Jag ljuger inte om jag säger att det kändes som en saga att forsa fram genom tajgan med bergen på varsinn sida  dragen av 25 renar. Det var nästan 55 minus grader och känseln i mina fötter var för länge sedan borta. Både renarnas och våra andedräkter sköt rakt upp i skyn, träd exploderade med ett blått sken vid vår sida och det gick inte att bortsta tänderna, för tandkrämen var frusen tillis. Nätterna i tält hade varit en njutning trots de låga temperaturerna. Det gällde bara att ta sig upp varje timme och fylla kaminen med ved.

"Jag vill bara tal om att jag betvivlar de temperaturer du nämnt att du upplevde längs Kolyma" , påpekade Jegor Makarov nästan direkt efter det vi introducerats för varandra: "Det blir aldrig lika kallt där som i Oymyakon och Jakutien."

Jag hann knappt landa efter Jemen jobbet, förrän jag kastade mig på ett flyg till Ecuadors huvudstad, Quito. Mitt första jobb för min vän Lars-Åkes resföretag, Oktogo. Han var nog ganska så nervös, för han hade investerat en hel del på detta företag. Jag var inte lika orolig, men ville självklart göra det bästa jobb jag gjort. Och så blev det!