Explorer Mikael Strandberg

Expedition, hur man når ända fram!

Igår kom ett lång mejl från en förtvivlad ung man som planerat sin resa i ett år, cyklat iväg och, enligt honom, bara kommit en tiodel av vägen han önskat nå. Han ville cykla från England till Asien, men avslutat färden i Mellan Östern.

"Jag tröttnade på hela slitet! Jag hade velat cykla ett helt år! Vad gjorde jag för fel???"

Efter att ha cyklat 90 000 km under 7.5 år så förstår jag mycket väl vad han menar. Att cykla i tredje världen är den absolut tuffaste formen av Expedition. Det är så mycket svårare att ständigt bli utsatt för olika kulturskillnader, massor av människor, många fattiga och utsatta, och vara på väg under så lång tid. Min Afrika tur var mångfalt svårare än Kolyma Expeditionen. Mycket svårare! Men, eftersom jag fått frågan många gånger, en av de vanligaste jag får i epostform, så är mitt svar följande:

"Du hade inte förberett dig nog mycket och tappat motivationen varför du ville göra detta från början!"

Vis av att ha läst massor av liknande mejl, så ser jag att alla dessa mer eller mindre lyckade färder har tre saker gemensamt. De har som sagt, först av allt, tappat motivationen. De har inte sovit eller vilat nog. Och lika viktigt, de har inte klarat av att föda sig själv med god mat under den svåraste etapperna. 

Viktigast dock, är att när det har blivit mycket tufft, inte förstått varför de utsatt sig för allt slit, som de ser det. De har inte förstått varför utan så fort det blivit för krävande frågat sig själv:

"Varför gör jag det här? Jag ser ingen mening i att utsätta mig för allt detta. Jag vill hem."

Så basen för lyckosam Expedition är att veta varför man gör den!

Likaså är flertalet dåligt förberedda. De har helt enkelt inte tillbringat tillräckligt med tid i att sova ute i tält under svåra omständigheter och ej heller kunnat laga välnärande och smakrik mat under samma stunder. Det blir för jobbigt. Man känner sig trött, hungrig, lortig och obekväm. Det är så viktigt, dessa basegenskaper.

För vet man inte var man skall slå läger och hur man lagar marinerad älgfilé med klyftpotatis på ett spritkök i stormväder, då blir det jobbigt. Sömn, vila och bra mat är helt avgörande. På långa expeditioner. Minst ett halv år. Fram dit kan vem som helst lida, men därefter måste man veta vad man gör. Jag har sovit över 2500 nätter i tält, en hel del av dem innan en Expedition.

Så åk inte innan du vet hur och var man slår läger och hur man lagar gourmetmat på besninköket!

Men, ett stort MEN, viktigast är ändå att ge sig iväg och lära sig längs vägen! Mina råd, se dem som en liten hjälp, ingenting annat!

Till sist, vill jag ge ett exempel på detta, i form av den vidunderlige Christian Bodegren och hans Sahara äventyr. Han nådde inte ända fram,men lärde sig leva! Jag har skrivit flera rapporter om honom här på engelska!

Vill Ni ha mer nyheter, följ hela cirkusen på Twitter!

Överlevnadsskolor, behövs de?

   Häromdagen blev jag mycket inspirerad under en intervju gjord av en trevlig ung man vid Restaurang Blå Dörren i Stockholm. Han ville skriva en artikel om man verkligen lär sig något från de överlevnadsprogram som visas på TV. Exempelvis The Survivorman på Discovery Channel. Och ger överlevnadsträning någon egentlig hjälp i en nödsituation? Och vad hade jag lärt mig efter att ha sovit över 2500 nätter i tält exempelvis? Vilka överlevnadssituationer hade jag hamnat i?

   Jag vill först säga att om man hamnar i en drastisk överlevnadssituation, har man gjort något allvarligt fel innan. Så lektion ett är att undvika att de uppstår! Vilket man gör till största del genom mycket träning som ger erfarenhet.

   Har jag hamnat i många nödsituationer?

