Råa skildringar av tankar och upplevelser på berg runtom i världen.

Användarnamn: alexanderbrink

Intressen: Alpinism, Klättring, Friluftsmat, Hundspann, Expeditioner, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Mountainbike, Paddling, Foto, Löpning, Utförsåkning, Resor

Mer på profilsidan


2017:
Mars
2017-03-13

Aconcagua Solo 2017

Dag 1, 24/1. Mendoza, Argentina

Äntligen avresa. Resan som både varit planerad och oviss i ett års tid. Mycket har skrivits och sagts om Aconcagua. Många menar att det är ett av de mest underskattade bergen på grund av den relativt extrema höjden. Statistik från lokala guider på berget säger att 30% tar sig till toppen varje säsong. Att åka själv underlättar knappast oddsen. Men scenariot jag gått igenom i huvudet har känts nästintill vattentätt, i alla fall på pappret.

När jag tog de sista stapplande stegen mot Kilimanjaros topp för drygt två år sedan slog det mig hur fruktansvärt jobbigt det skulle varit att behöva klättra 1000 höjdmeter till. Vilket är höjden på Aconcagua, 6962 meter över havet. Men Kilimanjaro klättras på sex dagar. Nu har jag nästan tre veckor på mig, vilket är det antal dagar som tillståndet ger en.

I skrivande stund ligger jag i en säng i Mendoza. Helt slut efter 24 timmars resa med 14 timmars långflygning över Atlanten i det sämsta sätet på planet, i mitten utan möjlighet att fälla sätet eftersom toaletten låg bakom. Klockan är 20.00, midnatt hemma. Mottogs av 31 grader och en luftfuktighet som jag inte upplevt sedan jag senast reste i Sydamerika för elva år sedan.

Mendoza är populärt bland klättrare som ska ta sig an Aconcagua. Här ordnas både tillstånd och bokning av mulåsnetransport. Staden räknas som Argentinas vinhuvudstad, vilket syns tydligt från luften med en myriad av vinodlingar runtom staden. De flesta verkar dock inte prata engelska, vilket komplicerar saker som att beställa mat som vegetarian när spanskan fortfarande ligger lite otinad längst in i hjärnkontoret. Argentina känns väldigt europeiskt vilket bryter skarpt mot bilden av Sydamerika som ligger kvar i minnet från min 3-månaders resa från Venezuela ner till Bolivia.

I vanlig ordning är luftkonditionering i Sydamerika som att lägga sig en frysbox. Men den normala temperaturen är outhärdligt varm så ACn får vara på. Alternativt kanske jag lägger mig i min -37 sovsäck med full AC.
Tankarna kring allt som måste ordnas och inhandlas under morgondagen är många och av oviss karaktär. Men nu ska jag hur som helst vila upp mig efter den långa resan och efter en god hotellfrukost imorgon kommer jag nog känna mig klarare över vad som behöver göras. Åsnor, bussar, tillstånd, gas och mat ska bokas och köpas. Sen tar jag bussen till Penitentes som enligt uppgift tar fyra timmar. Får se om jag hinner med allt imorgon, annars kan det vara skönt med en vilodag efter resan. Nu släcker jag för idag i alla fall. Klockan i Argentina står på 20.15. God natt!

DAG 2, 25/1. Mendoza

Sov tungt minst sagt efter det senaste dygnets konstanta resande. Sitter i skrivande stund och svettas i bara underkläder på ett nytt hotell eftersom Abril var fullbokat. Här finns ingen AC, bara en fläkt som ser ut att släppa från taket varje gång den sätter fart. All logistik är ordnad och även mat och gas vilket känns skönt inför morgondagen. Hade turen att få tag i en person från arrangören Fernando Grajales när jag ordnade tillståndet på Ministerio de Turismo. Mina uppgifter hade annars lett mig tillbaka mot flygplatsen så det var en skön omväg att slippa. Klättertillståndet kräver även att en arrangör intygar att de registrerat dig som en av deras klättrare. Framförallt tror jag detta gäller det administrativa rörande skräp och säkerhetskontroll på berget. På en av bänkarna inne i turistbyrån låg broschyrer som varnade för att det förekom dödsolyckor på Aconcagua årligen. Det är en rejäl utmaning och jag har stor respekt för höjden, men statistiken bygger också på att berget är väldigt populärt som en av 7 summits och attraherar många som har ringa eller ingen erfarenhet alls av hög höjd.

Åsnetransport en väg är dyrt och med Grajales kostade det 2017 $190 USD medan INKA tar hela $260 USD! Men det täcker 30 kg vilket är skönt att slippa under approachen till baslägret. Tillståndet räcker i tjugo dagar vilket innebär att man helst vill nå fram till baslägret för acklimatisering så snart som möjligt, och så utvilad som möjligt. Men mulåsnorna har det nog kämpigt i den svårt kuperade terrängen så frågan är om man borde försöka bära allt själv, hela vägen.
Kort om staden Mendoza och den argentinska kulturen. Jag älskar atmosfären och de fina koloniala byggnaderna runtom i staden. Allt är prydligt och staden är enkel att navigera i byggd i rutnätsmönster med flera stora fina parker som det går att ta sikte på när man letar efter hotell. Att staden är präglad av faktumet att en stor del av Argentinas vinproduktion sker i regionen är svårt att ta miste på. Det är dagligen en strid ström flanerande välbeställda turister men en liten andel västerlänningar.

Imorgon tar jag antagligen den sista duschen på två veckor. Sen mot hotell Abril där jag lämnade av duffelväskan och sedan vidare mot bussen mot Penitentes. God afton.

DAG 3, 26/1. Mendoza-Penitentes

Viktig dag. Idag behöver jag passa tider. Bussen från Mendoza till Penitentes avgår bara tre gånger per dag och jag behöver passa deadline för incheckningen vid parkentrén i Horcones klockan 17. Upp tidigt och duscha samt packa ihop det sista. Hotellet har enligt uppgift frukost vid 08.00 så jag satsar på den. Det visar sig att bröd osv. serveras först 08.30 så jag nöjer mig med en kopp kaffe. Mannen i receptionen är mycket trevlig och nyfiken vilket är roligt. Han pratar bra engelska och vi pratar om 7 summits en del. Mannen hjälper mig ordna taxi som först tar mig till Abril Hotel där jag hämtar min duffel-bag och sedan far vi mot bussterminalen. Lyckas med konsttricket att förklara denna plan helt och hållet på spanska för chauffören som inte förstår ett ord engelska. Blev nästan imponerad av mitt eget fåordiga språkgeni.

Framme vid buss-stationen är det en väska på var sida kroppen som gäller och sen ett vaggande fram mot bussen med 35 kg på kroppen. Frågar första bästa disk efter Penitentes och han säger självklart Gate 52. Jag vaggar dit och hittar ingen indikation på att det är just Penitentes. Lägger ifrån mig väskorna och står och funderar där en stund. Bussen ska avgå först om en timme så jag har gott om tid att reda ut vilken gate som är rätt. Frågar två killar som jobbar på terminalen och de svarar lika självklart som personen i disken att det är gate 39. Vid detta laget förstår jag att det är högst osäkert vilken gate som gäller så jag går och frågar en busschaufför. Han svarar att det är gate 46 som gäller. Vid gate 46 frågar jag ännu en chaufför och han visar att det bussen som står bredvid. Jag går fram till bussen och det visar sig att man måste betala biljetten i disken. Jag rusar iväg illa kvickt och ordnar det och kommer sedan med, puh!

Äntligen på väg, nu är det bara åsnetransport och skjuts till parkentrén som ska ordnas. Rätt snart skymtar man snötäckta bergstoppar en bit utanför Mendoza och känslan av spänning stiger. Bussen tar flera vändor omkring natursköna turistplatser, bl.a. en turkosblå lagun som ligger inbäddad bland bergen. Desto närmre målet, desto högre höjd. Höjdmätaren börjar närma sig 2000 höjdmeter. Framme i Penitentes släpps jag och några Argentinska klättrare av på en plats som känns som tagen ur en western-rulle. En något öde stad bestående av ett fåtal restauranger och stängda hotell. Inramat av höga berg som omsluter Penitentes på bägge sidor vägen. Vid vägkanten står en gammal rostig pick-up och vinden för med sig sand som dammar längs med vägen. Landskapet påminner mycket om Sierra Nevada i USA, fast med något högra bergstoppar.

De argentinska klättrarna vandrar sammanbitet bort mot ett hotell på andra sidan vägen medan jag vaggar bort mot första bästa restaurante. Här beställer jag utan meny och blir serverad 5 olika rätter för det facila priset av 120 kronor. Vilket är rätt dyrt, även i Argentina. Men jag är svinhungrig och vegetarisk mat är svår att få a la carte. Två av tallrikarna får jag ta som doggy bag vilket blir bra proviant på approachen till första lägret, Confluencia. Hör mig för efter Grajales och får direktiv mot andra sidan vägen. Där borta ligger ett hotell och restaurang. Grajales ska ligga mellan de två byggnaderna berättar restaurangägaren. Min packning känns skrymmande men hanterbar. Benen är fortfarande fräscha vid denna punkt och förstår ännu inte vad som väntar dagarna framöver.

Väl framme vid Grajales kontor är det visst siesta och jag står kanske tjugo minuter och knackar på dörren. Då dyker det upp tre personer och en kvinna i gruppen berättar att han ligger och sover på övervåningen i byggnaden bredvid. Hon går snabbt upp och knackar på varpå mannen från Grajales öppnar och hjälper oss in i kontorsbyggnaden. Kontor kanske är fel epitet, mer en bilverkstad med verktygsvägg och en industrivåg i mitten. Här packar man om väskor och väger för att skicka iväg dem på mulåsnorna till Plaza de Mulas, baslägret. Jag väger in min duffel på blott 20 kg och får därpå privat-skjuts till parkentrén i Horcones. Jag har köpt tio liter vatten som jag bär med mig upp till Confluencia. Efter att läst många rapporter om att vattnet är fullt av svavel denna sträcken så tog jag det säkra före det osäkra. Mycket riktigt hade en del problem även med vattnet i själva lägret som pumpas ned från ännu högre upp, då det förekommer stora mängder svavel på berget.

