Vem har inte längtat efter att få se Island? De makalösa vattenfallen, de enorma glaciärerna och den vulkaniska aktiviteten. Hästarna, fågelklipporna och fåren. Det svarta, det vita och det gröna. Den nära kontakten med historien.

Allt detta såg vi - upplevde vi - och allt detta är värt att återvända till. Men... allt detta var väntat - ännu mer fantastiskt än jag föreställt mig - men ändå väntat. Jag var förberedd på att bli hänförd och det blev jag.

Konstigt nog är det bara lite av detta som jag tänker på när jag minns min resa. Det som verkligen överraskade var detta:

Topografin. Jag hade ingen aning om att Island var så platt. Det är liksom antingen - eller. Antingen är det enorma branter och berg eller också är det helt platt.

Lavafälten. Visst - det finns lavafält på Island. HELA Island är ju för tusan ett enda jättelikt lavafält.

Lupinerna. Banalt - visst. Men jag blev totalt överraskad av de enorma lupinfälten längs vägarna.

Arkitekturen. Många, verkligen många av de offentliga byggnaderna runt om i landet var speciella till sin karaktär. Jag tror inte jag såg ett värmekraftverk som var byggt som ett rätblock. Det verkade som om varje byggnation föregåtts av en arkitekttävlan. Detta gäller förstås den moderna byggnationen inne i Reykjavik, men också många byggnader ute på landsbygden. Här har Sverige något att lära.

Kyrkorna. Helt makalösa - antingen vad gäller arkitektur eller vad gäller placering. Mest förvånad blev jag kanske av det stora antalet småkyrkor ute på landsbygden. Oväntat många gårdar har en egen lite kyrka, precis som det var även i Sverige - på medeltiden. Men många andra landsortskyrkor låg helt ensamma, långt ute på någon udde, eller i varje fall nära havet. På medeltiden i Sverige byggdes ju ofta kyrkorna på kullar för att de skulle synas på långt håll, för att signalera makt. På Island har de på något sätt lyckats få kyrkorna väl synliga trots bristen på kullar nära havet. Många små kyrkor ser man på mycket långt håll med endast havet som bakgrund. I ordets rätta bemärkelse sagolikt - även för en ateist som jag.

Ölkelda. Vi hittade en turistbroschyr som beskrev en plats - Ölkelda - på Snaefellsnes. Där skulle finnas en källa med naturligt kolsyrat vatten. När vi kom dit visade det sig att källan var täckt. En kran stack upp ur marken. Det var bara att sätta dit flaskan och fylla på. Smaken var... ok. Någon dag senare hittade jag ett namn på kartan - långt uppe bland bergen: Rauðamelsölkelda. Kunde det finnas något liknande där? Vi körde till vägs ände. Därifrån gick en stig bort mot ett vattenfall en dryg kilometer bort. Vi följde stigen. När vi var nästan framme vid fallet delade den sig. Den större gick rakt fram mot fallet. Livskamraten följde den. Men jag valde den smalare, otydligare stigen som ledde bort i en annan riktning. Och vad får jag se? En helt öppen, bubblande källa medkolsyrat vatten! Här var vattnet betydligt godare än på det första stället. Efter lite googling visade det sig att ordet ölkelda betyder hälsokälla. Det kunde man kanske ha gissat. Öl är ju både nyttigt och gott.

Ödsligheten. Det som gjorde allra störst intryck på mig var dock ödsligheten och den effekt den hade på mig. Nästan hela ön gav ett melankoliskt intryck. Gårdarnas placering - långt isär - signalerar: Kom inte hit. Håll dig på din kant. Varför ska man ha grannar när man kan bo ensligt? Själva naturen signalerar: Du måste vara byggd av ett hårt virke för att leva här. Du måste kunna klara dig själv. Jag blev påverkad denna korta tid jag var där. Hur påverkas människor som bor här hela sitt liv? För mig är det inte förvånande att såväl alkoholism som självmordsfrekvens är hög på Island. Som turistland är det makalöst - jag kommer tillbaka. Men aldrig att jag skulle kunna leva här.

Till och med gatukonsten i Reykjavik förstärkte känslan av ensamhet och melankoli.

Den enskilt härligaste upplevelsen under vår vistelse var badet i Islands äldsta "varmbadhus". Det var sannerligen inte lätt att hitta dit. När vi väl kommit in på rätt avtagsväg följde vi den till vägs ände uppe i bergen. Därefter fortsatte vi längs en stig dryga kilometern vidare upp i bergen. Där finns denna lilla oas - Seljavallalaug. Gratis. Så långt från Blå lagunen man kan komma.