Öhrnells blogg

Lågkvalitets skitdag!

Inte nog med att maken är i Nordnorge och krigar - jag har drabbats av feber samtidigt som det har vräkt ner snö som jag knappt orkar skotta bort längre när jag är pigg och frisk. Istället tvingas mina gamla föräldrar ut för att hjälpa till. Känns inget vidare. Och sen upptäcker man att det droppar vatten från taket inne i biblioteket. Skit. Vi har ju precis fårr badrummet i ordning efter att ha renoverat efter vattenskadan som vi upptäckte i fjol - då det droppade vatten i biblioteket, men på ett annat ställe. Suck. Tiden och tusenlapparna svävar bort i fjärran.

När jag känner mig lite piggare ska jag ta fram och testa det sprillans nya kamerastativ som jag köpt för att leka med i fjällen. NÅT kul ska man ju ha också... Och så är det ju sportlov snart. Undrar om jag ska försöka hemlighålla vattenskadan för maken tills efter sportlovet?

Toppbiten till slut, verkar det som.

Jag har nog blivit lite fjälltoppsbiten efter fjolårets tur upp på Sytertoppen. Jag har aldrig tidigare begripit vad man nödvändigtvis ska upp på de högsta topparna för. När man väl har kommit upp så är det ju bara att vända och gå ner igen, och det har i mina ögon alltid verkat lite onödigt. Jag begriper i och för sig fortfarande inte vad jag ska högst upp på toppen att göra, jag vet bara att jag känner ett starkt sug. Både jag och maken är överens om att fjolårets topptur var en av förra sommarens absoluta höjdpunkter. Så vad siktar vi in oss på i år?

"Dags för Helags kanske?" sa maken.

Och för första gången kändes det "jaaa" i magen när jag hörde namnet Helags, istället för som tidigare "nämen-herregud-vad-ska-man-så-långt-bort-från -allfarvägen-att-göra-det-verkar-väl-jobbigt".

Så vi får se om vi håller oss till de jamtska fjällen i sommar. Vi får se hur det funkar med barnvakt.

Nu ska jag lägga mig  och titta på TV och bli än mer inspirerad. För jag kan väl inte vara ensam om att ha lagt märke till de otroligt vackra omgivningarna kring störtloppsbackarna i Vancouver?

OS på er!

"Bergfink - cirkelsåg i arbete"

I slutet av åttiotalet gick jag högstadiet på Storsjöskolan i Östersund. Det finns en sak som är kännetecknande för samtliga elever som gick på den skolan under 70-80- och åtminstone tidiga 90-talet.

Vi hade alla samma biologilärare.

Vi tvingades samtliga lära oss en jäkla massa fågelläten.

Genom Facebook och en god kontakt har jag lyckats komma över en kopia av den stencil vi fick i sjuan, och som vi hade prov på ett flertal gånger upp till nian (det kom med tre fågelläten på provet i sex och samlevnad som vi hade i åttan...)

Kanske man skulle ha den i bakfickan när man är ute i fågelskogen? När man väl har fått höra lätena så är beskrivningarna inte så dumma. Listan är lite svårläslig, men här är några favoriter:

• Tofsvipa: Klagande ängsligt. Med saliv i halsen
• Orre: Bubblande kutter
• Sparvuggla: Tidssignalen på radio
• Bergfink: Cirkelsåg i arbete
• Trädgårdssångare: Glatt fylligt joller. Som en vårbäck.

Vi ska ha återträff i början av maj. Tror jag ska ta med den här då och hålla lite förhör när folk är lite lagom runda under fötterna.

När jag var barn fick vi minsann pulsa...

Brukar det inte låta så?

"När jag var barn då fick vi minsann gå till skolan och pulsa i djupsnön fast det var trettio grader kallt. Det var fyra kilometer dit och sju kilometer hem och sen fick vi börja med att slå hål på isen i vattenhinken och bära in ved så vi kunde elda i skolsalen"

Så går det inte till idag, som tur är. Men den senaste tiden har det snöat rätt ordentligt. Faktum är att jag aldrig har sett så mycket snö i Sundsvall sedan vi flyttade hit. Jag vet inte ens om jag sett så mycket snö utanför fjällvärlden. Jo, möjligen en vinter i Östersund när snön nästan gick upp till garagetaken. (Med nyktra glasögon på, så misstänker jag att det var plogvallarna som gick upp till garagetaken, inte den snö som fallit naturligt.)

Förra veckan gick jag ut på torsdagkvällen för att skotta upp stigen över gräsmattan som barnen tar till skolan varje morgon, för att slippa gå via bilvägen (som saknar trottoar även på sommaren).Tre spadtag djupt hade det blivit bara över dagen. Gången hade drevat igen totalt. Till slut var jag framme vid häcken. På andra sidan häcken kommer barnen ut till en ordinarie gångväg, som plogas med traktor. Nämnda traktor hade mycket tjusigt skottat upp en stor snöhög precis där jag tänkte att ungarna skulle gå ut.

"Nåja", tänkte jag, "har de kommit såhär långt så är det ju bara att klättra över snöhögen, barn fixar ju allt, bara det är lite roligt och involverar klättring"

Men för säkerhets skull testade jag själv. Det var ju helt hopplöst! Det bar ju ingenting! Jag sjönk igenom till midjan och fick kämpa för att komma loss. Och sånt ska man ju inte utsätta ätteläggen för mellan frukost och skolstart, så det fanns ju bara en utväg, och det var att gräva tunnel.

Maken undrade nog vart jag hade tagit vägen, för jag blev borta länge. Jäklar så roligt det var! Jag har definitivt inte grävt snötunnel genom snöhög sedan tidigt 80-tal, men det var ju jättekul! Snön var lagom packad så att den höll ihop, men ändå lät sig grävas i.

Kul för barnen morgonen  efter. Jag följde med för att föreviga, och för att kontrollera att inte tunneln rasade. Lite mor av min tid är jag ju.

På väg, med skridskorna i påsen (givetvis hade skridskobanan snöat över så att det inte blev någon åkning)

Får man plats med hela packningen i tunneln?

Jupp! Båda barnen lyckligt ute på andra sidan.