Med cirka tjugo kg på ryggen får jag smärtsamma minnen från samma vikt som jag bar när jag vandrade i Himalaya föregående år. Vikten i sig är inte något större problem, men bärsystemet på min lätta klätterryggsäck är uppenbarligen inte byggt för att bära mer än hälften med någon vidare komfort. Efter 440 höjdmeter upp till Confluencia som ligger på 3390 meter är jag faktiskt rätt mör, framförallt i axlarna där ryggsäckens axelremmar tillsammans med jordens dragningskraft har plågat mig under ett antal timmar. Anländer under skymning och checkar in hos en av parkvakterna. Får ett trevligt bemötande från en tjej från Grajales som visar mig tältplats och toaletter. Jag sätter upp tältet på angiven plats och fäster det för första gången helt och hållet i sten. På grund av den hårda marken så är man tvungen att använda sten istället för pinnar. Gör därefter lite middag bestående av snabbnudlar och torkat sojakött. Lägger mig sen och vilar upp mina mörbultade axlar.

DAG 4, 27/1. Camp Confluencia 3390m

Sov som ett barn hela natten och vaknar vid soluppgången omkring klockan 8. Idag är vilo- och acklimatiseringsdag och planen är att vandra upp till Plaza Francia och tillbaka. Platsen är en utsiktspunkt belägen på 4000 meters höjd varifrån man kan se Aconcaguas södra sida. Ivrig att komma iväg äter jag en snabb frukost bestående av cashewnötter. En kille från Grajales berättar att det är fem timmar upp till Plaza Francia. Plockar med mig en till påse nötter som lunch. I lägret verkar det lite öde med undantag av spansktalande grupper. Pinnar iväg ensam på en sandig torr stig som antagligen sett miljontals multransporter genom åren. Confluencia ligger i en dalgång där mitten består av sand och grus. Vid vägskälet längre bort står det Plaza Francia Höger på en modern träskylt. Följer upp höger på en mindre upptrampad stig. Stundtals brant och stundtals flackt. Terrängen är hyfsat obanad med många möjligheter att stuka vristen.

Skymning i Camp Confluencia.

Efter kanske tre timmar av stekhet vandring möter jag de första levande varelserna, två män från Guatemala och en hund. Vi småpratar en stund och skiljs sedan åt. Den ena mannen säger att det är halvvägs kvar till vändpunkten vilket gör mig lite förvånad eftersom det känts som att jag borde gått en bra bit längre än halvvägs. Tiderna på skyltarna är enligt ett rätt långsamt tempo så jag räknade med att vara längre vid halvtid. Vattnet började sina och den stekande solen fick huvudet att koka. Hade redan innan avmarsch haft funderingar på om den här acklimatiserings-rundan skulle vara värd ansträngningen eftersom fem timmar en väg innebär ungefär åtta timmar totalt. Under normala omständigheter skulle en promenad med lätt packning under åtta timmar kännas helt okej, men under en sol som får varenda droppe fukt i kroppen att avdunsta så känns det hela mer utmanande. Stigen var brant på sina ställen och ofta väldigt stenig. När nötterna var uppätna och vattnet nästan slut tittar jag på höjdmätaren och ser att jag är på 3900 meter. Framöver är stigen helt flack och ser ut att leda hela vägen fram till Aconcagua. Ingen aning var själva Plazan är, men när vattnet är slut och jag acklimatiserat upp till 3900 meter så tänker jag att det är smartare att vända hem mot vatten och proviant istället. På vägen tillbaka känner jag av överhettningen och tänker att den här acklimatiserings-promenaden nästan gör mer skada än nytta. Har man med sig mer än 2,5 liter vatten och lunchpaket så kan man säkert avnjuta promenaden bättre än vad jag gjorde dock. För mig tog det totalt sex timmar upp till 3900 meter och tillbaka så jag gick något snabbare än utsatt tid.

Tillbaka i lägret är det vansinnigt varmt och skuggan är obefintlig. Inne i tältet är det ännu varmare men jag försöker skapa lite vinddrag i tältöppningen. Träffar på männen från Guatemala igen, Alejandro och Vinicio, och de är trevliga nog att bjuda på melon, gott! Vinicio har besökt Aconcaguas topp hela fyra gånger så han är något av en veteran här. Vid ett tillfälle fastnade han i en storm på vägen ned och tog skydd bakom en sten i tre timmar vilket resulterade i att han förfrös ena handen så svårt att han var tvungen att amputera den. Men hela han är ett stort leende och han är tillbaka på det berg som berövade honom handen med mer entusiasm än någon annan jag mötte under hela min vistelse på Aconcagua. Med sig har han sin sons bäste vän, Alejandro, som besöker Aconcagua för första gången. Han är en väldigt extrovert karaktär som pratar bra engelska så det underlättar i samtalet mellan oss tre då jag kan väldigt lite spanska och Vinicio tillika lite engelska, men han verkar förstå det mesta jag säger ändå. En kul duo att lära känna. De klättrar precis som jag på egen hand enbart med hjälp från mulåsnor och basläger-service som vatten och toalett.

Vi sitter i deras utetält och svalkar oss från solen. De ska precis som jag vidare mot Plaza de Mulas tidigt nästa dag och vi beslutar oss för att slå följe. Deras termometer visar på 50 grader under den varmaste tidpunkten under dagen, det sjunker senare under kvällen till mer behagliga 25 grader. Inte konstigt att man känt sig överhettad.
Under kvällen är det dags för den obligatoriska hälsokontrollen för att kontrollera syremättnadsgrad och hjärtfrekvens. Två återvändande klättrare sitter inne hos läkaren och man förstår att de är i dåligt skick då de i ett gråtande tillstånd pratar om att de har förfrusit händerna. En mycket tillnyktrande situation, om nu Vinicios händer inte skulle räcka för att påminna en om hur allvarligt det är med säkerhet på berget.

Jag som inte haft ett optimalt träningsupplägg innan avresan får ett värde strax under medel. Men jag mår bra trots dagens överhettning. Läkaren signerar mitt klättertillstånd och godkänner mig därmed för nästa etapp upp till baslägret. Får därefter besked från Pablo, Grajales baslägerchef att jag kan lasta deras mulåsnor med ytterligare 10 kg upp till Mulas eftersom jag bara lastat 20 kg dittintills. Detta passar utmärkt eftersom tältet och övrig utrustning väger ungefär 10 kg. Morgondagen sägs vara den tuffaste sträckan efter toppdagen med en approach på 8-10 timmar och höjdstigning på 900 meter. Lägger man till den obarmhärtiga värmen så är det risk att man får värmeslag innan man ens nått baslägret. Jag lägger mig hyfsat tidigt för att vakna tidigt innan mulåsnorna anländer, för då ska tältet och allt annat som ska skickas med dem vara ihoppackat.

DAG 5, 28/1. Confluencia-Plaza de Mulas 4300m

Vaknar utvilad vid 05.30. Åsnorna skulle enligt uppgift anlända en timme senare men det är fortfarande mörkt 06.30 så tiden visar sig vara 07.30. Den extra timmen var dock skön att ha för att hinna laga frukost och för att få ned allt i god tid. Frukosten blir matig bestående av potatismos med sojafärs. Jag förbereder även en soppa som lunch till approachen som jag häller i en Nalgene-flaska. Jag och duon från Guatemala vandrar så småningom iväg runt 8-tiden då solen fortfarande inte hunnit nå sin fulla effekt. Vi håller ett piggt tempo för att passa på när temperaturen är sval. Snart får vi kliva åt sidan för ett stort gäng mulåsnor som snabbt tar sig fram på den dammiga stigen. Efter en djup dalgång planar leden ut och mitt mellan bergskammarna leder den uttorkade Horcones-floden fram mot målet. Vi passerar en guidad grupp som står och fyller på med vätska. Alejandro och Vinicio saktar inte ned på morgonens hurtiga tempo och ångar på som maskiner hela vägen fram till Mulas. Jag resonerar att det är bättre att hålla ett högt tempo i början för att utnyttja svalkan, men när solen går upp i zenit och temperaturen återigen stiger över 40 grader så sparar jag på krafterna och låter dem gå en bit framför. De tar dock små pauser ibland och väntar in mig. Men jag hinner bara ta två klunkar vatten så är de redo att fortsätta i samma stadiga tempo.

Jag och Alejandro lyder väjningsplikten.

Under fötterna är det en blandning av sand, grus och stora stenar med inslag av torkad lera. Ibland fick man hoppa mellan tuvor vid partier där leden går nära floden. Sakta avtar den plana terrängen och stigningen uppåt ger sig till känna. Vid denna tidpunkt är solen åter lika gassande som under gårdagen och vattnet i mina flaskor börjar återigen kännas som att det inte är tillräckligt. Trots att jag till dagen packat med mig totalt tre liter utöver det jag drack till frukosten. Vi möter en del återvändande klättrare innan vi når skylten som visar att det är halvtid till Mulas. Fyra timmar kvar... Hjärnan är återigen i koktemperatur. Sista fyra timmarna till Mulas är tortyr, både mentalt och fysiskt. Väl framme vid den fruktande branten Cuesta Brava fick jag hämta krafter från mörka platser. Småförbannad tog jag mig längre och längre upp tills jag tillslut stod på toppen. Alldeles innan dess hade jag tagit mig tillbaka från fel sida floden där jag var tvungen att klättra med händerna för att inte rasa ned sju meter ned mot flodbädden i det porösa stengruset. Jag korsade tillslut floden med adrenalin upp till halsen.

