Friluftskedjan -Din länk till naturen-

Nu vill vi äta fisk... Tacka Holland för det! Kaitumälven - Del 5

(...5:e delen ur Berättelsen om pontonpaddel och flugfiske äventyret i Kaitum sommaren 2009)

Hoppet är det sista som överger fiskaren!

Det luktade fortfarande fuktig fiskare om vadarbyxorna när dom krängdes på för ytterligare ett fiskepass. Vi hade bestämt oss för att göra ett nytt försök uppe vid y-förgreningen där det hade vakat så infernaliskt kvällen innan.

Vinden hade inte mojnat mycket sedan förmiddagens pontonbåtprovning, snarare hade den ökat ett par snäpp men solen hade i gengäld tittat fram. Med alla tillhörande verktyg för flugfiske på plats runt kroppen (flugspön, vadarstav, myggnät, fiskeväst, kniv m.m) vandrade vi uppströms, jag och Tobbe.

Solen her spräckt molnkakan och värmer gott i vadarna när vi traskar mot fisket!!!

Humöret var på topp men en gnagande oro fanns närvarande och spred sig sakta ut i kroppen. Trots det vackra landskapet och den så omtalade fiskrika älven ville det inte riktigt kännas bra. Frågan ekade i mitt huvud.

- Skulle det hugga nu eller skulle jag få gå utan fisk ännu en dag?

Jag bannade mig själv något eftersom jag hade föreslagit att vi skulle rigga pontonerna istället för att fiska på förmiddagen, men gjort var gjort. När vi kom upp till platsen där vi fiskat dagen innan var vattnet vindpinat. Krusningarna som vi kunde tänkas finna på ytvattnet visade vara smågropig sjö och vitskummande småvågor. Vinden låg i precis fel riktning för oss och vak från eventuell fisk var omöjligt att se. Jag knöt på en nymf på tafsen, ett "guldribbat haröra"  Efter en stunds fiskande var jag ännu mer oroad. Inte ett hugg, inte ett vak inte en liten fiskusling hade synts till. Tobbet föreslog att vi skulle vandra över älven via hängbron som fanns en bit ifrån oss och se om det gick bättre runt den lilla udde som visade sig på kartan och vi kunde se från den plats daf vi befann oss. Vi rullade in linorna och satte av.

Tobias vid kanten till sidoälvfåran i närheten av bron

Nu hade tankarna börjat sina fördärvliga försök.

- Skulle det gå fem dagar och jag kom hem till Stockholm med 0 st fiskar i protokollet, tänkte jag

Jag vet att det inte är bra att tänka så men vad hade jag för val, tankarna var ju likt förbannat där. Då kom en annan tanke, ett påstående som jag lärt mig av fiskevänner lite varstans.

- Hoppet är det sista som överger en fiskare, sa jag högt och tydligt för mig själv.

- Tobbe, ropade jag. Hoppet är det sista som över ger en fiskare, det vet du väl?

Tobbe tittade på mig.

- Jag har redan fått fisk så jag vet inte vad du snackar om, ropade han skarattandes tillbaka. Jag fick ju en harr igår kväll kommer du inte ihåg det?

Jag sjönk djupare ner i depressionen (Jag vat att jag överdriver men det kändes nästan så, just i den stunden:-))

Vi vandrade ömsom vadade oss runt ut på udden som vi hade satt upp som nytt mål. När vi kom fram visade sig våra vindriktningsantaganden riktiga, det blåste mindre där. Vi började fiska av sträckan. Tobbe fick napp, en liten öring, då menar jag liten, Öringen mätte 7-8 cm från huvud till stjärt. Han fiskade med en klassisk fluga "Eropea 12". Jag själv blandade lite hej vilt men inget ville resultera i fisk. Efter ett par timmar i stekande sol vadade vi över bron och tillbaks ner mot lägret. Vi kände oss nog allt lite nedslagna.

På väg tillbaks över hängbron. Jag har fastnat med kroken i utrustningen... Inget går vägen just nu!