   Jag har gjort en hel del misstag, under mina år som resenär. Jag har stått öga mot öga med björnar i Sibirien, tigrar i Malajsia, elefanter i Massajland, utsatts för attacker i talibanområden, upplevt krig på nära håll som i Yemen, hållit på att torka till döds i Tanzania, haft malaria i två år under Afrika cyklingen och varit i närkontakt med hotfulla myndighetspersoner. I de flesta länder. Oftast har nödsituationerna bara dykt upp, som mötet med vilda djur. Ibland för att man hamnat på fel plats vid fel tidpunkt. Som med myndighetspersonerna. Och, exempelvis, när man mött drogade medlemmar ur sepah pasdaran i Iran. Fram till nu, har jag överlevt, utan några större skador vare sig kroppsligt eller psykiskt. Att jag överlevt har helt enkelt berott på rätt inställning till livet, dvs. jag älskar människor och tror gott om alla, jag har haft en hel del tur och så tycks jag ha en nedärvd överlevnadsinstinkt som alltid präglat mitt liv. Alla har nog den, men bara några få får tillfälle att använda den. 

   Men jag tror att jag har nog inte lärt mig alltför mycket som räddat eller hjälpt mig i dessa situationer, när det gäller ren överlevnad, från vare sig överlevnadsböcker, liknande TV-program eller överlevnadskurser. Utan jag har lärt mig mest av mina egna misstag. Misstag gjorda under 25 års intensivt resande. Däremot tror jag att överlevnadskurser och liknande TV-program skapar en stor längtan att få prova på ett äventyrligt liv, att få klättra i berg, vara ute i skogen och, ja, till och med genomföra Expeditioner. Jag inspireras mycket på så vis, och efter att ha haft en Expeditionsskola i Grövelsjön under tio år, så vet jag att sådana kurser också förändrar människor som går dessa kurser. De får ett hälsosamt perspektiv på sitt eget liv och tillvaron.

   Och med tanke på den bekväma värld vi västerlandsmänniskor lever i idag, så behövs dessa TV-program, böcker och kurser. De hjälper till att få ut folk i vår storslagna natur!

   Sedan är det naturligtvis så att det finns det som är bra och så det som är mindre bra. Jag känner nästan alla av dessa jeppar som figurerar på Travel Channel, Discovery och National Geographic, när det gäller sådana här program. Och jag kan tala om att allt är inte vad ögat tycks se. I en del fall, osannolikt bluffaktigt. Min personliga favorit, är den enda jag inte träffat, Ray Mears.

   Han vet vad han håller på med, han överdriver inte alltför mycket och det är lika spännande varje gång att se hur han lägger upp sina program, för att visa hur man exempelvis startar en eld i Borneos våta regnskog. Han inspirerar! Här hemma finns det så många i mina gamla hemtrakter som kan starta en eld av ingenting, men min personlige favorit heter Peter Käck och bor i Idre. Han är den ende jag träffat som i uruselt väder kan hålla maten inte bara varm, utan att få den att smaka som en lyxrestaurang! Och han kan lika mycket som Ray Mears. Eller, faktiskt, mycket mer! Och det beror på att han bott i skogen hela sitt liv. Jagat, fiskat, gjort eldar och grillat renfiléer.

   Så svar, ja, de behövs! Och, ja, maten på Blå Dörren var kanon! Stekt fläsk med löksås, min stora favorit! På tal om intervjuer, så finns här en ny artikel på engelska om just näringsrikmat på Expedition just här!

   Kom gärna med kommentarer och åsikter i ämnet! 

Sponsorer, hur man får man det?

"Mikael, kan du berätta för mig hur jag får tag på sponsorer?"

Jag har bokstavligen fått den här frågan tusen gånger under mina 25 år som resenär. En tredje del av alla mejl som jag får, ett hundratal i månaden från världen över, rör den här frågan. Oftast är det från unga människor som står i begrepp med att ge sig ut på sitt första äventyr. Jag håller själv på med utmaningen att försöka få tag på passande samarbetspartners en stor del av mitt liv. Det är inte lätt.

"Jag har världens bästa idé på gång och jag vet att det borde vara lätt att få tag på sponsorer, men vem skall jag vända mig till?

Det är oftast följdfrågan från samma mejl. Att tro att man passar perfekt för att få en sponsor räcker helt enkelt inte. Och vet då att i stort sett alla sponsorförfrågningar nekas! Det spelar liksom ingen roll hur ens idé ser ut om man inte har gjort någonting betydande innan. Sponsorer får man med tiden.

Men, jag har satt ihop dessa tre råd för att visa hur man kan gå till väga:

1. Behöver man verkligen sponsorer? Det är det första man bör fråga sig. Jag vet att många unga och nya äventyrare tycker att det ser både häftigt och professionellt ut att ha en massa loggor på sina kläder. Men om man reser som jag gör, med grundidén att bygga broar kulturer mellan, så vill man inte se ut som en kommersiell Formula 1 förare!