Väl uppe på toppen av Cuesta Brava ser jag flaggan som indikerar läger, kanske 500 meter längre fram. Nu går kroppen på bensinångor och varje steg känns som en utmaning. Men tillslut kommer jag fram. Får upp en lista i huvudet på vad jag helst prioriterar. Nummer 1 är en flaska Coca-cola, nummer 2 är en toalett och nummer 3 är skugga och tupplur. Tar mig igenom hela lägret på jakt efter Coca-cola och får tillslut tag i en 1,5 liters flaska för blott $15 USD. Häller i mig halva flaskan i en klunk och sitter utmattad men nöjd och tittar ut över resten av baslägret. Kroppen skrek efter snabb energi och vätska, cola är perfekt i ett sånt läge. Tar mig därefter ned till Grajales tält och blir trevligt mött av Valeria som jobbar med den allmänna servicen, hon visar mig till min packning och resten av faciliteterna i lägret. Sätter mig i skuggan och dricker upp colan.

Baslägret Plaza de Mulas, 4300m.

Pratar med mina tältgrannar från Grajales som klättrar i en guidad grupp. Två amerikaner, Will och Cole har tältet bredvid mitt. Will är nyexad läkare från Boston och Cole jobbar i Santiago, Chile som områdeschef hos FN. Mycket IQ i deras tält. Nedanför hörs en pratglad och högljudd tjej som hör oss prata. Hon heter Manal och är från Egypten. Hon ingår i en två-personsgrupp från Grajales och siktar på att bocka av 7 Summits som första egyptiska kvinna. Mycket likt tjejerna från Indien jag träffade på Elbrus. Hennes entusiasm är omisskännlig och hon berättar att hon finansierar klättringen via sponsring från Chevrolet samt om tidigare bedrifter. Som av en slump är identiska med mina egna; Kilimanjaro, Elbrus, Everest Base camp och nu Aconcagua. Hennes granne kryper ut ur sitt tält och det visar sig att denna äldre herre är på sin 2a 7 Summits-runda. Han heter Janusz och är från Polen, en typisk bergsbestigar-typ , lite reserverad men full av erfarenhet och passion.

Mr 7 Summits, Janusz Kochanski.

Jag sätter därefter upp mitt tält och äter lite nötter. Kroppen är helt slut och då brukar även min aptit stänga av. Tar mig ned till incheckningen hos parkvakterna och får en påse man lägger sitt bajs i när man tar sig ovanför baslägret. Får tillslut i mig lite gröt och somnar därefter som en bebis.

DAG 6, 29/1. Plaza de Mulas

Vaknar vid 8-tiden hyfsat utvilad inte så illa däran som jag hade trott dagen innan. När sinnet utsätts för extrem påfrestning får man krafter från reserver man sällan använder tror jag. Idag är det ”rest day” för mina tältgrannar och detsamma gäller för mig. Bara äta, vila, umgås, fota och utforska baslägret. Efter en snabb frukost tar jag mig upp mot mina vänner från Guatemala som campar längre upp hos en annan arrangör. Mina tältgrannar övar på stegjärn en bit bort från lägret. Jag känner direkt igen Alejandros energiska kroppsspråk när jag på håll ser honom stå och fixa med tältet. Han hade vaknat med panikkänslor mitt under natten och besökt läkaren som lugnade honom med att en hög puls är relativt normalt på hög höjd. Jag går och hämtar kök och mat och sätter mig sedan i deras sällskapstält resten av eftermiddagen. Tältet är varmt och luften är helt stilla, men det skyddar i alla fall från solstrålarna. Lagar en gemensam lunch till oss tre i mitt en-liters-kök, vilket är klurigt då det gärna kokar över, men med lite trixande får jag tillslut ihop en slags gryta med ris. Ris, soja, vitlök, olivolja och parmesan. Blev rätt gott med tanke på förutsättningarna.

Alejandro och Vinicio är som yin och yang, två motsatser som passar förvånansvärt bra ihop som klätterduo. Alejandro är ung, energisk och kanske lite naiv medan Vinicio är äldre, erfaren och har en mildare framtoning. Alejandro har en oerhörd respekt för Vinicio, det är tydligt. Bägge två är väldigt sociala och stannar och pratar med alla de möter på leden, de allra flesta på Aconcagua är spansktalande vilket antagligen bidrar till gemenskap, men det är generellt en hjärtlig atmosfär.

Vinicio Alvarez, redo för läger 2.

Efter en lång och trevlig lunch i stortältet tar jag mig tillbaka till mitt tält för att ordna med packningen och vila. Min granne Manal dyker upp titt som tätt och småpratar medan jag ordnar i tältet. Får också en pratstund med Janusz. Hans förra 7 Summits-runda tog 11 månader, nu är han ute efter världsrekordet och det är 4,5 månader. Han berättar att han började klättra sent i livet, 48 år gammal var han när han besteg Mt Kenya, sedan följde Elbrus, Mt Blanc osv. Därefter blev han mer och mer intresserad av 7 Summits och på den vägen är det. Han är inte sponsrad och har heller inte något intresse av varken det eller att föreläsa om det säger han. ”It’s my hobby” säger han på härlig polsk-engelsk dialekt. Anledningen till att han klättrar kommersiellt i grupp är att han inte tycker sig ha tid till att planera allt själv. Men nackdelen för honom som han också påpekar är att han inte kan välja tidsschema själv, utan är i händerna på övriga gruppmedlemmar och guide. I detta fallet tycker han att Manal är en bromskloss då hon mått rätt dåligt när de gått högre.

Alejandro och Vinicio kommer förbi och jag slår följe ned för den obligatoriska läkarkontrollen. Jag fick ett medelvärde igen men var klart godkänd. Jag har ingen symtom så det ska inte vara någon större fara med acklimatiseringen. Men efter kontrollen går vi upp mot sällskapstältet och ska laga lite middag. Jag hämtar kök och mat från mitt tält och går med lätt andfådda steg uppåt. Väl uppe har jag glömt både tändaren och gasen, vilket är ovanligt. Jag märker att jag känner mig lite trött och går ned igen för att hämta det jag glömt. Tillbaka igen förstår jag att jag är lite förvirrad eftersom jag glömt brännaren till köket. Det är förvisso mycket prylar att hålla reda på men vanligtvis har jag rätt bra koll. Äter lite blötlagda havregryn istället och umgås med Alejandro och Vinicio resten av kvällen.

De packar inför morgondagen då de ska flytta upp till läger 2 på 5550 meter. Deras plan är att göra en snabb toppattack. Höjden de ska avverka och sova över nästa dag är 1250 meter. Generellt ska man inte ta sig upp mer än 500 meter, så jag förstår inte riktigt deras strategi. Men jag litar nånstans på att Vinicio med fyra lyckade toppförsök vet vad han pysslar med. Jag tänker slå följe till läger 1 på 5050 meter, 750 meter upp, för att acklimatisera och sedan vända ned till baslägret igen. Nu ligger jag i sovsäcken och hoppas på att min förvirring släpper tills imorgon. God natt.

DAG 7, 30/1. Plaza de Mulas- Plaza Canada 5050m- 5200m

Under natten vaknade jag med lite andnöd och hade svårt att somna om. Jag kom då på att jag kanske borde snyta mig. Efteråt kändes det som att jag haft en kudde över ansiktet fram till dess. Jag var nästan helt täppt, så senaste
dygnet hade jag antagligen befunnit mig i dödszonen syremässigt. Inte konstigt att mina värden varit låga och att jag känt mig förvirrad under gårdagen. Efter snytningen mådde jag mycket bättre och sov bra.

I skrivande stund ligger jag utmattad i tältet. Klockan är 18 och jag kom för ett par timmar sedan tillbaka ned från 5200 meter, en bit ovanför läger 1. Alejandro och Vinicio gick upp till läger 2 och planerar att göra en toppattack imorgon eller i övermorgon därifrån. Vi sa hej då ifall vi inte skulle ses igen och jag lyckönskade dem med toppattacken. Vi började klättringen 09.30, hade bra väder och jag kände mig väldigt stark. A&V hade tyngre packning så de gick långsammare än mig. Fantastiska vyer över baslägret och bergen runtomkring. Plötsligt var vi framme i läger 1 på 5050 meter och jag kände mig urstark så jag beslutade att ta mig upp en bit till. Men vägen upp var brantare än det ser ut nedanför och jag började plötsligt känna mig lite lätt yr, så jag beslutade att det fick räcka som acklimatisering och började vända nedåt. Jag mötte den stora Grajales-gruppen strax därpå och blev förvånad över att de skulle upp och placera packning i läger 2 redan. Men jag vet sedan tidigare att kommersiella grupper ofta har ett tufft schema som tyvärr får många att bli höjdsjuka. Mitt utcheckningsdatum i Horcones är om 16 dagar så jag tänker ta god tid på mig. Det enda som talar för att gå snabbare är att minska risken för sjukdom och dåligt väder. Att slå läger över baslägret innebär generellt sämre väder, inget rinnande vatten, toaletter eller lika mycket socialt liv. Så jag håller mig några dagar till på 4300 meter i Mulas.

Vinicio och Alejandro med full packning på väg mot läger 2, 5550m.

Utmattningen håller på att släppa men jag har inte ätit mer än gröt på morgonen och två proteinbars samt lite nötter. Imorgon blir det en till vilodag och rejält med mat. Mina nagelband börjar redan släppa och skoskaven från nedstigningen behöver service under morgondagen. Kroppen faller redan isär. Middagen får bestå av gröt, nåt annat har jag inte aptit för av det jag har med mig. Ångrar att jag inte tog med mer lösgodis och blåbärssoppa. Socker är fantastisk energi på berget och det enda kroppen tycks vilja ha när den är utmattad. Nu har jag haft premiär för att laga mat inuti tältet. Tänker att det är bra att kunna om man fastnar i en storm längre upp. Har fortfarande ingen aptit men åt ändå lite gröt. Tänker på gruppen som var på väg mot läger 2. Flera av mina grannar är fortfarande kvar uppe på berget nånstans. På väg ner blev det nämligen en så kallad ”white out” med noll sikt och temperaturras. Jag hoppas att de hade tält med sig som de kunde krypa in i.