När vi åter stod vid Y-korset bestämde jag mig för att försöka med ytterligare ett par kast där det vakat dagen innan. Med en Klinkhammer på tafsen började jag kasta. Jag svingade fram och tillbaka innan jag la ut flugan ett par meter framför mig. Den fick glida långsamt med strömmen. Direkt var det en fisk som högg. Inte heller denna gång ville kroken fastna i munnen utan valde att flyga upp i videt och fastna bakom mig. Men istället för ilska infann sig nu en viss strimma hopp, glöden hade tänts.

- NÅGON VILL HA MIN FLUGA, tänkte jag.

Samtidigt som jag just fått loss min fluga ur den snåriga videbusken och börjat kasta igen, kom två personer vandrande längs älvsidan. Efter någom minut var de framme hos mig. På knackig engelska presenterade de sig, de var från Holland. Den ena mannen tog till ordet.

(Jag översätter här)

- Hej Hur går det. frågade mannen.

- Jo tack det hugger på Klinkhammer här i forsen. sa jag efter som jag hoppades att de hade sett hugget. Det är lite kärvt och vill inte riktigt komma igång. Hur har det gått för er?

- Fantastiskt; svarade han. Vi har varit här i 10 dagar och har tagit hur mycket fisk som helst. Men har ni fått fisk här, han pekade i vattnet där jag stod?

- Ja, inte så många men det vakade massvis här igår, sa jag.

- Vi har inte sett ett ända vak här på alla 10 dagar. Men vi har varit långt uppströms där högg det ordentligt.

- Vad fiskar ni med och vad får ni, frågade jag försiktigt?

- Klinkhammer i alla färger och storlekar. svarade han. Den som går bäst är de här Creamfärgade, han tog fram sin flugask och visade en.

Han plockade loss tre stycken ur asken och gav mig.

- Behåll dom där du får dom , vi åker hem i morgon.

- Vad får ni för fisk, frågade jag igen.

- 99 % harr, men med mängderna fisk vi har fått så blir det ändå en hel del fin öring.

Männen försvann med en avskedshälsning och jag satte av i full fart mot Tobbe för att presentera nyheten om det aktuella flugvalet och om att vi måste hitta en ny fiskeplats.

Vi bestämde oss för att vandra ner till vårt läger igen. Väl framme i lägret hade hungern gjort sig påmind. Åter igen fick vi äta annan mat än fisk.  Halva falukorven var kvar efter gårdagens lunch. Vi bestämde oss för att, trots det fisksnåla läget, ta det lite lugnt. Vi var ändå ute på ett fantastiskt äventyr och snart skulle vi få ro i forsar med våra pontoner. Jag samlade ihop näver och björkved, snart doftade det fuktig fjällbjörksbrasa i hela omgivningen. Samtidigt som jag grillade falukorven på glöden kilade Tobbe iväg för att se hur lagningen av pontonen hade fungerat. Med tunga steg kom han tillbaks.

- Den ena läcker, sa han bedrövat.

Vi gjorde på nytt ett försök att laga pontonen. Det fick visa sig i morgon om det blev till att pumpa en gång i timmen längst med paddlingen eller om lagningen denna gång skulle hålla.

Falukorv och folköl är inte så tokigt trots allt.

Tobbe håller elden vid liv. Vi har det väldigt bra trots fisketorkan.

Holländaren

Middagen krävde sin obligatoriska "lilla hutt". Med en värmande innanför västen var humöret åter på topp och fiskeplaneringen i full gång. Vi bestämde oss för att vandra ner mot Holländarnas lägerplats och se hur dom hade det. Det kunde säkert finnas några fina fiskeplatser där.

Efter två timmars vilande bar det av nedströms för kvällsfiske. Vi vandrade i ca 10 minuter innan Holländarnas läger dök upp. Rakt utanför deras tält flöt strömmen fram i ett magisk saakta mak. Inga krusningar bara en jämn homogen massa som förflyttades nedåt. jag blev hänförd.

- Jag förstår att dom har sitt läger här sa jag till Tobbe och rullade ut linan.

