter foten. Alldeles förträffligt är att i kängorna lägga en lös sula av tagel eller renhår. En sådan håller foten torr vid svettning och i händelse av regn och väta. Strumporna böra icke vara för tjocka och hettande, men icke heller så tunna att sulan kännes för mycket igenom. Kängorna böra alltid vara förfärdigade för höger och vänster fot.

Kroppen bör vara så fri och ledig som möjligt i sina rörelser. Fördenskull få inga hårt sittande liv, trånga linningar eller band användas. Bäst är att använda blus, och kjolen bör vara alldeles fotfri, samt sluta minst 10 cm. över marken. För kalla dagar behöves en kofta eller jacka, och mot regn skyddar allra bäst en lätt regnkappa med kapuschong, varigenom paraply blir onödigt, liksom en hatt med breda brätten som skyddar mot solen, gör parasollet överflödigt."

(Här har man uppenbarligen inte läst på, utan släpat med paraply/parasoll ändå!)