Läger 1, Camp Canada, 5050m.

DAG 8, 31/1. Plaza de Mulas

Fick till slut i mig lite gröt och sov nio timmar. Mår mycket bättre idag och har även bättre syremättnadsvärde, dock något hög puls. Mina tältgrannar från Grajales som fortfarande var försvunna vid skymning igår hade anlänt runt åttatiden på kvällen. De hade mycket riktigt träffat på stormen och befann sig i den större delen av dagen. En tjej i gruppen fick akut höjdsjuka och en annan person fick ont i knäet på nervägen vilket bidrog till att det tog lång tid att få ner hela gruppen i säkerhet. Men i det stora hela verkar de må bra och de planerar att fullfölja planen som innebär att de går mot läger 2 under morgondagen för att därpå göra en toppattack så fort som möjligt. Den lilla Grajales-gruppen bestående av Janusz och Manal flyttar upp lägret till läger 1 imorgon och jag funderar på att följa med dem för sällskapets skull och släppa av lite mat och utrustning.

Idag har jag en slappardag då jag ska försöka äta upp mig lite och vila så mycket som möjligt. Grajales-grupperna är väldigt trevliga så det är skönt att ha folk att umgås med. Har nu kikat på vädret och det kommer blåsa 85 km/h på lördag. Idag är tisdag och de flesta grupper försöker att nå toppen innan torsdag. Planen är att de går upp 1250 meter och sover i läger 2, Nido de Condores på 5550 meter, för att därefter gå resterande 1432 meter. Det kommer att bli tufft och jag tror att många kommer känna av höjden.

Tre svenska killar från Falköping kom ner från toppen under eftermiddagen. De var totalt utmattade men väldigt glada och nöjda. Jag gav dem lite käk som jag precis lagat och det uppskattades mycket. De hade tidigare varit uppe på Elbrus bland annat, men Aconcagua är en större merit. De anlände till toppen samtidigt som stormen under gårdagen så de var oroliga för att fastna där uppe, med rätta. De berättade även att en person dött under natten, antagligen på grund av höjdsjuka. Temperaturen i baslägret har sjunkit rejält och det snöar, så även baslägret är präglat av lågtrycket. Senare under dagen kom en till svensk förbi som precis anlänt från Confluencia. Han har gjort både Denali och Elbrus så han verkar rutinerad. Hans kompis blev höjdsjuk redan på
acklimatiseringsturen upp till Plaza Francia så han är kvar i Confluencia en natt till.

Tjurarna från Falköping.

Var uppe en sväng i konstgalleriet och köpte en halvtimme internet tidigare för $20 USD. Galleriet drivs av en högst originell man och det finns med i Guiness rekordbok som världens högst belägna galleri. Hann ladda upp en bild från klättringen, skicka ett meddelande och kolla av sociala medier. Kul att få iväg lite saker live.

DAG 9, 1/2. Plaza de Mulas- Plaza Canada 5050m- 5300m

Vaknar vid 7-8 tiden och kokar upp en kopp kaffe som får mig att vakna till. Idag ska jag upp till läger 2 och acklimatisera tänkte jag. Jag känner mig hyfsat pigg och det ska bli kul att röra på sig efter gårdagens vilodag. Jag slår följe med Janusz och Manal, samt deras argentinske guide Herman. Herman verkar vara orolig för att jag ska ansluta helt och använda hans guidning till min fördel eftersom jag umgås med Janusz och Manal, men jag försäkrade honom att så var inte fallet, på engelska. Hoppas han är med på noterna trots språkbarriären. Manal går väldigt långsamt så jag fortsatte uppåt och lämnade dem rätt omgående för att gå i mitt eget tempo. Jag kom snart ifatt den stora Grajales-gruppen ovanför läger 1. Tänkte att jag senare kan hälsa på i läger 1 där Manal och Janusz slått läger på vägen tillbaka.

Storgruppen från Grajales samlar kraft för sista sträckan upp mot Nido de Condores, 5550m.

Känner mig stark och når läger 1 efter bara 2,5 timme, med lätt packning. Baslägret upp till läger 1 innebär 750 meter men vägen upp har fina zick-zack-stigar så i snitt tar det bara 3-4 timmar för de flesta. Jag når den stora Grajales-gruppen vid läger 1 och de ser starka ut. Jag gör dem sällskap upp till 5300 meter, en bit under läger 2. Klockan börjar bli mycket och ovädret ser ut att omsluta berget igen. Jag önskar dem all lycka till med toppförsöket och vänder sedan nedåt. Väl nere i läger 1 frågar jag folk efter Janusz och Manal och får beskedet att de tältar på en plats 500 meter längre bort, men på samma höjd. Är vid detta laget rätt trött och hungrig så jag tvekar först även om jag kan se bort till tälten. Ovädret är nära nu och när det drar in helt så blir även läger 1 en farlig plats. Men jag tänker att det är trevligt att gå bort önska dem lycka till eftersom de sedan kommer fortsätta uppåt. Efter ett kort besök tar jag mig tillbaka till ordinarie läger 1 för att påbörja nedstigningen av de 750 höjdmetrarna till baslägret.

Dimman är tät som välling och snön har börjat att falla. Alla stigar är igensnöade men jag navigerar efter de stora stenformationer som finns utmed vägen. Nu är kroppen sliten efter totalt 5-6 timmar av non-stop klättrande över 5000 meter. Dessutom på en smal diet bestående av choklad och nötter. När jag anländer till halvvägsmarkeringen bestående av stora uppskjutande stenformationer måste jag navigera lite i blindo eftersom baslägertälten är täckta av dimman. Det finns två vägar ned till baslägret, en till höger och en till vänster. Med denna sikten känner jag inte igen någon utav dem så jag väljer tillslut den högra eftersom den ser ut att leda mer direkt ned mot baslägret. När jag kommit ned en bit på den högre leden så inser jag att det är fel väg, men baslägret börjar bli synligt så jag väljer att fortsätta ändå. Längst ned blir det rätt brant och jag får verkligen skärpa sinnena för att inte halka ned i det porösa stengruset. Skavsårsrisken är stor på nedvägen när strumporna är svettiga och halkar runt i kängorna i stötmässiga rörelser. Temperaturen är ganska mild och jag har på mig mina skidglasögon mot snöfallet. Jag kommer tillslut ned till tälten efter att passerat snöbryggor och floden som rinner ned genom baslägret. Som vanligt helt utmattad och undernärd när jag kommer tillbaka till mitt tält, utan aptit.

Nu ligger jag nedbäddad i sovsäcken och fantiserar om ett hotellrum med marmorbadkar och ett bord fyllt med färsk frukt. Plötsligt hör jag ”Alexander!” utanför tältet, till min förvåning ser jag Vinicio och Alejandro som jag umgicks med de första dagarna innan de försvann uppåt för att snabbt toppförsök. De kom dessvärre inte upp på grund av stormen och kylan och de tycker sig inte ha tillräckligt med tid heller för ett till försök så de vänder hemåt. Över 6000 meter är det ungefär -40 grader när det blåser så det var inte konstigt att de vände. När jag hört att någon dött så blev jag orolig för att det kunde varit någon av dem, så att se dem välbehållna kändes skönt. En stark amerikansk klättrare vid namn Brock som vi stötte på i läger 1 hade fått ta skydd i deras tält under toppnatten och sov där utan varken liggunderlag eller sovsäck. Mycket dramatik kring det mesta här på Aconcagua.

Nu är det nya tält uppsatta där mina gamla grannar tidigare befann sig. Saknar den översociala Manal och den komiskt buttra Janusz, samt de trevliga och intelligenta amerikanerna Will och Cole. Svensken Carl som anlände från
Confluencia nyligen verkar dock trevlig och han har sitt tält ett stenkast från mitt.

Jag har nu passerat 5200 meter vid två tillfällen och känner mig stark i läger 1 på 5050 meter. Det är nästan dags att flytta upp lägret till läger 1. Men jag funderar på om jag ska packa med mig minimalt för att spara energi och sedan göra en trestegs-raket upp mot toppen. När prognosen visar på högtryck så gör jag ett ryck uppåt. Eftersom jag är 100% acklimatiserad i baslägret på 4300 meter och mår bra när jag passerar 5000 meter så återstår bara att röra mig upp mot 6000 meter och se hur jag mår där. Får se om jag gör ett försök på den långa toppattacken från läger 2 som många verkar välja, eller om jag är kylig och tar med mig tältet upp till läger 3 på 6000 meter. Fördelen är att det blir en kortare toppdag, men nackdelen är att det tar en hel dag extra att få upp lägret. Slår vädret om samtidigt så kan man få det tufft däruppe. En natt på 6000 meter är dessutom extremt efter 1-2 veckor på berget så det blir inte någon vidare sömnkvalitet. Sen finns risken att man är så utmattad efter toppattacken att man får andningssvårigheter om man efteråt sover på 6000 meter. Imorgon ska jag kika på vädret så tar jag beslut utefter det. När alla tidigare tältgrannar är uppe på berget känns det mindre kul med vilodagar i baslägret, dels vill man själv uppåt och dels saknar man umgänget.

DAG 10, 2/2. Plaza de Mulas

Sov bra trots gårdagens ringa matintag. Fått i mig gröt och kaffe nu och kontrollerat att min radio fungerar på rätt frekvens hos parkvakterna. Vinicio och Alejandro kom förbi och sa hej då. De berättade att fyra personer var fast i skyddshuset vid läger 3, Berlin. Men räddning skulle visst vara på väg upp. Vädret känns instabilt även om förmiddagarna är soliga. Igår när jag kom tillbaka till mitt tält kändes det inget vidare och jag insåg att det som brukar vara hanterbart som tältlivet och höjden kan bli väldigt ansträngande när man tillåter sig nå gränsen av utmattning och hunger. Allt vatten måste kokas eller renas och allt som sker utanför sovsäcken innebär köldchock. Saknar dessutom de vänner man träffat som nu lämnat berget eller befinner sig högre upp. Men sådana här dagar hör till.

