Högsäsongen lugnar ner sig, det blir glesare med folk på fjället och färgerna börjar sakta övergå i höst. 

Temperaturen sjunker en aning, vädret växlar men det behöver inte vara strålande sol för att det ska vara fint där ute. Många turer görs i närområdet och det känns som att fjället hämtar andan. 

Kvällarna är mörkare och norrskenen klarare.

Renarna kommer allt närmre inpå husknutarna och regnet som emellanåt slår hårt mot rutorna får tempot att trappas ner. 

Massivet pudras av nysnö och en morgon ligger det vita guldet vid våra fötter utanför dörren. Smörblommorna lyser som små solar och blåbären mognar på 1000 meters höjd över havet.

Men snö blir regn, som blir snö och återigen regn. Dimman sluter sig tätt kring husknuten och inomhus tänder vi ljus och dricker mer te än vänligt. 

Så kommer det, vemodet. Den stiger upp över öronen och säsongen lider mot sitt slut. Vi ser de sista gästerna traska iväg över nejderna och vi lägger ett sista krut på att städa det sista efter ännu en fin och rolig säsong. Alla vattenlås ska rensas, bastun skrubbas, matsalsgolvet bonas och vart enda litet hörn ska skrubbas.

Vi plockar in utemöblerna, flyger ner det sista med helikopter, skruvar upp vindskivor för fönsterna och gör vår kära station redo för vinter. 

Tillsammans går vi ner från högfjället mot fjällbjörkskog och asfaltsvägen. Vi lämnar en glädjefylld sommarsäsong bakom oss och solen den leker i de höstfärgade landskapen.

Vi ger oss alltså av och några har valt att finna andra stigar än de som leder till fjälls. Så vi kramar om och säger hejdå och hoppas att de aldrig glömmer de stigar som leder tillbaka hit. 

Vi är några som återvänder och när den tiden kommer ligger förhoppningsvis fjället inbäddat i ett vackert och gnistrande täcke av vinter och dit, dit längtar jag redan.