Ingen av männen syndes till och det kändes lite som att vi gjorde intrång genom att fiska utan för deras tält. Men älven var för alla och här fans ingen kvotering. Klinkhammern var åter fäst på tafsen. Jag vadade ut i strömmen, njöt av varje steg jag tog. Vattnet var klart. Jag såg stenarna på botten som om där inte fanns något vatten.  Jag började kasta. med korta falskärmskast siktade jag ut mot det jag trodde var strömfåran. Flugan landade och flöt vackert nedströms. Strax innan jag skulle lyfta linan till ett nytt kast skymtade jag ett vak ute på slätvattnet lite uppströms. Jag vadade upp en meter eller två och kastade igen. Första kastet missade sitt mål lite kort. Det andra kastet la sig ungefär tre meter ovan platsen för vaket. På något konstigt sätt känner man när det blir rätt. Med ett ljudligt slurp slukade fisken flugan. Där satt den! Jag kände hur glädjen sprutade ut i var enda cell i kroppen. Jag ropade till Tobbe att han måste ta en bild. Han tog fram kameran och knäpte en serie bilder. Men jag var inte nöjd med det, jag skulle minsann ha fisken förevigad ordentligt. Lite stappligt började jag vada mot Tobbe som stod tretio meter bort. Fisken rusade ut med jämna mellanrum så jag stannade då och då för att veva in lite lina. Allt vadande och dragande blev plötsligt för mycket och bara ett par meter från Tobbe och hans kamera släppte fisken.

- Faan ropade jag irriterad på mig själv.

Den som gapar efter mycket...  detta är en av bilderna ur serien...

Vi fortsatte fiska. Det tog inte många minuter innan det var dags för Tobbe att ha fisk på kroken. Han drillade fisken en kort stund och vips låg den i håven. Det var en fin öring, perfekt för två personer till kvällsmål.

Tobbe fiskar flatstryket...

...och fiskar...

Tobbe med fisk och Holländarnas lägerplats i bakgrunden.

Äntligen ska vi få känna smaken av grillad fisk... Härliga öring!

Faktumet kvarstod, jag hade inte fått upp en enda fisk på ett och ett halvt dygn. Nu kastade jag nästintill maniskt. Flugan flög fram och tillbaka över älven.

- Om jag bara kunde få upp en liten rackare skulle jag bli lugn och inte kräva en enda fisk mer på turen, tänkte jag.

Samtidigt som jag stod i älven och försökte efterlikna en svärmning med mina hundratals kast kom Holländarna tillbaks. Tobbe, som hade sin öring landad gick iväg och pratade lite med den ena av dem. Jag kände att jag också var tvungen att gå fram och hälsa eftersom vi stod utan för deras läger. Holländaren berättade att de hade fått ett 40-tal harrar under dagen. Jag berättade att vi har haft några hugg men att det var svårt att veta vart fisken stod. Holländaren berättade att de också hade haft det lite motigt den första dagen innan agn och platser var funna. Han pekade på en plats lite längre upp ovan deras läger ca. 50 meter.

- Där går det att vada ut på en tunga så att du kommer ut mitt i älven, sedan är det bara att kasta utåt i branten ner i djupfåran. Klinkhammer är det som gäller, han log.

Hoppet över ger en aldrig det är bara att fiska på.  Här ett av mina hundratals fallskärmskast.

Tobbe och den magiska Holländaren. Solen på väg ner eller upp...

Jag vadade ut på tungan, ut i älven. Precis som mannen beskrivit gick det utan problem att ta sig  ut dit han föreslagit. Väl framme såg jag hur det med jämna mellanrum vakade på två olika platser. Efter ett par kast på den ena small det. Spöt bågnade ordentligt. Det ven från rullen när fisken rusade ut för att rädda sig. Den här gången skulle det inte krånglas. Jag drillade fisken en kort stund och med lite lätt darrande hand håvades fisken. Vilken lycka. Applåder hördes, det var Holländaren. Jag bockade djupt och tackade ljudligt för tipset.

Total eufori...

Harren som fick all ångest att släppa...