Idag ska jag kolla vädret och eventuellt flytta upp till läger 1, Canada. Fick med nöd och näppe i mig en gryta ris och soja-curry. Känt mig lite halvkass i magen men det under kontroll. Vädret har varit som de senaste dagarna, soligt under förmiddagen och snöigt under eftermiddagen. Träffade Carls kompis ”Addnature-Robert” som nyss anlänt till baslägret. Han känner fortfarande av höjdsjukan men mår lite bättre. Han har tidigare klättrat Cotopaxi och har rest en hel del i Sydamerika. Carl och Robert har Grajales logistik-paket så de lyxar till det i sällskapstälten med färsk frukt och frukost, lunch, middag hela vistelsen i baslägren. Med dem är en kanadensare vid namn Nicolas, som de lärde känna i Confluencia. Nic har värstingpaketet med privat guide och alla bekvämligheter som finns. Han duschar även varannan dag och byter till nya kläder varpå han slänger de gamla. Ryktades även om att han fick Coca-cola framställd i varje nytt läger på anmarschen. När jag sätter mig i deras sällskapstält står det juice på bordet och Nic sitter med pizza och cola. Jag känner mig som en tiggare som får syn på ett dignande julbord. Klart att jag tänker att det skulle varit skönt med lyxen i baslägret men när man tar sig över baslägret så är det ändå gaskök och frystorkat som gäller. Jag fick dock en inblick i deras tillvaro och fick smaka på både förrätten och varmrätten, och det smakade fantastiskt. De får t.o.m. efterrätter som chokladmousse med glass... Jämfört med den maten de blir serverade så smakar min medtagna mat som billig hundmat. Det är alltså inte höjden som gör att min mat smakar illa inser jag bittert. Nicolas guide Mori tycks ta hand om Carl och Robert också och jag vet att Carl är inte sen med att följa med dem uppåt. Robert ligger lite efter i acklimatiseringen eftersom han har varit dålig och stannade i Confluencia en extra natt. Carl och Robert träffades via Utsidan på nätet där de letade efter en klätterkompis till Aconcagua. Carl verkar vara urstark och har redan varit uppe vid läger 1 för att acklimatisera och lämna proviant. Men går de med Mori och Nicolas så håller de strax ett högt tempo uppåt.

Robert och Carl

DAG 11, 3/2. Plaza de Mulas- Plaza Canada 5050m

Flytta upp till läger 1 är det som gäller idag. Upp till Plaza Canada, 5050 m, 750 höjdmeter med 20 kg på ryggen. Vädret ska enligt prognosen ladda ur på lördag så jag ska försöka att smyga upp till läger 1 och invänta det efterföljande högtrycket. Jag lämnar en duffel med överflödiga saker i baslägret hos Grajales. Ryggsäcken blir fullpackad ändå och jag får t.o.m. hänga sovsäck, dunjacka och vattenflaskor utanpå säcken. Trodde kanske i planeringsstadiet att klättringspackningen skulle ligga runt 15 kg, men med mat, gas och elektronik
så ligger det nog närmare 20 kg. Branten efter Aconcaguas lilla isfall känns i benen och jag förstår att dagen kommer att bli lång. Jag är väl acklimatiserad så syret är inte något större hinder, däremot plågas jag av den obekväma ryggsäcken och av vinden som piskar snön i ansiktet. Det tar mig 4 timmar upp till läger 1 med tung packning. 2,5 med dagspackning. Jag möter Carl och gänget som är på väg ner från deras acklimatiseringstur till Canada.

Sista hundra höjdmetrarna är rätt kämpiga och när jag äntligen kommer fram så måste tältet upp illa kvickt i vindbyar på runt 50 km/h. Detta är stormpremiär för tältuppsättning. Jag kånkar 10 kgs-stenar som jag snabbt fäster i tältlinorna runtom. När vinden ökar måste jag vid ett tillfälle lägga hela mig på tältet för att det inte ska lyfta upp som ett stort segel och försvinna mot horisonten. Jag får tillslut fast tältet i kanske 15 linor med cirka 100 kg sten. Stoppar i pinnarna och krokar fast yttertältet. Slänger sedan in packningen och lägger mig på liggunderlaget i dunjackan för att pusta ut. Kinderna ömmar efter fem timmar i den piskande vinden. Märker rätt snart att snön blåser in mellan inner- och yttertältet om absidöppningen är minsta öppen. Måste ta mig ut i ovädret igen för att hämta snö. Snön samlar jag i en sopsäck som jag bär in i absiden.
På vägen upp hade jag en liter té så nu var det verkligen dags för vätskepåfyllning.

Att köra köket inne i tältet kan vara livsfarligt om man inte ventilerar tillräckligt. Balansakten mellan att öppna absiden och takventileringen tillräckligt för att få in syre och samtidigt hålla snön ute var svår. Med näsan i en springa vid absiden och blicken ned mot gasköket för att smälta snö samtidigt som tältduken trycks från sida till sida av vinden var en annorlunda upplevelse. Snöstorm, höjd, utmattning, hunger och rädsla att kvävas av sitt eget gaskök skapar en rätt intensiv upplevelse. Det är en stor skillnad att behöva laga all mat och ordna vatten på egen hand, för att inte tala om att sätta upp tält i snöstorm. På Kilimanjaro behövde vi i stort sett bara sätta oss ned på campingstolar och vänta på té och mat, i bra väder dessutom.

Lugnet innan stormen, Plaza Canada, 5050m.

Toalettbesök i denna stormen var inte möjligt så jag tog en Dimor-tablett för att försöka undvika det till varje pris. Tältet står förankrat men vinden griper ibland tag i det så pass att jag på allvar blir orolig för att det kanske lyfter. Väderprognosen över 6000 meter visade på vindar mellan 35-85 km/h och det jag upplever här i läger 1 är definitivt i de trakterna. Ingen av mina tältgrannar var utanför tälten så folk väntar bara ut stormen. Skulle tältet lyfta så ligger jag
dessutom placerad farligt nära branten på 750 meter som leder upp från baslägret. Flyger jag ned till baslägret så finns det i alla fall läkare där som kan ta hand om det som är kvar av en. Det är hur som helst det mest extrema väder jag nånsin vistats i och jag läser lite i Dalai Lama-boken för att rikta tankarna mot något mer fridfullt. Vindriktningen kommer ovanifrån och träffar tältet på kortsidan där jag har min huvudände så jag får ibland hålla emot för att spara tältbågarna från den oerhörda påfrestningen. Duken viker sig ned mot golvet när det blåser som värst. Snön gräver sig under tältgolvet på den sida som jag inte ligger på och skapar en liten kulle under tältet. Hela absiden är fylld med snö. Det är dock smidigt eftersom jag då kan använda snön till att smälta vatten.

De skräckhistorier jag läst om vädret här tycks stämma, även om jag lyckligtvis inte är ännu högre upp där vindarna ibland kan nå upp emot 150 km/h, och då spelar tältleverantören inte nån större roll. Att flytta upp lägret till läger 1 med vetskapen om att det skulle blåsa hårt t.o.m. lördag var en medveten risktagning, så jag får bita i det sura äpplet och rida ut stormen med det i åtanke. Att stanna i basläger-komforten skulle inte hjälpa min acklimatisering så att flytta upp var logiskt ur den synpunkten. Men att sova i storm är bättre på pappret än i verkligheten. Toalett-situationen är framförallt ett stort problem när det stormar. Hela läger 1 är rätt vindexponerat och det enda skyddet är mellan två stora stenar som ligger vid kanten av branten ned mot baslägret. Dessutom är reglerna att man plockar med sig sin avföring i en påse, tillsammans med wc-papper.

DAG 12, 4/3. Plaza Canada 5050m

Innertältet var inte så snöigt på insidan som jag befarat och tältet hade klarat sig genom natten. Hilleberg är inte så dumt! Vaknar runt sjutiden och mår OK trots gårdagens tuffa strapats. Min högra tumnagel ser ut att snart lossa, mina nagelband indikerar att jag saknar många näringsämnen i kosten. Jag såg vid ett tillfälle under natten att absiddragkedjan åkt upp och slängde mig snabbt ut för att dra ned den. Jag lärde mig där och då att det går att fästa den längst ned. Smart! Korkat av mig att inte kolla av det innan. Om dragkedjan pajar så är det livsfarligt.

Tar en klunk ”is-té” från en Nalgene-flaskan och tar sedan på mig innerskorna från mina storskor som jag haft i sovsäcken för att hålla dem varma. Vinden har lugnat sig något sedan natten och jag beger mig ut för att besöka toaletten som ligger mellan de två stora stenarna. Trots att vinden lagt sig något så isar det ändå, framförallt när man sitter med byxorna neddragna. Det som döljer sig mellan de två stora stenformationerna är högar av avföring som bara lämnats av folk som varit för lata för att plocka upp efter sig. Stenarna bilder en vindkorridor som leder ned mot ett nästan vertikalt stup, så det gäller att hålla i både sig själv och wc-pappret när man sitter där i vinden. Med frusna fingrar och bakdel beger jag mig tillbaka till tältvärmen för att koka lite gröt och té. Dagens agenda är att stormsäkra tältet ytterligare eftersom denna natten ska vara crescendot på stormen som pågått de senaste dygnen. Sedan försöka äta och vila så mycket som möjligt. Det är kanske ytterligare tio tält runtom i lägret och inte en människa är utomhus. Tälten är övervägande North Face och verkar tillhöra en stor rysk expedition och sen är det mitt Hilleberg Jannu samt ett till likadant som jag sett har stått där under rätt många dagar nu.