Självklart är det så att kräver omständigheterna att man skall se ut så, dvs. de sponsorer man hittar vill synas pådet viset, och det känns bra för personen i fråga, kör så. Viktigast är trots allt att komma iväg och genomföra äventyret!

Men min personliga åsikt är att det finns mycket bättre sätt att marknadsföra sina samarbetspartners. Efter 25 års erfarenhet vet jag också att de flesta sponsor idag, inte vill bli överexponerade. Det tyder bara på att man är oseriös.

Vad jag vill säga är att har du pengar, undvik sponsorer!

Det innebär mindre arbete, mindre stress och oro och du kan genomföra din Expedition exakt som du själv vill. Dessutom har du då en rent historisk idé, en expedition som är helt nytänkande, dåbehöver du inga sponsorer för att få uppmärksamhet.

Så, mitt råd är, har du inte gjort någonting betydande innan, glöm sponsorer och hitta andra vägar att finansiera äventyret. Därefter, börja prata med sponsorer, när du kan visa att du gjort något.

Så börja jobba och spara pengar!

2. Tänk så här, vad vill egentligen en potentiell sponsor ha? Vad kan jag erbjuda dem som ingen annan äventyrare kan erbjuda? Som exempel kan jag berätta, att jag har en vän som är Chef för Canon Europas sponsoravdelning och han får drygt 300 seriösa förfrågningar per dag! Och de sponsrar ungefär 10 av dessa...per år!

Så det är inte lätt! Men heller inte omöjligt!

Har du en unik idé och ett nytt perspektiv, det är klart att allt är möjligt. Även om du inte är vare sig känd eller etablerad.

3. Planråd, sök bara sponsorer som passar din idé och hitta sådana som blir din vän! Vissa människor gör vad som helst för att synas och få pengar. Det gäller livets alla yrken, likaså inom äventyrsgenren. 

Hitta en sponsor som passar det du skall göra och vad du vill ha sagt med ditt äventyr. Om du exempelvis vill ha en ekologisk anknytning till ditt äventyr, något de flesta vill ha idag eftersom det säljer, varför då skaffa en sponsor som är överkomersiell? Det går liksom inte ihop.

Personligen skulle jag heller aldrig ha en sponsor som inte är, eller blir, en vän. Det är viktigt att det blir en familjär känsla över samarbetet, så att samtligt involverade får ut de vill önskar av samarbetet. Då blir det också ett fantastiskt samarbete!

Jag hoppas dessa råd kan hjälpa en gnutta. Det finns många andra sätt, detta är några. Kom gärna med åsikter eller frågor!

Jag får också en hel del frågor vad jag har på gång, se då detta!

Hur man startar äventyret!

Häromdagen fick jag ett telfonsamtal från Laura Davenport, hustru till min kompis äventyren Ripley Davenport, som just nu försöker bli den första att knalla och gå genom Mongoliet utan någon hjälp från yttervärlden. 

"Ripley är helt färdig både mentalt och fysiskt och undrar vad han håller på med. Vad skall jag göra för att hjälpa honom och få honom att fortsätta?" hojtade hon i panik.

De hade tillsammans, för Ripley har tre barn och familj, satsat allt för denna Expedition, sin ekonomi och sin tid, och bägge var oroliga. För framtiden.

"Pipley har bara temorärt gått in i väggen" , svarade jag, "Det händer alltid i början när man satsat allt, bara vill komma igång och så få ta itu med sin dröm. Nu är han där och bara han får vila någon dag, så blir det där bra!"

Vilket visade sig vara rätt. Ripley kämpar på enligt brittisk modell! Med humor och mycket funderingar på livet! Och han är där och genomför sin dröm!

En av de vanligaste mejlen jag får idag -ingen ringer nu för tiden- är en förfrågan hur man bär sig åt för att komma iväg på ett äventyr, en resa eller en Expedition. Likaså är en av de vanligaste kommenterarna efter en föreläsning: 

"Om omständigheterna varit annorlunda när jag var ung, så hade jag gjort samma sak." 