Jag kastade ett par kast till och ytterligare en fisk fick se sig besegrad i flatstryket. Jag släpte tillbaks båda harrarna efter som Tobbe redan hade matfisken i tryggt förvar. Kylan kom krypande och vaken försvan. Vi kände oss nöjda. Klockan var nära midnatt och morgondagen skulle innehålla nya äventyr. Pontonerna skulle provas i skarpt läge i morgon så det var dags att bege sig tillbaks till lägret. Vi tackade Holländarna för tipset och vandrade hemåt.

Kylan rullar in över Kaitumälven när vi strävar hemåt.

Väl hemma tände vi en brasa. Tobbe spände upp sitt halster. Vi preparerade den tidigare fångade öringen med massor av purjolök, citronpeppar och riktigt smör innan den placerades i elden.

Tobbe kollar till öringen, potatismoset i kastrullen... Mums...

Öring, purjolök, citronpeppar och smör...

Fisken är klar att äta precis när solen vänder bakom höjden... Det här är magi...

Vi riktade våra blickar mot älven och sammanfattade dagen. Nog hinner man med en hel del när man inte störs av en massa onödiga saker. Vilken dag vi hade haft och vilken dag vi skulle komma att få nästa dag...

I nästa del ror vi pontonerna för först gången genom forsar och flatstryk... Vi fiskar som vi aldrig gjort tidigare... Välkommen att läsa vidare om det...

Det finns 4 tidigare delar att läsa under TURER på min sida...

Drömfiske, jungfrufärd och pyspunka... Kaitumälven - Del 4

(...4:e delen ur Berättelsen om pontonpaddel och flugfiske äventyret i Kaitum sommaren 2009)

Drömfiske...

...den fisken är den största som någonsin fångas... ahhh ta dennn hmmm... zzzzzz... nej inte tappa... zzzz.... JAG VAKNADE TILL!

Drömmarna rusade snabbt bort och den nya dagen var här. Så sakteliga vaknade också kroppen till liv. Det knakakade och sprakade i kroppen när jag sträckte ut benen mot sovsäckens botten. Känslan att ligga kvar i sovsäcken ett par minuter efter uppvaknandet var oslagbar. Jag tror personligen att ordet "MYSIGT" måste uppfunnits av en tältande person som helt naturligt slängt ur sig ordet efter en god natt sömn i ett tält "Det här var myyyysigt".

Tobbe sov fortfarande. Snarkningarna som hade väckt mig ett par gånger under natten lät nu mer som svaga snusningar. 

- Han får sova en stund till, tänkte jag och drog ner dragkedjan på sovsäcken.

Midnattssol kräver viss utrustning för mörkläggning.

Efter att ha dragit på mig kläderna tog jag mig försiktigt förbi tältets dragkedjor och ut i den höga morgonluften. Strandpiparen flög med sitt karatäristiska läte lågt över älven. Bort mot den andra älvsidan traverserade en andfamilj över forsen likt en grupp forskajakspaddlare. Jag log.

- Så ska vi också göra om ett tag, sa jag högt till andfamiljen som verkade ta beskedet med ro.

Med ett par vana handgrepp var köket igång. Fördelen med den här delen av världen är att vattnet alltid är av yppersta klass, finns i oänliga mängder och som längst ett par steg bort. Först koka vatten till termosen och den första gudomliga kaffeskvätten, sedan till morgongröten. En... två... nävar havregryn, koka upp...

Samtidigt som stormköket spelade sin vackra melodi, när den med ett fräsande kokade upp gröten, tittade jag till höger på den stora hög med skrot som låg huller om buller (Eller rättare sagt högen med det som skall bli våra forstransportmedel). Det var pinnar och låskilar som skulle sättas ihop med galonklädda luftpontoner och aluminiumrör till stabila farkoster med åror.

Jag vände mig mot tältet och började sjunga.

- God morgon god morgon hör fåglar sjunga god morgon god morgon i köööööör...

Sången hade god inverkan på min äventyrskamrat som med ett regnmulet ansiktuttryck tittade ut ur tältet.

-Frukosten är serverad, ropade jag glatt...

Tobbe log lite vagt.

Skrotupplaget bredvid morgonköket...

Frukost i högsäte mitt i vildmarken. Torrmjölken är med, sylten lika så... Tobbe håller på att vakna till liv...