Jag har nu tillbringat större delen av dagen inuti tältet, lyssnat på musik, smält snö, ätit, och smält lite mer snö. Jag kände mig lite halvdålig i magen efter sopplunchen så jag tar det säkra före det osäkra och använder tabletter eller kokar snön rejält. Marken här är full av bakterier efter alla människor och vinden gör att snön som faller också förorenas. Vinden för tyvärr även med sig sand, vilket tillför ett aptitligt knastrande till morgon-gröten.

Det har blåst och snöat hela dagen så lägret är fortfarande helt öde, varav de flesta ligger kvar i sina tält. Men tältantalet har nästan fördubblats under dagen. Antagligen satsar folk på samma lucka som jag och ligger här i läger 1 för att vänta. Imorgon ska lågtrycket vara över och snöovädret borta. Nästa läger, Nido de Condores på 5550 meter, ligger 500 meter högre upp. Mår jag toppen imorgon och ser att vädret har förbättrats så flyttar jag upp dit. Från Nido är det nämligen möjligt att attackera toppen. Det är 400 höjdmeter extra om man jämför med att gå från läger 3, men det innebär även fördelar då man slipper att flytta läger en extra gång och när man är tillbaka från toppattacken kan man sova på en lägre höjd, mindre exponerat än på 6000 meter där läger 3 ligger. Planen är att i så fall äta en rejäl grötfrukost med en rejäl kopp kaffe till och ta mig iväg tidigt, runt 5. Matsäck blir 1,5 liter soppa och
1 liter té. En flaska lämnar jag i sovsäcken tills jag kommer tillbaka. Smälta snö är det sista man vill göra när man är helt slut efter en toppattack. Nedstigningarna från både Elbrus och Kilimanjaro minns jag som bland det jobbigaste jag gjort. Jobbiga på grund av att man inte har nån näring eller vätska kvar i kroppen. Det enda som gör att benen rör sig är nån liten tanke längst bak i huvudet som vill att man ska sätta fart för livet hänger på det. Sen hoppas jag förstås på blå himmel och vindstilla resten av den dagen.

Klockan är 18 och jag ligger fortfarande i mitt tält. Jag har tröttnat på mina 100 låtar som jag har på Spotify så nu ligger jag och lyssnar på mina ryska grannars samtal, som jag inte förstår nånting av. Det snöar fortfarande. Alla stigar kommer att vara igensnöade längre upp om snön inte blåser bort, så stegjärnen kommer antagligen krävas en stor del av vägen mot toppen. Framförallt i den ökända branta passagen som kallas La Canaleta. En brant på 40 grader med poröst rullgrus som sägs ta dig två steg tillbaka för varje enskilt steg du tar uppför. Idag har jag fått i mig en del mat och vilat ordentligt så nagelbanden har faktiskt t.o.m. läkt ihop litegrann. Otroligt vad snabbt kroppen läker, även på hög höjd. Vila och mat har i och för sig varit en bristvara här på berget för min del, så det är klart att man mår bättre när man låter kroppen må bra. Fantasierna kretsar fortfarande kring hotellrum, marmorbadkar, färsk frukt, king size-säng och en bra film på TVn. Reflekterar över att rekordet för dagar utan dusch är tangerat, tio dagar. God natt.

DAG 13, 5/2. Plaza Canada- Nido de Condores 5550m

Flytt från Canada upp till Nido, läger 2 på 5550 meter. En av de tyngsta dagarna på berget, kanske i hela mitt liv. Kvällen innan spenderades dessvärre med illamående under sex timmar efter att fått i mig smutsig snö när jag lagade mat. Efter ett intensivt stirrande mot tälttaket för att undvika att spy så kunde jag till slut somna efter en lång kamp mot kräkreflexerna. Den tunna luften förde tankarna i huvudet till en jämförelse med Chris McCandless i Into the wild när han åt fel ört, magrade och dog. Jag kände mig minst lika mager eftersom jag inte kunde äta. Man vet ju inte heller om man börjar må ännu sämre och eventuellt i värsta fall skulle behöva evakueras.

Men jag vaknade och mådde okej och fick i mig frukost. Vädret var fantastiskt vilket lyfte humöret och fick mig att packa ihop för att flytta upp till Nido. Men att koka snö tar tid, väldigt lång tid. Så att få i sig frukost och smälta snö till vägen upp och slutligen packa ihop allt i ryggsäcken tog totalt tre timmar. Allt man gör tar mycket energi och tid. Kvällen innan låg jag i mitt utmattade tillstånd och funderade över hur definitivt allt var när vädret var dåligt längre upp på berget. Gasbehållaren till köket hade jag i sovsäcken för att den skulle fungera när jag behöver koka upp vatten på morgonen. Så min kroppsvärme krävs för att jag senare ska kunna få i mig vatten som genererar mer energi. Marginalerna är få och definitiva. Den största nackdelen med att klättra på egen hand är nog just det, att marginalerna krymper. Varje misstag eller otursamma situation kan vara förödande när du är själv, till skillnad från om du har en kamrat som kan koka vatten när du själv är utslagen, eller kalla på hjälp om så krävs. När man anländer till lägret ska tältet upp i storm, mat ska lagas och snö ska kokas. Allt detta tar mycket längre tid om man är själv jämfört med om två personer kan hjälpas åt och utföra allt parallellt. Men den stora fördelen är att solo kan man bestämma schemat helt utefter sig själv.

Flytten upp till Nido då. Marschen som slutade i feber i tre dygn. Ryggsäcken var lika tung och obekväm som tidigare. Tittar upp mot den långa snötäckta traversen och börjar långsamt att gå. Klättringen ska ta 4-5 timmar på pappret men jag beräknar 6 timmar på grund av dagsform. Som färdkost har jag två chokladkakor och 1,5 liter vätska. Detta är som vanligt i underkant men jag börjar här på allvar att förstå att jag packat för lite varierad mat och äter mycket av den choklad som jag fick av svenskarna jag träffade i Mulas. Hur ska jag orka? Säger en liten röst långt bak i huvudet. Men kroppen och äventyrslusten rör sig tyst uppåt framåt utan att kännas vid några tvivel. Klättring är nog ofta irrationellt. Jag tror att triumfen ligger i att besegra logik och förnuft. Allt det som styr en i vardagssammanhang.

Jag tar mig oväntat snabbt upp till det första riktmärket, en samling stenar där många väljer att ta en kort paus. Mentalt har jag inga större förhoppningar på dagens klättring, mer än att jag vet att jag nån gång kommer att komma fram. Förbi passerar tre fransmän som är uppe på acklimatiseringstur. Småpratar lite om väder och vind på franska och de vandrar vidare. En av dem som är på efterkälken klagar över hjärtproblem och vänder efter en stund tillbaka nedåt. Tar mig sedan vidare mot halvvägsmarkeringen längre upp bestående av en större samling stenar.

Stigen upp mot läger 2, 5550m, Nido de Condores.

Där får jag plötsligt syn på ett bekant ansikte. Janusz, polacken som är på 7 Summits-jakt var på väg nedåt. Han berättar att de spenderat tre stormiga dygn uppe i Nido och har nu bestämt sig för att avbryta expeditionen. Men, säger jag, en av de bästa väderluckorna är enligt prognosen imorgon! Janusz lyssnar förvånat och pratar om att han kanske borde vända tillbaka upp igen då. ”Fuck the group” säger han komiskt buttert. Janusz tar ett bloss från sin cigarett och vänder sin isande blick upp mot toppen. ”Fuck it, I’m going back up. I can sleep in tents from my russian friends at the 7 Summits Club.” Vi pratar om att gå mot toppen gemensamt under morgondagen och sen sticker han iväg tillbaka upp mot Nido igen i ett rasande tempo medan jag fortsätter min vila och äter lite choklad.

Jag får dock se om jag efter den här flytten upp mellan lägren orkar ta mig upp klockan fyra på morgonen och gå mot toppen morgonen efter. Antagligen kommer jag att ta minst en vilodag innan det sker. Högtrycket ska hålla i sig några dagar så det är ingen panik på väderfronten. Frågan är vindstyrkan uppe på toppen. Den är avgörande. Att Janusz är frustrerad över att hans grupp varit långsam och tagit beslutet att vända ned är förståeligt. Kan man röra sig snabbt och flexibelt ökar man sina chanser tiofalt. Skulle han missa Aconcaguas topp så faller dessutom hela planen på att slå 4,5 månader för 7 Summits.
Efter halvvägsmarkeringen följer ett snöfält. Janusz gick åt höger där jag även ser många andra klättrare. Men jag tar den vägen som den stora Grajales-gruppen gick, rakt upp, raka vägen mot lägret. Det slår mig dock att det kanske snöat en del och att snöfältet därför kanske är svårforcerat. Men jag tar mina chanser och lämnar förnuftet i läger 1.

Jag ser Janusz dundra fram längre fram och han ser väldigt stark ut. Inte konstigt att han är kapabel till att slå 7 Summits-rekordet. För min del börjar lutningen plana ut något efter traversen, men packningen känns tyngre och tyngre samtidigt som snön börjar bli djupare och djupare. Snöfälten består mest utav skare, men på de ställen där man slår igenom så blir denna klättring extremt fysiskt påfrestande. Man sjunker ibland ner till knäna, och med 20 kg packning på ryggen vet jag sedan tidigare att det tar på krafterna. Nu är jag dessutom på en rätt respektabel höjd nånstans omkring 5400 meter. Efter kanske 4-5 timmar är jag dock äntligen framme vid lägret. Snabbare än vad jag hade trott.