Nästan utan undantag alltid från en lätt överviktig gentleman. Saken är ju den att man måste bestämma sig vad man vill göra med livet! Jag vet, inte helt enkelt. Hur som helst har jag funderat noga på tre goda råd att ge. Jag kom fram till följande: 

1. Halva nöjet är förberedelserna och planeringen! 

Först av allt, gå till biblioteket och låna alla resehandböcker, kartor, referensböcker och all reselitteratur du kan hitta. För att få en liten idé vart, hur och när färden skall ske. När du senare gjort dig en bild av allt detta, så väntar en del svåra hinder att ta sig över. Främst att övertyga vänner, familj och sig själv att beslutet att ge sig iväg på äventyr är det rätta. Och för att hålla motivationen uppe, så gäller det att ta kontakt med människor som kan nära drömmen. Det vill säga andra äventyrare, resenärer och människor med samma drömmar. Jag tror det inte finns någon resenär som inte skulle hjälpa till. Själv hade jag aldrig överhuvudtaget kommit iväg, om omständigheterna fått styra, när jag första gången tog beslutet att leva detta liv. Starten för det var cykelturen från Chile till Alaska år 1986-88. Som ett exempel minns jag följande möte. 

Några dagar innan avfärd gick jag till biblioteket i Dala-Järna för att återlämna de sista referensböckerna. I dörren mötte jag min vän, Gösta Tysk, (tyvärr har han nu tagit sin mats ur skolan) den tiden en mycket känd naturfotograf, och hans hustru. Hans favoritplats på jorden var Alaska och vi hade tillbringat många timmar att prata om detta fantastiska vildmarksområde. När jag förklarade att snart var det dags för mig att ge mig iväg, sade hans fru plötsligt: 

"Men tror du att du klarar av det då? Jag tror det är omöjligt!" 

Hennes påstående blev en riktig kalldusch! Jag kände livet rämnade och jag förlorade allt självförtroende jag hade byggt upp under två pr, på bara några få sekunder. Jag blev röd av genans i ansiktet, försökte säga något, men blev i stället helt tyst och tittade stumt ned i marken. 

"Det är klart han klarar av det!" röt Gösta, förmodligen för första gången i sitt liv, åt sin hustru." 

Det var allt jag behövde höra! Två år senare nådde jag mitt mål. Med den berättelsen vill jag säga att det är viktigt att omge sig med positivt lagda människor! Inte bara inför planeringen av en färd, men i hela livet!  

2.......således, råd två, lyssna inte på någon med en negativ inställning! 

Det slutar aldrig att förvåna mig hur många människor det finns som ägnar all sin tid att försöka förstöra för andra som vill vidga livets ramar. Jag förstår bara inte en sådan inställning! Och de finns överallt. Familj, vänner, bekanta, arbetskamrater, i skolan, i media...ja, överallt! Även hos andra äventyrare, resenärer och upptäcktsresanden. Allra svårast är det i början tills folk begriper att inget hjälper och du kan fortsätta på den utstakade vägen! Så, rådet är, så fort du hör någonting negativt, stäng av hörseln, le och svara: 

"Jag skall verkligen ta mig en funderare på det du säger!" 

3. Köp biljetten och ge dig iväg! 

Så snart du har förklarat för de du älskar och som förstår, varför du behöver göra detta, köp biljetten ut ur Sverige! Ge dig iväg och njut av varje sekund, vare sig det är en veckas äventyr eller flera år. För när du väl kommer tillbaka, men en ny plan i skallen, så börjar allting från början igen!

Till sist, go for it Ripley!

Förnya synen på självhävdande Expeditioner

"…och då pratade berget med mig och sade: Lita bara på mig så når du din sista 8000 metrars topp, Ed! Och här ser ni mig på toppen!"

Ungefär så avslutade den i amerikansk media mycket kände klättraren Ed Viesturs sin bildföreläsning på Explorers Clubs 102:a årliga middag på Waldorf-Astoria i New York. Innan honom hade en ung kille, Andy Skurka, som utnämnts till Årets Man av Backpacker Magazine, berättat om sin färd när han traskat från väst till öst genom USA på rekordtid. Hans sammanfattning av det hela var:

"Ingenting är omöjligt! Alla kan göra det!"

Därefter avslutade han med en bild av sig själv poserande i en solnedgång. Blicken koncentrerad bortom horisonten, musklerna spända och hållningen rak. En mycket historiskt manlig bild av äventyret och Expeditioner. Jag tyckte jag såg astronauten Buzz Aldrin dra på munnen. Han som var den andra människan på månen. Den kvinnliga kosmonauten, Valentina Tereshkova, hade helt sonika rest sig upp och gått, när det blev dags för de s.k äventyrarna att föreläsa. Själv hade hon passionerat berättat om sina rädslor och funderingar angående livets alla obegripligheter när hon som första kvinna dundrade runt månen 48 gånger. Vår tids Darwin, Edward O. Wilson, såg helt stum ut. Nästan förvånad. Själv hade han fängslande föreläst om att mänskligheten idag bara känner till drygt 15% av alla levande organismer och att där finns det fortfarande mycket att utforska. Temat för kvällen var om det finns någonting kvar att utforska och upptäcka. Och hur det skall framföras till publik. Jag tror att få av de 1100 åskådarna hade mycket till övers för den äventyrliga delen av föreläsarna. En av mina bordsgrannar, en redaktör på en känd amerikansk outdoor-tidning, sade:

"Varje dag på tidningen frågar jag mig själv, när jag får brev och artiklar från folk som gör Expeditioner och vill sälja sitt material, har äventyret inte nått längre än så här? Är det fortfarande bara vita män med istappar i skägget som serverar samma gamla korkade tema? Typ, se på mig, jag gör det omöjliga, jag är dessutom sponsrad av alla dessa stora företag, se mina 100 olika loggor på kläderna som bevis, jag är ett med naturen och jag har massor av värdefullt att berätta som kan tillföra mänskligheten något! Vad frågar jag mig? Vad? Nä, att läsa om Expeditioner idag är tråkigt. Sker ingen förändring snart, så hamnar äventyr och Expeditioner snart på samma nivå som förnedrings-TV och dokusåpor!"

Att jag tar upp detta viktiga ämne, beror på att jag varje vecka får ett antal mejl från unga såsom gamla, män som kvinnor, som vill ge sig iväg på äventyr och Expeditioner. Flertalet vill konkret veta tre saker: Vilken utrustning skall jag ha? Hur får jag sponsorer och hur skall jag få media intresserad, så att jag kan överleva på föreläsningar och artiklar?

Det finns bara ett svar. Synen på äventyr och Expeditioner måste förnyas. Man måste ha någonting intressant att berätta. Tiden är förbi när en betraktare finner något större intresse i att lyssna på det uttröttade temat att allt är möjligt, en berättelse med lortiga kalsonger i centrum, heroisk kamp och att visa bilder på vita män med istappar i skägget som lyckats ta sig sittandes i en kundvagn från ICA till Nordpolen blott beväpnad med en åra. Vi måste få in mer kvinnor som berättar. Vi behöver ett kvinnligt perspektiv. Män måste tänka mer som kvinnor. Jag tror det är helt avgörande för om Expeditioner i framtiden överhuvudtaget skall intressera allmänheten. Än är det en gigantisk skillnad att berätta. Som ett exempel kikade jag genom nätet för berättelser om svenska Expeditioner i Himalaya. Ett gäng män berättar följande:

"Det har varit tufft och kämpigt. Ryggsäckarna har vägt ca 15 kg, men det har gått bra. sex timmar tog dagens strapats. Imorgon fortsätter vi, då kommer vi att använda vårt sista läger på 7500m. Vi kommer att gå upp ungefär kl 12.00 lokal tid, slå upp vårt tält och smälta vatten. Vi kommer inte att sova speciellt mycket men vi mår bra."

Oerhört tråkigt för någon som inte är släkt med klättrarna eller på annat sätt initierad. Som jämförelse en Expedition på samma berg, samma tidpunkt, men skriven av en kvinna i samma situation:

"Varför kan jag aldrig vara nöjd? Jag tycker att jag kunde ha tränat mer. Jag har faktiskt lagt ned minst 5 dagar i veckan på diverse träning. Jag tycker jag kunde vara mer mentalt förberedd. Jag har faktiskt förberett mig i fem år. Jag tycker inte att jag är en tillräckligt duktig klättrare. Det spelar ingen roll om jag kan klättra riktigt ruskigt svåra leder i klippklättring, det hjälper inte mot hög höjd och det är faktiskt inte sån klättring här. Men så är jag nog även i vardagen. Kunde vara bättre på matlagning, inredning, mode, jobbet. Jag kunde vara bättre fru, vän mm. Kanske behövs den där drivkraften av att aldrig vara nöjd för mig för att kunna hålla fast och inte ge upp min dröm att klättra en 8000 meters topp.

För det har behövts - men nu är jag på väg för att få ge det ett försök!"

Underbar dramaturgi och spänning! Att männen lyckades nå toppen och kvinnan inte, är helt oviktigt. Det är vad hon har att berätta som är intressant. Det är så framtidens äventyrare som genomför Expeditioner måste tänka för att överleva. Har jag egentligen någonting intressant att berätta? Än bättre är att berätta om någon annan än sig själv.