Efter lite gröt finns inte ett spår av morgonansiktet, nu skiner det som solen... Jag tar disken ropar Tobbe!

Pontondags...

Vi tog det lugnt. klockan var 08.30. När vi hade ätit upp gröten och Tobbe hade diskat, diskuterade vi hur vi ska lägga upp dagen. Vi bestämmde oss för att stanna kvar på detta ställe åtmindstonde detta dygn. Fisket måste ges en ordentlig chans. Vi pratade om hur vi skulle fiska av vattnen runt omkring oss. Det var lite jobbigt att det hade slutat nappa kvällen innan men det kanske bara var att kylan hade rullat in. Tankar kring flugval och strategier var också uppe på tapeten. 

Vädret var åter igen ostadigt och regnmålnen på himlen hade fört med sig blåsten. Jag föreslog att vi, innan vi fiskade vidare, skulle rigga våra pontoner och se så att det fungerade samtidigt som det kunde vara bra att provpacka dom. Vinden kunde ju mojjna till lite senare.

Vi satte igång och montera. Efter som vi hade provriggat pontonerna hemma på min innergård på södermalm tidigare gick fort att sätta ihop allt denna gång. (läs i inlägget http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/15822.htm) Vi pumpade på frenetiskt för att fylla pontonerna. Svetten rann som floder i mitt ansikte och knotten samlades runt mig för sin tänkta måltid. Årorna monterades och det var dags för jungfrufärd. Eftersom jag har ordentlig kunskap i forpaddling med kajak fick jag den äran att inviga ekipaget. Tankarna kom genast smygande. Vad gör vi om det inte fungerar att paddla i forsen? Hur tar vi os två mil nedströms om packningen är för tung? Jag slog bort tankarna. Det kan ju var så att detta går jätte bra!

Av med byxor och skor. På med sandaler och flytväst. Pontonen i vattnet. Vi sjösatte bakom en liten utbucktning där vattnet stod stilla. Fötterna kippade efter andan i det kalla vattnet. Med ett "huj" satt jag i den vadderade stolen... Jag flöt... som en kork... Med en viss försiktighet rodde jag ut mot strömmen. Jag rodde ut den yttre pontonen mot det skummande vattnet, det sög tag precis som jag hade tänkt mig. Med ryggen mot strömmen rodde jag en hit en dit. Jag treverserade med samma lätthet som andfamiljen tidigare på morgonen.

- DET ÄR SKITROLIGT, ropade jag till tobbe.

Av med kläder på med sandaler och flytväst.

Den flyter som en kork.

Ut mot strömmen, ska det fungera?

Jag far runt som en illbatting i forsen... Superstabilt...

Tobbe stod på land. Han var bekymrad.

- Luften går ur mina pontoner det läcker någonstans, sa han orolligt.

Jag klev upp ur vattnet. Vi hade införskaffat ett superlagningsmedel enligt försäljaren och här var det dags för felsökning. Vi monterade ur luftblåsorna ur båda påntonernas galonhöljen. Vi blåste upp blåsorna till bristningsgränsen och sedan mer eller mindre red vi på de i en lugn del av vattnet. På detta sätt sjönk pontonerna. Efter en stunds vridande och sökande hittade vi två små hål, ett på varje ponton. Små små bubblor sipprade fram och steg mot ytan. Fram med lagningskittet. Lagningen fungerade precis på samma sätt som när man lagar en cykelslang. Vi pumpade åter upp pontonerna. Medans vi väntade på att lagningen skulle bekänna färg, om det var tätt eller om det långsamt sipprade ur luft, bestämde vi oss för att gå iväg och fiska... Vad härligt, äntligen var det dags för flugfiskespötspöt igen...

I nästa del får vi tipps av en holländare om vart och hur vi skall få mycket och stor fisk... välkommen att läsa vidare om det...

Det finns 3 tidigare delar att läsa under TURER på min sida...