Stora, nästan utomjordiska stenformationer skjuter fram runtomkring lägerplatserna. Nido är en gigantisk platå varifrån man har en klar utsikt över toppen och vägen som leder upp mot den. Tittar man 360 grader omkring sig så omges man av Anderna så långt ögat kan nå. Det är en vacker plats, framförallt under soluppgång och solnedgång. Stenformationerna skyddar väl från vinden så jag väljer en plats precis bakom en sådan en bit ifrån de stora lägerplatserna längre upp. Jag känner igen tälten som står en bit bort, det är den ryska expeditionen som befann sig vid läger 1 dagarna innan. Ryssarna verkade hålla sig till sig själva i Canada och de ger ett lite macho och smådrygt intryck. Jag hälsade t.o.m. på en gubbe som knappt rörde en min, haha. De är lite motsatsen till amerikaner i sättet de beter sig mot främlingar.

Säga vad man vill om Ryssarna på berget, men de klättrade i snygga led.

Sista timmen upp mot Nido var en ren mental och fysisk pärs. Att sätta upp tältet och flytta 100 kg sten kändes i kroppen, och en lätt känsla av feber och huvudvärk började bli påtaglig under eftermiddagen. Antagligen utmattning och undernäring, som vanligt. Men tältet spände jag fast ordentligt och kände mig riktigt nöjd till slut. Med skyddet från stenformationerna så är Nido en tryggare plats än Canada. Jag lägger mig helt utmattad i tältet. Skorna får sitta kvar. Huvudet bultar och kroppen värker. Fantasierna om frukt och smoothies blir mer och mer levande. Kan nästan smaka sötman från melonerna och jordgubbarna som står på det dignande buffébordet. Jag har noll aptit för den mat jag har med mig och jag har inte ens ork för att sätta mig upp och äta en bit choklad. Än mindre orkar jag hämta snö för att koka upp mat. Jag tar istället en ipren och nickar till en stund.

Varje gång jag vaknar till så känner jag mig överhettad vilket får mig att förstå att läget är allvarligt. Men jag känner mig lugn i övrigt, känns bara tråkigt att kroppen har fått ta emot så mycket stryk. Under den halvvakna tiden då jag väntar på att iprenen ska röja den värsta feberkänslan så funderar jag på hur jag ska få i mig vatten och näring. Jag måste under tiden kissa säkert tre gånger, så vatten har jag i alla fall fått i mig. Men det kan även bero på att jag saknar tillräckligt med salt i kroppen som annars binder vätskan. Utan kissflaskan i tältet när man är så pass utmattad så vet jag inte hur jag skulle gjort, antagligen kissat i absiden. Nu börjar iprenen äntligen att ge effekt och jag får tillräckligt med energi för att ta på mig kläder och ge mig ut för snösamling och toalettbesök. Jag smälter ungefär tre liter vatten, mer orkar jag inte smälta. Häller i vattenreningstabletter för att vara på den säkra sidan. Får sedan i mig kanske en tumnagel choklad och somnar sedan
skrämmande nog helt omedveten när jag lagt mig i sovsäcken. Jag har nog aldrig känt mig så svag.

DAG 14, 6/2. Nido de Condores 5550m

Tvåveckors-strecket är tangerat, inte utan dusch, men nästan. Jag vaknar runt klockan 6 och kroppen känns som ett ihåligt skal. Jag dricker lite av det jag kokade igår tänker jag, men det är ju stelfruset efter en natt utanför sovsäcken. Jag lägger flaskan i sovsäcken och somnar om. När jag vaknar till två timmar senare kan jag dricka hälften av vattnet, resten är fortfarande fruset. Jag häller lite snö i köket för att koka gröt. Efter gröten mår jag bättre, men ändå långt ifrån 100. Jag känner mig febrig och sjuk, tyvärr. Det måste vara på grund av utmattning och undernäring. Självklart hjälper det inte att jag befinner mig på 5550 meter. Under dagen så hoppas jag att vila och mat ska återställa allt till det bättre. Janusz pratade om ett väderfönster längre fram, fyra dagar från nu. Det kanske är då jag är frisk? Lever jag på denna höjden i 4-5 dagar så lär jag vara super-acklimatiserad. Nu är klockan 18 och jag har fått i mig makaroner och sojabitar till lunch. Utöver det har jag inte så mycket aptit förutom att äta lite jordnötter och choklad. Jag skulle tagit med mer olika typer av mat inser jag bittert. Sysslorna under dagen har annars handlat om att smälta snö, vila, och att smälta snö. Jag mår lite bättre än tidigare men är samtidigt lite orolig eftersom jag vet att kroppen har svårt att tillfriskna på högre höjd. Men jag har ju några dagar på mig att tillfriskna så hoppet lever fortfarande.

En vacker feberdröm eller utsikten från Nido?

DAG 15, 7/2. Nido de Condores

Febern satt i hela dagen igår. Försökte förklara för kroppen att den hade många vilodagar framöver att se fram emot, men den hade konstigt nog svårt att tro på det. Vaknade idag med lite positiva känslor. Har sovit rätt bra och andnödskänslorna på den nya höjden har försvunnit. Gårdagen handlade om överlevnad, men idag är det handling som gäller istället. Diska, kolla vädret, kolla radion och eventuellt ta mig upp till läger 3 för att se hur långt det egentligen är. Om Janusz tips om att 10/2 ska vara en bra toppdag stämmer så kommer jag nog vara i toppform just då, ta i trä.

Mornarna uppe på 5550 meter är kyliga. T.o.m. min -37 klassade sovsäck känns småkylig om jag inte har kläder och duntofflor på mig inuti. Det är till viss del fukt som försämrar värmeförmågan men även den högre höjden som minskar
blodcirkulationen. Jag har i och för sig också ventilationsöppningen i taket halvöppen vilket leder ut mycket värme.

Nu har jag druckit kaffe och ätit gröt, solen skiner, musik i örorna, livet är allt fint. Igår när jag besökte toaletten sent på kvällen fick jag se det vackraste skådespel jag nånsin sett när solen fortfarande höll sig i höjd med horisonten. Himlen stod i brand och inramningen var målad i lila. Vackert... Molnen omsvepte ett hav av bergstoppar vilket skapade en sagolik solnedgång. Nu har jag tagit en morgonpromenad för att fotografera lägret och utsikten. Det ryska teamet var fullpackade och gick mot läger 3. Jag mår faktiskt bättre idag och känner mig väl acklimatiserad. Pratade lite med mina närmsta grannar som är ett par från Rumänien och Ungern. Tjejens känga var visst helt trasig så de var uppe hos sjukvårdarna för att fråga om de kunde låna kängor. De funderar på att vända ner till Mulas igen för att vänta in bättre väder. Räddningspatrullen gav oss ett väderbesked för dagarna framöver och det tycks blåsa mycket på toppen fram till 10/2, men då börjar det istället snöa. Jag funderar på att ta mig upp till läger 3 imorgon för att dagen efter flytta upp lägret dit för att få en kortare toppdag. För om vinden avtar på fredag så är tältning i läger 3 inget bekymmer. Problemet med en halvmeter snö är att terrängen kommer bli svårare och även sikten.

Nido de Condores, 5550m.

Lunch idag var potatismos med sojabitar. Bäst är saker som bara behöver kokande vatten för att tillagas snabbt. Nästa expedition blir det definitivt mer frystorkat för att underlätta både tillagning och för mina smaklökar. Sojabitar är numera rätt svårt att få ned. Jag planerar att lämna kanske fyra kg packning i Nido när jag går mot läger 3 så det kommer bli rätt minimalt med både utrustning och mat. Nu återstår bara att känna mig frisk. Jag kan som längst vänta med toppdagen till 12/2. Sen måste jag lämna parken illa kvickt. Men prio ett är att må bra först.

Klockan är 18 och febern lättade precis lite efter mycket vila och vätska. Om läget är stabiliserat imorgon så fullföljer jag planen och går mot läger 3, 6000 meter.

DAG 16, 8/2. Nido de Condores

Kunde inte somna riktigt igår natt, låg och tänkte på restaurangmaten nere i baslägret. Och en hel del på hur det skulle kännas att inte nå toppen. Samtidigt är jag kluven till hur jag ska göra. Mina alternativ är att antingen vänta här uppe på att jag ska tillfriskna, eller gå ned till baslägret och vila upp mig. Problemet är att går jag ned till baslägret så tar det en eller två dagar att gå upp till Nido igen, vilket även tar mycket energi. Men det känns lockande att gå ned till Mulas, köpa lagad mat från Grajales, och att sova på en lägre höjd. Fördelen med att ligga kvar här är, att när, eller om, jag blir frisk, så är jag positionerad bara tio timmar från toppen. Men risken är att jag aldrig blir frisk på den här höjden, det kan dock vara sant även i baslägret, men då är det helt kört.

Angående maten jag har med mig så spydde jag nästan igår vid blotta tanken på den. Jag har verkligen lärt mig det denna resan att maten är nyckeln till framgång. Det var lite naivt att tro att jag kunde äta 2 kg ris under 2-3 veckor i sträck. Och riset jag fick tag i här i Argentina var inte ens speciellt gott. Nej, på 5550 meter krymper aptiten ihop, men jag har ändå en önskelista som jag skulle äta i ett nafs: Torkad frukt, cola-nappar, riskakor, pringles, frystorkade veg rätter, snabbmakaroner med ketchup, the list of lightweight fantasy food goes on.

Den fysiska prövningen är nog egentligen inte det svåra i det hela, överhettningen under approachen, undernäringen och utmattningen under klättringarna, att slänga sig på tältet för att förhindra att det blåser iväg, eller att sitta på toaletten i 50 km/h och 10 minusgrader. Är man mentalt inställd på allt detta så är det egentligen bara petitesser. Det jag känner är jobbigast är att jag missade en så pass väsentlig del som att tänka igenom menyn dag för dag mer noggrant än att bara strököpa saker i Argentina. Eller att jag inte lyssnat mer på kroppen när den visat tecken på att den vill fortsätta hänga i tältet.

Nu har jag legat här på 5550 meter i tre dygn och febern har ännu inte släppt. Jag har vacklat fram och tillbaka kring om det är sunt att ta en Ipren till och försöka nå toppen. Helst skulle jag vilja googla fram en studie kring feber och hög höjd. Eller ännu bättre rådfråga en läkare som säger att det är okej, ta fem ipren och gå mot toppen, det är helt ofarligt! Problemet är att jag bara har en Ipren kvar.

Men min strategi är att må bra innan jag går högre. Det känns lite knäckande, men samtidigt är det lärorikt att känna efter i en sån här situation. Man har satsat mycket tid och pengar för att nå de sista tio timmarna upp till toppen.
Men risken att kollapsa, ensam, längre upp på berget, känns alldeles för stor när kroppen haft feber under tre hela dygn. Planläggningen för en toppattack utefter väderprognosen känns sekundär. Ännu en insikt är att hälsan trumfar dåligt väder och vice versa. Just nu är det klarblå himmel i läger 2 och hyfsat vindstilla. Men jag kan inte röra mig ur fläcken för det eftersom jag är glödhet i pannan och har värk i kroppen. Jag skulle hellre befinna mig i stormen i läger 1 igen med en fullt fungerande kropp.

Klättringen mot läger 3 och resten av vägen mot toppen är retsamt nära.

DAG 19, 11/2. Nattbuss mot Valparaiso, Chile

Det har nu gått några dagar sedan sista inlägget och jag sitter i skrivande stund på en nattbuss mot Valparaiso tillsammans med Robert som jag träffade på Aconcagua. Carl bokade om sin hembiljett en vecka och åkte mot Arlanda i morse.
9/2 vaknade jag återigen med feber. Väckarklockan ringde mentalt när jag blev erbjuden antibiotika av mina snälla tältgrannar från Rumänien/Ungern. Jag hade nu haft feber i mer än tre dygn, det är inte normalt. Skulle jag försöka ta mig mot toppen fullproppad med antibiotika? Febern berodde på en kombination av utmattning, undernäring och hög höjd. Det retsamma var att jag vid det laget var tillräckligt acklimatiserad för en toppattack. Men febern skulle med högsta sannolikhet sitta i så länge jag inte gick ned i höjd och lät maskineriet vila. Jag hade dessutom med mig mat som på denna höjden fick mig att nästan spy, dessutom saknade jag framförallt vitaminrik mat som frukt och grönsaker. Inte en påse frystorkat. Det som fanns i skafferiet var grovt ris och sojabitar kryddat med salt och svartpeppar. Eller makaroner och sojabitar kryddat med salt och svartpeppar. Efterätt gammal choklad och vitamintabletter.

Jag beslutade mig där och då för att gå ned för att försöka hinna tillfriskna för ett sista försök om 3 dagar. Det skulle varit för riskabelt att chansa genom att närma mig toppen med Ipren i kroppen. Jag hade legat tre dygn orörlig i tältet och när jag lossade de 100 kilona sten från tältlinorna fick jag sätta mig ned på grund av grov yrsel. Nedvägen gick relativt snabbt men väl nere i baslägret var jag helt slut. Jag besökte min gamla tältplats hos Grajales och fick syn på två killar som såg rätt svenska ut. Mycket riktigt, det var ju Carl och Robert som jag träffade innan jag gick upp mot läger 1. De hade också avbrutit sin expedition till min stora förvåning. De hade följt med Nicolas och hans guide Mori upp mot toppen vilket innebar en väldigt snabb klättring förbi läger 2. Detta resulterade i rejäl höjdsjuka och de var tvungna att vända hundra meter över läger 3 på cirka 6100 meter.

Min plan att köpa restaurangmat från Grajales gick i stöpet då de meddelade att de inte stycksäljer portioner. Detta var min stora förhoppning, att få i mig god och näringsrik mat under två dagar för att sedan kanske hinna tillfriskna och ha krafter till ett nytt toppförsök. Men schemat skulle trots det bli tight. Efter toppen skulle jag behövt ta mig till parkentrén på mindre än två dagar.

Carl och Robert var redo att lämna parken nästa morgon. Jag funderade lite på det och insåg att mina chanser att ta mig uppåt skulle vara väldigt små utan möjlighet till bättre mat än den jag hade med mig. Att dessutom få sällskap på marschen ut skulle vara trevligt så jag bestämde mig för att lämna parken tillsammans med Carl och Robert. Att betala med kort för mulåsnor ut visade sig inte gå trots besked om att detta var möjligt tidigare. Jag kunde som tur var låna pengar av Robert och Carl som hade dollar kvar. Utmarschen tog oss åtta timmar med lätt packning. Utan mulåsnor hade jag haft 25 kg på ryggen så jag hade tur som kunde låna pengar. 12 timmar med 25 kg efter en toppattack skulle lett till helikopterfärd mot första bästa sjukhus skulle jag tro. Fick en laguppställning med skavsårsblåsor under fötterna av det raska tempot i svettiga löparskor. Sista hundra metrarna till utcheckningen var på asfalt, vilket kändes som att gå barfota på krossade flaskor.

Killen från Grajales som hade kört mig till entrén stod dök upp och körde oss till Penitentes. Där beställde jag min första goda måltid på två veckor. Pizza och cola. Jag åt som en grottmänniska och kunde därefter knappt komma upp ur stolen. Efter restaurangbesöket inväntade vi Nicolas och Mori som enligt uppgift hade nått toppen och skulle sedan ta helikoptern från baslägret. Anledningen till att Nicolas kom upp och inte Carl och Robert berodde nog mycket på att Nic var betydligt mer ompysslad. Han bar ingen packning själv, åt ett apotek med höjd-mediciner och åt serverad mat hela vägen upp till läger 3. Men han nådde toppen! Det var hans tredje försök och med en expeditionskostnad på 60 000 kr så är det verkligen väl förunnat.

Jag fick snika med i deras minibuss tillbaka till Mendoza vilket var skönt eftersom klockan var mycket och den reguljära bussen skulle kommit fram runt midnatt. Framme i Mendoza checkade jag in på El Portal, hotellet där Carl och Robert bott innan avresan mot Penitentes. Att helt plötsligt ha ett marmorbadkar och färsk frukt tillgängligt kändes fantastiskt. Men tomheten från att ha lämnat berget utan toppförsök kändes fortfarande märkligt. Man lär sig verkligen uppskatta västerländsk komfort när man duschar för första gången efter två veckor, eller får sitta på en europeisk toalettsits som spolar. Räknade mina blåsor under fötterna och lade mig ner i den sköna dubbelsängen. 5 blåsor under varje fot.

Nästa dag började med en fantastisk hotellfrukost med precis det där som jag saknat på berget. Yoghurt, melon, jordgubbar, croissanter. Vi tog oss därefter till en supermarket och köpte lite rena stadskläder, strumpor och shorts. Resten av dagen spenderades på de fina uteserveringarna runtom centrum och på kvällen blev det en avskedsmiddag då Carl skulle åka hem nästa morgon. Vi pratade om att ta revansch tillsammans nästa säsong på Aconcagua. Jag och Robert hade en hel del dagar kvar till våra flighter från Mendoza. Alternativen var den bohemiska Chilenska fiskebyn Valparaiso, eller hyra bil och köra runt i Anderna. Valet föll till slut på Valparaiso så nu sitter vi på den åtta timmar långa nattbussen mot Chiles kust för att få lite havsutsikt och strandliv.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2017-06-21 14:05   jhnsv
Intressant skildring och modigt och åka själv! Vi ska dit 2017 så kul o ta del av din upplevelse!
 
Svar 2017-06-23 20:39   alexanderbrink
Tack för feedback! Att åka fler än en är helt klart att rekommendera, även om baslägret är fullt av trevliga klättrare. Packa mulåsnorna med så mycket god mat som ni får plats med. Avråder alltså från att äta havregrynsgröt sju dagar i veckan som jag gjorde. Önskar er en fin resa!
 
2017-08-03 20:45   Diego Núñez
Hej!

Mycket välkomna till trevliga Argentina! Jag heter Diego, en argentinsk medborgare som har bott hela mitt liv i mitt fosterland och är svenskentusiast, och sedan 2005 är jag svensktalande guide i Buenos Aires stad, har också rest rund med större grupper runt om i Sydamerika. Kanske vill någon få tips och råd och annat på min facebook sida på https://www.facebook.com/ArgentinaTour eller på min hemsida på https://www.argtour.com, jag finns också på instagram, mitt konto heter https://www.instagram.com/diegonunez.ar och finns massor med bilder om vem jag är och vad turisterna gör med mig. Jag vet precis hur en svensk förväntar sig att en tjänst på en resa ska bli: 1-Hålla tiden, 2-Att det blir äkta utflykter. Jag arrangerar en unik utflykt till Samborombón trakten ute på Pampas som inspirerades Evert Taubes Carmencita.
Hoppas det är något som är användbart åt er. Ha det så bra och ha en trevlig solresa!

Diego
 
2018-01-02 20:37   janosh12
Superintressant o välskrivet, hoppas du kommer upp nästa gång!
 

Läs mer i bloggen

2017-03-13

Everest Base Camp & Kathmandu 2016

10/5 En route

Resans start präglas av en rad flygplatsbyten, mikrosömn och upprymd förväntan. Väl framme i Abu Dhabi möts jag av ett vackert ljus från ökensolen och en lite annorlunda flygplatsmiljö. I väntan på nästa flight sitter jag halvsovande och sneglar mot det lilla inglasade rökrummet där fyra personer trängs samtidigt. Min blick följer kön som ringlar sig så lång att jag måste vrida på huvudet. Vaknar upp av att två röster pratar om slagsmål och autografer. Jag tittar ned och ser två stora fötter instoppade i UFC-tofflor. Mannen bredvid mig berättar för en beundrande främling att han precis fightats och är helt utmattad.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...