Luftburet är bäst, vacker blomma och falukorv... Kaitumälven - Del 3

(...3:e delen ur Berättelsen om pontonpaddel och flugfiske äventyret i Kaitum sommaren 2009)

Hällregnet bedarrade. Klockan visade på 20.00 det var ljust som på dagen. När vi vaknade efter en välbehövlig sömn var helikopterfärden redan fjärran i tanken. Den fantastiska känslan av att klara sig själv liksom gned sig in i varje por, ja varje molekyl av kroppen. Doften av fjäll smög sig in genom tältets myggnät. Det var underbart att ligga och lyssna på älvens dansande vattenvirvlar samtidigt som svala kvällspustar svepte in i tältet och smekte mitt ansiktet. På andra sidan myggnätet där satt myggorna och knotten, de var inte lika härliga. Varje tur är likadan. Stålsättning mot mygg är jobbig i början av äventyret mot slutet märker man de knappt. 

Innan turens första fiskepass behövde vi en ordentlig påfyllning av våra energiförråd. Det är alltid lite nervpirrande då man första gången på en tur plockar fram sitt stormkök, koplar ihop och tänder det. Kommer alla packningar vara hela? Har något gått sönder under transporten? Inte minst fick jag med mig alla delar?

Efter en välbehövlig måltid var det dags att gå igenom nästa nervprövning. Dags att besiktiga fiskeprylarna. Vadare, flugspön och rullar, CHECK!. Alla askar med flugor, CHECK! Myggmedel CHECK!

Falukorvfräsning på mitt fantastiska Optimus Nova kök som aldrig har svikit mig. Myggnät obligatoriskt. Stolarna till våra pontonbåtar var mycket praktiska vid matlagningen...

Långa pass i vadare och kalla älvar kräver underställ trots värmebölja.

Tobbe är fiskeredo och myggsäkrad...

Vi vandrade långsamt och tysta uppströms mot en y-förgrening ett par hundra meter ovan våran lägerplats. Stället för kvällens fiske bestämdes redan då vi flög in för landning med helikoptern. Tobias såg två personer stå och fiska i motljuset i forsarna, han blev helt lyrisk. Vi hade fått veta att det låg ett gäng på tre personer från Holland nära oss. Dom skulle bli upphämtade tidigt nästa morgon av samma pilot som släppt av oss tidigare under dagen. Gänget hade tydligen flugfiskat där i 10 dagar... Vi såg deras två knallgula tält vid älvkanten en bit ifrån den plats där vi blev avsläppta (Detta skulle visa sig vara ett lyckokast för våran del dagen efter).

När vi kom fram till den plats vi hade bestämt oss att fiska av tog det inte många sekunder innan flugorna ven runt om våra huvuden. Lite ringrostiga var vi nog allt, flugorna fastnade i björkar och i videkvistar men lika glada var vi för det.

- Titta, sa Tobbe plötsligt. Där uppe vakar det stora vak. Det ser ut som harr.

Jag tittade i riktningen uppströms mot stället som Tobbe pekade på och mycket riktig, stora runda vakringar gled nedströms. Tobbe vadade uppströms och började kasta.

- Där satt den!

Tobbe drillade in fisken snabbt. En fin Harr visade det sig vara.

Eftersom första fisken var landad inom loppet av 10 minuter struntade vi i att ta en bild och dokumentera den. Vi utgick från att här skulle det spruta upp fisk. Tobbe använde en coachman som fluga vilken han fiskade torrt. Jag knöt på en lika dan. Vi fiskade vidare. En halvtimme gick och så ytterligare en, ingen mer fisk visade intresse för våra flugor. Efter två timmar högg det plötsligt på min fluga men jag blev så ställd så jag gjorde ett för hårt mothugg och den flög ur munnen. Vi fortsatte att fiska och när jag sedan frågade Tobbe om han hade sin klocka på sig svarade han att det hade han och att den visade 00.45. Vi bröt upp och vadade hemåt. Vi hade mycket som skulle åtgärdas och långa sträckor som vi skulle ro med pontonbåtarna de närmsta dagarna.

Fantastisk omgivning och blommor i mass. Vardarstaven är ett måste för mig.

Tiill en början blindfiskade vi i strömmar och forsar utan resultat. 

Jag fuktar vadarna och känner på omgivningen.

Blomman, en otroligt vacker Kung Karls Spira, med Tobias i älven bakom, trogen vinner.

Kylan började rulla in och det var underbart att krypa ner i sovsäcken. Jag sov oroligt. Jag drömde att jag fiskade och fiskade men att inte en enda fisk ville hugga. Jag vaknade till och kollade på klockan hon visade 03.20 på natten. Jag kände hur det tryckte på, på blåsan. Jag svor lite tyst för mig själv. Jag har lärt mig att man måste kissa när man är kissnödig och sover utomhus. Kroppen behöver annars slösa värme och energi på att värma upp en massa onödig vätska. Jag skulle just börja klä på mig alla kläder och bli myggtätad när jag upptäckte den fantastiska tystnaden. MYGGEN VAR BORTA! Kylan hade jagat bort myggen. Jag klev upp, öppnade myggnätet och tog mig ut. Det som mötte mig var fantastiskt. Solen som knappt glidit ner bakom fjällkammen, ljuset och dimmorna som bildade en ridå över kaitumälven bäddade in omgivningen i sitt bommulsliknande tillstånd. I bara kalsongerna stod jag där länge länge och bara tittade, sedan lättade jag på trycket... Njutningen var total..

Jag gick åter in och la mig i tältet. Jag somnade omgående och drömde om hur fiskarna kom till mig. Så blev de också redan nästa dag...

03.25 en magisk stund ur livets ögonblick.

Det finns 2 tidigare delar att läsa under TURER på min sida...

"Drop off" Kaitumälven... Kaitumälven - Del 2

Dag 1 flugfiske och pontonpaddling i Kaitumälven

Rotorbladen skar knivskarpt genom luften. I ett ögonblink lättade Helikoptern och sköt iväg som en kanonkula mot horrizonten. drygt Tio sekunder varade tystnaden, sedan kom Myggorna...

Helikoptern lättar, vi är nu ensamma i 5 dagar. Vi blir upphämtade 2 mil längre ner... Hoppas vi hittar dit!

Kvicksilvret visade 23 grader celsius värmen var tryckande.

Tröttheten började göra sig påmind. Resan med flyg från Arlanda upp till Kiruna med vidare biltransport till helikoptern var krävande. Innan avresa var vi tvugna att göra en smärre matupphandling och uthämntning av pontonbåtspaketet i Kiruna, tidsschemat var superpressat. Nu hade vi precis lossat helikoptern ute på den fuktdränkta myren och Tobbias stretade på med vår 70 kg tunga packning. Att bära 70 kg de 100 meterna till den plats där vi valt att lägga vår första lägerplats kräver sin man.

Värmen i kombination med myggtät klädsel samt ett tiotal vändor gjorde att Tobias första klädesbyte fick genomföras efter 20 minuter.

Som alltid när man landar med helikopter i fjällbjörkskog känns det lite lustigt. Två meter innan helikoptern sätter ner sina medar på marken känns det som om man har en total överblick på hela omgivningen, landskapsbilden är övergripbar. Det är lite som att titta på en satellitkarta på internet. De sista två metrarna går fort, tempot är högt. Man åker likt en hiss ner bland trädgrenar, landar, tankarna far runt i huvudet och det gäller att få ur all packning från helikoptern. Helikoptern lättar och vips inser man att man inte ser ett dugg. Man kan se de närmsta björkarna och den lilla plätt öppen myrmark där man hade sitt "drop off" Thats it! Det var tur denna gång att forsen var så stark att vi kunde höra bruset från den.

Då stora, mörka, tunga moln snabbt gled in över omgivningens fjälltoppar blev det till min uppgift att slå upp vårat tält. Vi hade valt att placera tältet bland fjällbjörkarna i närheten av älven. Med oväder kommer ofta stormar och då är det bra att ha lite skydd och möjlighet att surra fast tält och packning.

Tältresningen gick utmärkt. Tältet, ett nyinköpt, begagnat Vaude Ferret III står stadigt med stormlinor och allt. (Det är min andra tur med tältet. Den första var en helgtur med familjen på Finnhamn i Stockholms skärgård. Vädret var fantastiskt, vindstilla och sol alla dagar...) Nu, helt plötsligt slår vädret om där vi står. Jag berättar för Tobbe att tältet är oprövat i regnväder. Tyst ser han på mig och knyter sin hand, jag gör likadant. Hårt och bestämti kör vi ihop dom på ett slags Amerikanskt Hollywoodvis, knytnäve mot knytnäve. Med gesten visar han att han helt och hållet litar på mitt omdömme att införskaffa tält. Det känns skönt att regnet kommer. Den tryckande hettan är näst intill outhärdig. Tröttheten från dagens resor är stor. Vilket regn vi får. Någon öppnar ett hål i himlen och häller golfbollsstora regndroppar över mitt begagnade tält. Sovsäckar och liggunderlag är framstuvat och mysigt utlagda i tältet. Jag sitter nervöst i absidern och känner, först med handen sedan med kinden och pannan mot tältduken. Allt jag kan notera är en svag fuktdusch. De abnorma dropparna försöker penetrera tältduken men lyckas inte. Efter 10 minuters ihärdigt hällregn kryper jag lättad och glad in i sovdelen. Jag tar av mig i bara kalsongerna, lägger mig ovanpå sovsäcken och sluter ögonen. Myggorna har tystnat det ända som hörs är forsens rogivande läte som blandas med Tobbes vidriga snarkning. Men vad gör det Jag somnar direkt. Om ett par timmar börjar kvällsfisket och då ska vi vara på tårna...

Tältet höll tätt, lite slakare spänning än innan superovädret, men fortfarande snustort innuti, härligt!

Läs fortsättningen den kommer snart...

Alla delar av bloggen som  tllhör denna resa kommer att kunna läsa under TURER / Pontonpaddling och flugfiske i Kaitumälven

Första delen finns också på

http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/15822.htm

Äventyret till Kaitum börjar på Södermalms innergård... Kaitumälven - Del 1

Det här är berättelsen om en flugfiske och Pontonpaddling som jag och min vän Tobias gjorde i slutet av Juli i år 2009... 5 dagar på Kaitumälven i varsin underbar pontonbåt... (Positioneringen är lokaliserad till den plats där helikoptern satte av oss ett par dagar senare)

Allt började med ett telefonsamtal från Tobbe.

- Jag har bokat en helikoptertur ut från Kiruna till Kaitumälven i Juli... Ska du med vi ska flugfiska?

-Absolut ska jag det, svarade jag (familjen gav sitt godkännande så klart).

-Bra, vi måste hitta något sätt att ta oss 2 mil nedströms på 5 dagar... Jag tror på flytpontoner vad tror du...?

Sagt och gjort vi köpte oss ett varsit par gröna roddpontoner hos en återförsäljare i Rimbo. Jag frågade Tobbe om vi kanske skulle prova och rigga upp de hemma innan vi stack iväg utifall att något skulle saknas. Man vill ju inte stå som ett frågetecken mitt bland krigande myggarmeer och vakande storfisk... Sen hör till saken att varken han eller jag någonsin provat en sådan typ av farkost...

Pumpning och och prov av pontonbåtar på innergård i Stockholm...

Tobbe kom över med två enorma paket som innehöll de pontoner vi skulle provrigga. Snart hängde det folk från fönster och balkonger som undrade vad det var för märkliga saker vi höll på att leka med...

Det tog oss ungefär en halvtimme att prova oss fram hur saker och ting skulle sitta, pumpa pontoner, lista ut hur ventiler för tömming av luft fungerar och hur vi skulle göra med den packning som vi behövde ha med oss. Tält, mat, sovsäckar fiskeutrustning, kläder, allt som allt  20- 30 kg var... Vi kom fram till att det på min lott låg ansvaret att införskaffa ett 20 tal spännband, på Claes Ohlsson, av vilka vi skulle kunna bygga en hylla bakom sitsen...

Sitsen monteras här åt fel håll... Här dock i myggfritt tillstånd...

Alla grejer fungerade och vi packade ihop allt till ett kolli och skickade med bussgods upp till Kiruna...

Här är jag, glad och nöjd, denna tingest skall bära mig och all vår packning... måtte den palla för trycket...

Nu var det bara invänta avresan två dagar senare...